Scenario –
Andrew kommer hem från jobbet & är helt slut. Han är lite småsur eftersom han jobba väldigt mycket & är trött. Han vill gärna umgås, prata & vara nära.
Astrid är extremt självgående. Så självgående att jag måste jaga henne hela tiden så hon inte gör något som skadar henne. Hon är helt vild & galen! Och när hon klättrat, trillat, klämt sig & undersökt färdigt. Så vill hon amma & bli buren.
August vill prata om allt. Föra långa diskussioner. Spela spel, pyssla, leka & mysa. Ha uppmärksamhet utan att någon lägger sig i, avbryter eller förstör.
Mally vill gå promenader, få boll kastad, leka olika sök-lekar & bli klappad.
Jag känner mig så jävla otillräcklig för ingen får det dom behöver till fullo just nu.
Just idag känns det som alla verkligen behövde MIG. Till 100% behövde alla får kramar, prata ut & luta sig mot MIG.
Och när barnen äntligen somnat vid halv 10, så la jag mig bara & storgrät.
För jag är så himla slut.
Jag är så ledsen att alla behöver mig & jag inte kan ge dom den kärlek & tid dom behöver.
För jag älskar ju alla lika mycket. Och vill alla lika väl.
Och jag är ledsen för att jag känner mig självisk mitt i allt. För det är ett sånt jävla värdsligt problem. Ett lyxproblem egentligen!
Men jag är så trött. Kroppen & hjärnan är trött.
Jag känner mig sönderkramad. Vill liksom inte att någon ska stöta i mig på 24 timmar.
Vill bara vara.
Sån jobbig & ledsam känsla.
Nä. Nu ska jag krypa tillbaka mellan båda barnen som börjar knorra lite igen.
Mina älskade små skatter.
Fy vad jobbigt det är ibland hörrni. Det bästa som finns i hela universum, men så otroligt tungt emellanåt.
Jag känner så väl igen mig. Vissa dagar har det känts som värsta lyxen att ENSAM få gå ut med soporna och andas i två minuter. Och sen när resten av familjen någon gång har varit iväg så står jag nästan direkt i fönstret och tittar efter att bilen ska komma tillbaka eftersom det känns så tomt och onaturligt utan dem! Kram
Jag är så nyfiken på din mamma då jag alltid läser hennes kommentarer.
Kan hon inte tänka sig att gästblogga? Vore kul att höra en mor berätta om sina känslor för avståndet er emellan. Hur det är att vara mormor på andra sidan jordklotet? Om känslan som infann sig när hon förstod att dottern skulle på riktigt bosätta sig utomlands? Blir man nervös när man återses efter så lång tid?
Har själv bott utomlands i ett 1,5 år och hemlängtan var så tuff. Fast otroligt tacksam att jag vågade ta steget. Mycket tack vare stöttande föräldrar.
Ta hand om dig!
Ja, jag vill också ha gästinlägg från ”Mammi”, vilken bra idé! 😀
Mamma kommer gästblogga snart!! 😀
Säger som någon ovan, du är så bra som vågar skriva om de här sakerna som vi alla känner ibland (eller ofta). Tack för att du skriver.
Tack för dina ord!! <3
Just så är det. Alltid orkar man inte efter tung jobbdag och dagishämtning av tre barn, promenad med hunden, matbutik, middagslagning och pyssel, med nånting. Helst av allt skulle jag bara villa skrika att nu är ni alla tysta. Fast jag vet innerst inne att jag inte ens skulle kunna vara en timme utan att sakna mina barn och vår tid tillsammans. Ibland väntar jag på att få bli gammal, få sticka och lösa korsord som enda sysselsättningen. Kämpa på, vi är många i samma båt
Eller hur!?? Känner exakt samma! KRAM <3
Jag älskar att du vågar beröra så många ämne och känslor i din blogg. Känslor som vi alla har men som väldigt få sätter ord på.
När jag läst din blogg mår jag alltid bra efteråt, för du skriver så ärligt om allt du skriver och man kan känna igen sig i så mycket. Heja dig <3
Åh TACK!! Kärlek til dig!! <3
Vet inte hur det är men kan tänka mig att det kan vara riktigt pissjobbigt ibland, ser ju hur det är för mina syskon med små barn.
Tack för att du är så ärlig om allt.
