Jag & Andrew har alltid varit väldigt sammansvetsade men samtidigt haft tid åt våra egna intressen.
När August kom till världen & vi samtidigt var på G att lämna New York, så vände det liksom upp&ner på allt.
Andrew som aldrig hållt i en bebis, var nu Pappa.
Jag som fullkomligt svämmade över av kärlek & var ett vrak emellanåt för jag kunde inte hantera mina känslor.
Och så flytt till ny stad på det.
Och noll egentid för någon av oss.
Sakta började vi bygga upp vårt liv här i Nashville. Vi hittade vänner, började göra saker tillsammans på helgerna & efter många många månader så började vi även få kläm på hur vi skulle dela upp föräldrarollen utan att någon skulle bli överväldigad.
Jag började acceptera att Andrew jobbar hela dagarna & sitter inte bara med fötterna på ett bord med en kopp kaffe i andra & slösurfar, så han behöver egentid även efter jobbet.
Han började förstå att jag behövde komma iväg på helgerna för att tex. Yoga eller få en manikyr.
Sakta sakta började vi liksom få kläm på hela föräldrarollen & började hitta tillbaka till våra egna liv & intressen.
Men vi hittade aldrig riktigt tillbaka till oss.
Antingen var fokus på August eller Mally. Eller på oss själva.
Men efter Californien så började det så sakterliga att ändras.
Vi liksom började tycka om mer att umgås igen. Ville hitta på saker tillsammans.
Och nu känns det äntligen som vi är tillbaka till de gamla spåret.
Jag kan inte beskriva med ord hur extremt lycklig det gör mig.
I lördags satt vi uppe halva natten & spelade sällskapsspel, drack öl & skrattade tillsammans.
Bara Andrew & jag.
Som jag längtat efter den dagen.
Så skönt att läsa! Jag tänkte häromdagen på att min man och jag inte alls är "vi" på samma sätt som förut. Att vi inte skrattar lika mycket tillsammans som innan vi fick barn till exempel, och jag saknar det. Känns skönt att läsa att man tillslut hittar tillbaka till hur det var innan.
Ja där satte du ord på hur det är! Inte alls kul att det har varit så för er fast riktigt skönt att veta att vi inte är ensamma om det! Det är så lätt att tro att man är helt ensam om att ha problem med att komma in i sina nya roller. Tack för ett rikt bra inlägg!
Så himla bra skrivet vännen.. jag älskar att du är så ärlig.
Och jag är otroligt glad för er skull att ni är på väg tillbaka till varandra .. Det är en jäkla prövning att få barn och den som säger nåt annat den ljuger. Det som tar mest stryk är ju självklart relationen då tiden till varandra helt plötsligt är obefintlig.
Jag önskar er verkligen all lycka och är helt övertygad om att ni kommer fortsätta komma varandra närmare nu när känner av skillnaden.
Kram Och Puss!!!
Vilken underbar läsning! Det bästa som finns när man får känna sig lite nykär och hitta det där speciella:-)
Herregud, här sitter jag och lipar… första gången någonsin jag är inne på din blogg, råkade klicka mig hit på nått sätt, tacksam för det just nu =)
Jag och min man går just nu igenom vårt lilla helvete, inte för att vi glider i från varandra eller har gjort, vi har inte varit gifta i ett år än och efter redan efter 6 månader som gifta fick vi en stor dörr smäld rakt i ansiktet, dörren som heter cancer… Vi lovade varandra att C:n inte skulle få ta över vårt ljuvliga liv… det var precis vad den gjorde. När du skriver om er kväll och hur nu börjar komma tillbaka ger det mig kraft och styrka att orka och ge min man all cred han är värd nu när han ställer upp i vartenda hörn.
Tack, ditt inlägg la sig så rätt i hjärtat, vi njuter också av våra små stunder då vi kiknar av skratt eller står stilla och tysta vid kanalen och tittar på vattnet.
tack än en gång.
Men så härligt att ni hittat tillbaka! Förstår att du känner dig lycklig!
Hoppas att det fortsätter så! =)
Kram
Men jag ryser…av välbehag. Så underbart att läsa och så ärligt skrivet. För visst är det så att bli förälder, man förlorar både sig och varandra och "Oss:et" lite grann. Underbart att höra att ni hittat tillbaka! 🙂
Å vilket härligt, rakt och ärligt inlägg! Så skönt att göra nån säga det!! Att. Det är hur tufft som helst att hitta sig själva i den nya föräldrarollen OCH fortf vara VI – ett par, som förr…. Vi kämpar fortf på med detta, det är inte lätt, men vissa dagar bättre, andra sämre såklart.
