Idag är en konstig dag.
Jag tror inte jag delat med mig av vad som faktiskt hände den där supervarma Junidagen, så därför tänkte jag göra det nu.
För exakt ett år sedan gick jag ner till poolen själv för lite egentid.
Jag var trött & gravid i vecka 33. Kände mig tung & less på allt efter att från dag 1 haft en sjukt jobbig komplicerad graviditet.
Denna dagen var jag helt slut i kroppen, så jag längtade efter att flyta runt lite i vattnet & känna mig tyngdlös.
Sola en sväng & läsa en tidning i skuggan.
Påväg hem började jag känna mig väldigt väldigt tung. Det tog 15 minuter att gå vägen till vårt hus, som vanligtvis tar.. 3?
August kom i samma veva hem från Zoo med sin farmor & han hade somnat i bilen så jag bestämde mig för att sova en sväng med honom & vila lite extra, efter att jag duschat.
I duschen började jag känna en molande värk & det var svårt att stå upp.
Så jag klädde strategiskt på mig kläder ”utifall” & gick & la mig med August.
Jag berättade också för Andrew att något kändes väldigt väldigt FEL.
Efter en timme vaknade jag till & värkarna började bli ihållande. Täta. Starka. Jobbiga.
Nu fattade jag att det var allvar.
Jag fick ropa ner August farmor & säga att hon måste köra mig till min läkare NU.
Vi hoppade in i bilen med en nyvaken August & körde iväg.
Värkarna kom tätt. Var 2:e/3:e minut & höll i sig i 45-50sek.
Hos läkaren blev jag vidareskickad till sjukhuset & väl på förlossningen så sattes hela proceduren igång- att stoppa Astrid att komma ut på tok för tidigt.
Efter 48 timmar fullpumpad med morfin & magnesium började allt bli stabilt, men jag blev beordrad strikt sängvila för resten av graviditeten.
Det var hemskt jobbigt.
Hela upplevelsen var fruktansvärd. Allt var så skrämmande. Jag var så fruktansvärt rädd. Och kände mig så jävla svag. Så himla dålig. Som världens sämsta mamma. Jag kunde inte vara med min älskade August & han blev förtvivlat lämnad i 2 dagar utan mig, helt utan förvarning & även han otroligt rädd då han ledsamt nog fick uppleva resan till läkaren & även vänta hos läkaren då Andrew var på ingång.
Och jag var så besviken på min kropp som betett sig illa hela jäkla graviditeten & nu inte ens orkade hålla min bebis kvar.
FY FARAO vad jag mådde dåligt.
Aldrig hade jag kunnat fatta, att en tidig förlossning (innan v.37), hade kunnat skapa sådan mental depression.
Det var ångest & skuldkänslor dagarna i ända. Och det höll i sig bra länge efter Astrid föddes & allt ”var över”.
August minns än idag händelsen & det kniper i hjärtat varje gång jag tänker på det.
Många tror att det inte är en sån stor grej & att det är ”skönt” eller typ.. ”KUL” (??) att få åka in för tidigt, men det är det inte. Det är förjävligt.
Jag har pratat med många många mammor som gått igenom samma resa & även de som fött sitt barn tidigt & de allra flesta går runt med samma känslor.
Men det pratas inte om det!
Och så får det inte vara.
Blir ni i Sverige erbjudna samtal efter en sådan här händelse?
Får/fick ni hjälp?
Hur blev ni bemötta?
Och ni som fortfarande sitter & trycker på era känslor som bara vill ut, skriv av er här i kommentarsfältet! (obs ni får gärna vara anonyma!)
Eller maila mig!?
Vi får inte sitta inne på dessa stora tunga känslorna. Kan vi försöka hjälpa varandra att lätta våra hjärtan?
KRAM vänner ♡
Hemska hemska natten. Så fylld med ångest, rädsla & skuldkänslor. Hu. Vill nästan radera bilderna. Eller spara i en mapp, undangömd på datorn någonstans.
Nej fy forstar oron och hur daligt man kan ma nar barnet vill komma ut for tidigt. Innan bebisen ar fardigbakad!!!! Och tank vilken tur att ni mar bra nu 🙂 NU ar hon snart aret!!
