Nu har jag suttit på denna soffan & legat i vår säng, i.. 3 dagar.
Kroppen bara skriker efter att få göra något annat än att ligga ner.
Så vi får försöka oss ut en liten sväng idag.
Inget avancerat, men kanske en tur ner till lekparken i området eller så.
August måste få springa lite & vi skulle allihop må gott av frisk luft.
Jag ska även återgå till att läsa era frågor & funderingar samt besvara dom så gott jag kan.
Underligt det känns. Att livet går vidare vad som än händer. Det spelar ingen roll hur mycket man gråter & hur mycket man saknar.. Minuterna tickar på ändå.
♡
Usch:( det är märkligt det där. Hur tiden bara tickar på ändå. Som om de vore som vanligt, fast en sån betydelsefull människa inte finns hos en längre. Det har i april gått ett år sedan jag förlorade en av mina bästa vänner i cancer. Det är konstigt. Man ser hennes son växa och bli större, och med sorg inse att hon missar det. Men det måste vara skönt att hon hann få träffa Astrid och August en sista gång. Att du valde att åka till Sverige istället för att förnya passet i washington. Jag tackar mig själv (och mamma) så otroligt ofta att hon insisterade på att jag skulle strunta i att flyttstäda och åka till sjukhuset där Linnea låg istället och hälsa på. Ingen trodde att hon skulle gå bort så fort eller då alls, men jag struntade ändå i att städa och åkte dit och satt hela lördagen. Hon gick hastigt bort på måndagen. Jag är så tacksam att jag fick den dagen tillsammans med henne innan hon gick bort. Försöker tänka på det när det är som jobbigast.
Hoppas ni kom ut och fick lite frisk luft och en bra dag. Kram<3
Åh fy vad det skär i hjärtat när jag läser att du förlorat din vän.. <3 KRAM
Det är så smärtsamt när någon rycks bort utan förvarning, visst var hon gammal men inget tydde på att hon skulle dö nu.
Tomt, konstigt men timmarna går.
Kram/ mammi
Så sant.. <3 KRAM
Usch jag förstår precis dina tankar… min mormor gick bort i oktober förra året och min värld rasade samman. Har fortfarande inte lyckats samla mig ordentligt och kommer nog aldrig kunna då hon alltid har betytt mest för mig efter mamma… så jag förstår inte hur hon kan försvinna och vårt liv bara fortsätta som om inget hänt. Så orättvist?
Åh.. KRAM!! <3 Visst känns det orättvist!?