Massvis med kramar till dig. ♡
KRAM & kärlek till dig!
Det är jättelätt att få skuldkänslor av att inte räcka till men… du är ju bara människa! Mina båda barn hade kolik (nu är de 4 och 6) och det var fruktansvärt. Så fruktansvärt att jag andades in varenda liten tystnad jag kunde få. Jag värdesatte varje lugn sekund och då tänkte jag bara på mig själv, ingen annan. Det var personer i min omgivning som tyckte jag hade blivit konstig, att jag inte var som innan jag fick barn. Jag blev nästintill utskälld av en nära anhörig. Mådde så dåligt. Jag har inte kontakt med den personen i dag. Jag har insett att man måste vara ”självisk” ibland. Det betyder inte att man inte älskar eller bryr sig om. Man ska ju kunna älska sig själv också. Det blir bättre ska du se!
Kärlek till dig! <3
Storasyrran berättade att när hon hade tre små barn så hade hon drömt en natt att hon hade en hel gymnastiksal för sig själv. I mitten av den la hon tjockmattan som alltid finns i en gympasal och sov helt ensam!
Nu har jag själv tre knoddar och jag kan verkligen känna samma känsla. Tänk att ha en hel gympasal för sig själv och bara få sova! Utrymme!!! Tystnad!!!
Min man har också hört den historien så när det blir för mycket av allt brukar han fråga om det är dags för ”gympasalen” :O)
ÅH!! *drömmer mig iväg till gymnastiksalen*
Jag pratade med BVC om just den känslan, det dåliga samvetet över att längta efter egentid – få klä på mig ”finkläder”, slippa fläckar, prata med en vuxen och bara vara JAG. Hon sa bara att innan en får barn behöver en egentid, varför skulle det försvinna? Så – nej, du är inte självisk! Inte det minsta. Det ÄR jobbigt att ha barn, men det betyder ju inte att vi älskar dem mindre. Jag jobbar mycket på att släppa det dåliga samvetet, se att även E är lika viktig när det kommer till att planera och fixa (alltså att jag behöver inte vara familjens projektledare). Men det dålig samvetet, det föddes i samma stund som T.
KÄRLEK! <3
Hade precis en vild diskussion med min man, om just det där: han vill vara så där mysig efter jobb medan jag helst bara vill lägga mig ner i ett mörkt rum och vara ostörd. Han förstod inte.
”Men en kram eller puss skadar ju inte”.
Absolut inte, men när jag inte jag två barn PÅ mig så MÅSTE jag få andas, SJÄLV! Jag har en treåring som tjatar öronen ur mig och en snart ettåring som är fruktansvärt mammig (till skillnad från syrran som klarat sig själv från dag ett typ! Vad hände liksom). Och sen när allt lugnar sig så ska jag vara romantisk med min man. Alltså det låter helt sjukt att det är ett problem eller att jag inte älskar honom men någonstans måste jag också komma in i bilden. Jag förstår dig och det får lov att vara jobbigt. Jag har bett min man att byta liv i en månad så ska vi de hur kramsugen han är sådär mellan middag, läggning och dusch. Haha!
Kärlek!
EXAKT samma här! Men nu har min man tagit över och det ska bli så spännande och se hur han känner när det har gått några veckor… 🙂 Hittills har det varit helt underbart att jobba heltid!
Precis så! Precis så känner jag med!!
Jag skulle kunna skriva hur långt som helst men har verkligen superbråttom. Så:
Ja, så är det verkligen. Ibland, ofta, och alltid typ. Kommer man någonsin att känna sig tillräcklig fullt ut hela tiden?
Vi (för jag känner igen mig och är där också) (och alla andra mammor inräknat också) är så jäkla bra hela tiden, vi finns där, vi är mänskliga och vi ÄR. Nu måste jag åka till jobbet. Hoppas det känns bättre snart, att gråta brukar kunna vara jäkla bra! Kramar
KRAM!! <3
Så fint av dig, jag är så stolt över dig. Den viktigaste i familjen är modern, hon ska finnas för alla, stötta, peppa, vårda, mata… Då är det viktigt att hon orkar det så ta tid för dig själv utan att förebrå dig, samla energi, annars blir det inte bra i slutändan. Det räcker med ett bad, en promenad, en massage. Ta hand om dig// kram mamma
Tack älskade mami! <3