Usch sitter med en klump i magen när jag läser ditt inlägg! En klump av igenkännande, det fruktansvärt dåliga samvetet mot storasyskon ( jag hade då en drygt ettåring och en som snart skulle fylla sex) . Och besvikelsen över kroppen som ville ”få ut” något som inte riktigt var redo än. ;( jag mådde också skit under graviditeten, men valde dumt nog att köra o kämpa på ändå, ville vara ” duktig” typ?! Det var vinter när jag var ganska höggravid o det kämpades med påklädning o allt hushållsarbete trots att jag hade hemsk foglossning. Jag har även diabetes så jag gick på täta extra kontroller på mvc under hela graviditeten, men en måndag ”gav jag med mig” och ringde sjukhuset och fick komma upp, läkaren förstod inte varför jag inte var sjukskriven och fixade det direkt, skönt tänkte jag nu kan jag få vila o pappan får mysig familjetid några veckor innan bebis. Men så blev det inte!… På måndagskvällen (precis gått in i vecka 32) efter att ha fått sprutor för att skynda på lungmognaden fick tveksamt åka hem, också beordrad att vila!! Men kände jag nåt var jag tvungen att åka in direkt! Morgonen efter lämnade pappan dottern på förskolan , inget anades, jag o ettåringen var hemma, men jag kände starka sammandragningar och vi åkte direkt när pappan kommit hem igen och lämnade den sovandes brodern (!!!) till mormor o morfar medans vi fortsatte till förlossningen. Där var vi ovetandes hur länge vi skulle få stanna, (i ett rum utan några fönster pga ombyggnad!) och Fyy den känslan att bara sagt hejdå till dottern innan hon gick till föris, och inte ens det till lille storebror eftersom han sov!!! Där finns också ett superdåligt samvete!!!!, första dagarna hade vi ett rum på förlossningen men sen flyttades vi upp till spec BB. Vi pratades i telefon och efter fem dagar ( de längsta i mitt liv!) fick barnen o mormor o morfar komma upp jag fick då lov att rullas ner i rullstolen till cafeterian ( dagarna innan fick jag inte sitta mer än toabesöken) så vi ÄNTLIGEN fick kramas o pratas! Då trodde vi att jag kunde få åka hem, eftersom det verkade ha lugnats sig, jag skulle bara göra ytterligare en ctg. Vi skulle också vänta in neo- läkare som skulle prata om hur eftertiden skulle kunna se ut och hon skulle svara på våra frågor. Men när äntligen läkaren kom på kvällen, kände jag återigen ännu mer molande värk och hade svårt att koncentrera mej på vårt samtal för jag kände kraftiga (för)värkar , när hon gått ringde vi på klockan o påpekade att det nog var igång, men till svar fick vi ett tröttsamt o oengagerat att hon skulle diskutera (?!) med hennes kollegor. Hon gjorde inget mer, trots att vi ringde igen, men när sedan nattpersonalen kom o presenterade sig såg de ju på mig att det var på G! Hon undersökte mej och jag hade öppnat mej mer. De sprang med mig i sängen (vi passerade Den lata personen! ) akuthissarna ner till förlossningen där vi hann o presentera oss igen då vi haft henne dagarna innan, med ett splosh gick vattnet o knappt fem minuter senare kom vår älskade lillplutt ut, 4010g o ca 50cm lång! Alla undrade skämtsamt om vi inte räknat fel på veckorna . Han fick lyckligtvis ligga på mitt bröst en snabbis innan de sprang iväg mot Neonatalavdelningen . Där visade sig dock att vår lille hade ett oupptäckt hjärtfel, (!!!) som antogs berodde på min diabetes! Hejhej igen det redan superdåliga samvetet!!! Doktorn uttryckte sig väldigt fel när de berättade så de gav till o med om ursäkt efteråt! Så då fick vi stanna ytterligare en vecka till, tills han hade börjat äta, hålla värmen och framförallt fått rätt dos hjärtmedicin. Den sjukhusbubblan är svår att kunna delge någon annan men jag är otroligt tacksam av att vi var tillsammans hela tiden, pappan o jag. Men fy tusan för att vara ifrån barnen och ha sådan oro för den nya lillen!!!! Men vi fick chansen o prata med ett gulligt team med kurator o psykolog, just för att få prata om oron vi hade! Och kaoset vi kände! Vi var hemma två veckor med neohemvård, nu har det gått drygt ett år och vi har kunnat sluta med hjärtmedicinen men det dröjer ytterligare ett år innan de (förhoppningsvis!) kan friskförklara honom! Puh blev långt detta men ville ändå berätta min ”historia”! En stor stor kram till dej!
åh! Stor kram till dig! Jag (bilen) blev påbackad på en parkering för ett bra tag sedan. G satt i mitten bak och det var verkligen ingen kraftig smäll då personen i fråga backade ut från sin ruta och in i sidan på oss. Men, kärringen rusar ur sin bil, sliter upp min dörr och börjar skälla ut mig efter noter för att ha förstört hennes baklykta och hur ska hon nu kunna köra trettio mil osv osv. Jag blir galet chockad av hennes reaktion och börjar gråta. och darra. Givetvis blir även G mycket chockad av tanten och av min reaktion. Det går inte en vecka utan att G påminner mig om händelsen och säger ” inte vara ledsen mamma, jag ska trösta dig, tanten dum” och jag blir så ledsen att han tar på sig att HAN ska trösta mig, han som är så liten och som JAG ska trösta och skydda mot allt ont. Nu går det inte att likna mot vad du gått igenom utan handlade bara om skulden jag känner. Här erbjuds vi”mamma-samtal” på BVC när barnet är några veckor hos en psykolog som är specialiserad på nyblivna mammor. Jag gick till henne ett par gånger då jag var rätt under isen när G hade fötts och är väldigt tacksam att jag fick det stödet!
Jag har två vänner som fött barn innan vecka 30 och ingen av dem har någonsin nämt något om ”skam”. Sorg för att de inte fick uppleva en fullgången graviditet, ja.
Här i hemska Sverige får man kuratorstöd vid komplicerade förlossningar. Jag gjorde en abort vid 27 års ålder-där kan man tala om skam- och då erbjöds faktiskt inget samtalsstöd vad jag kan minnas. Inte heller när jag drabbades av missfall i vecka 16.
Jag födde mina tvillingar i vecka 33. Det var 11 månader sedan och fastän jag inte vet om jag ens kunde ha gjort något för att undgå det känner jag fortfarande skuld över det. Och skam. Skam över att inte vara kvinna/mamma nog att bära mina barn tiden ut. Önskar också att fler talade om detta. Jag känner mig iaf väldigt ensam i min situation…
Det låter verkligen fruktansvärt, kan inte ens föreställa mig. Nu skäms jag över att jag själv sitter här, gravid med tvillingar på ”övertid” (tvillinggraviditet räknas som fullgången efter 38 veckor och jag har idag gått 39 hela) och mår piss för att de inte vill komma. Har hela tiden försökt glädjas åt att de vill stanna inne så länge eftersom tvillingar gärna kommer tidigt men det blir svårare & svårare för varje dag då jag har så ont. Men ditt inlägg ger verkligen perspektiv på det hela och nu är det lättare att tänka positivt runt att de stannat så länge och att jag ändå haft en helt okej graviditet trots två bebisar i magen. Skickar tusen kramar till dig, och tack för att du delar med dig! Som någon skrev ovan, även om August minns detta jobbiga är det bara en droppe i havet av kärlek som han omges av! <3 <3
Men vännen! Vilka hemska känslor.
Jag åkte in akut i vecka 28, blev beordrad att sjukskriva mig för att inte föda för tidigt. Det var inte i närheten så illa som för er, men rädd – det blev jag.
Kramar! Och hoppas du en dag kan landa i känslorna ordentligt.
PS. Att August blev rädd gör ont, det förstår jag – men maken till kärlek mellan er verkar svår att hitta. Det var en droppe av otrygghet i en ocean av trygghet.
Det om August instämmer jag i. Fint skrivet.
Min erfarenhet är inte alls samma men ändå ngt som jag ständigt har dåligt samvete för….vår yngsta dotter föddes med en cysta (ofarlig men som är farlig då den sitter där den sitter) i huvudet, vilket gjorde att hon höll på att dö…vi blev skjutsade i ilfart ner till GBG för operation är hon var 7dagar gammal, det är en enormt stor och allvarlig operation på en så liten bebis och det finns typ enbart några få kirurger i Sverige som genomför den…
Att hon fått cystan i huvudet (som fortfarande är kvar och som numer kontrolleras med en shunt, om shunten går sönder eller rubbas vilket den kan göra av tex magnetism så är hennes liv återigen i fara) kan bero på slumpen….eller på ngn infektion som hon drabbades av i magen som tex kan bero på att mamman dricker eller röker, sushi och typ mögelost….dels så visste jag inte att jag var gravid förrän väldigt sent så det slank ju ner både det ena och det andra innan jag visste….och dels så åt jag sushi flera gånger (det skulle vara okej sushi att äta som gravid men det var ju lax osv) så jag vet inte om jag gjort ngt som orsakade det hela….den ovissheten gnager fortfarande enormt- kanske orsakade jag all hennes smärta som kunde kostat henne livet och kostat oss vår underbara trollunge….
Det låter som en fruktansvärd upplevelse och jobbiga skuldkänslor. Vet inte vad jag ska skriva för du vet ju säkert redan att det inte ger någonting att grubbla över vad du eventuellt kunde ha gjort annorlunda. Du gjorde ju allt du visste och kunde och ni har vi turen att bo i ett land med fantastisk sjukvård för barn och er trollunge mår fint. Kramar