Fick höra en sån klok sak häromdan. Sa till en vän att jag ibland saknar andreas. Fast han bor under samma tak. Och att han säkert saknar mig, den jag VAR , den pigga glada positiva.. (Ja det låter Sorgligt men ibland vet jag inte vart jag själv tagit vägen…klart jag är lycklig över våra barn, vår familj..men vissa stunder, ja.) då sa min vän att "den andreas finns ju där. Du finns ju där. " låter kanske självklart och enkelt, men för mig var det en ögonöppnare. Vi finns ju där, har eg i nte förändrats så himla mkt. Man måste "bara" SE varandra. Ta sig tid. Inte lätt alls mitt i sömnbrist och stress. Ja…nu blev detta långt och personligt, men du bjuder alltid så mkt på dig själv och det uppskattas! Det känns som att "prata" m en vän ibland. Är så glad över att höra att ni hittat ER igen. Vi kämpar på.. Stor kram
Så himla ärligt och rakt på sak. Du himlar inte med något och det är det som jag älskar med din blogg. Du är en människa, en bra sådan dessutom. 🙂
Jättefint skrivet och skönt att läsa att fler än Ken och jag som har våra ups and downs, men att man verkligen kan hitta tillbaka till varandra igen. Ibland skräms jag över tanken på vad mycket tid som vi förlorar tillsammans och jag är rädd för att platsen där han befinner sig på förändrar honom..
Usch och fy, men det är därför han söker jobb i USA nu för fulla muggar. För att få vara tillsammans med mig och för att vi ska kunna bli det som vi en gång var <3
Så härligt att läsa!! Blev alldeles tårögd, för jag förstår din glädje.
Jag o min man var nära att skilja oss efter första barnet. Vi gick från att båda ha arbetet ob-tider o typ en ledig dag tillsammans på 6 veckor till att helt plötsligt se varandra varje dag hela tiden. Vi insåg då att vi levt mer isär än ihopa förr o det var inte helt lätt att hitta nya rutiner ihop o med vår dotter.
Men det gick, o efter ett barn till o 9 år tillsammans så har vi det faktiskt bättre än någonsin.
Vi gör inga flashiga saker ihop, men kvällarna är våra o spenderar vi tillsammans o det har gjort mkt för oss.
Kram på dig! Din blogg är den hjärtligaste jag vet, du verkar vara så härlig!
Åh vad härligt 🙂
Du skriver så fint, det märks att du skriver direkt från hjärtat. Att få barn är det underbaraste som finns men det sätter också förhållandet på prov.Det kommer ju in en helt ny, egen liten person som det tar tid att lära känna ordentligt och vardagen blir en helt annan. Skönt att ni hittat tillbaka till varandra igen. Att ni hittat både er själva, er tillsammans och er tillsammans med August. Stor kram
Åh vad jag blir glad för din skull att ni hittat tillbaka till varandra igen! Ja, att det är en omställning att bli förälder, det är det minsta man kan säga! Härligt att läsa dina fina ord och jag älskar såna ärliga, fina inlägg! KRAM!
Vad glad jag blir av att läsa ditt inlägg! Det verkar vara ett dilemma för de flesta nya föräldrapar, det där att uppskatta varandra (som kärlekspartner liksom) lika mycket som innan och sådär. För oss tror jag det hjälper att vara ifrån varandra någon dag eller två (som nu) och få sakna lite.
Så fint skrivet Jenny. Och som nån sa, din ärlighet i det du skriver uppskattas otroligt mycket!
Kramar söta du!
Underbart, sååååå härligt för er!! Det måste kännas helt magiskt!! Dit har vi långt, vi är så utslitna båda två och vardagen – två barn, dagis, jobb och min skada och allt verkligen tömmer ut oss… Hoppas det vänder för oss cokså en dag!
Åh det låter helt underbart mysigt. Skönt med någon som berättar att allt inte är som på rosa moln hela tiden. Gillar att du är så ärlig.
Kram!
Vad härligt att det vänt för er.
Vad härligt det låter. Ni får markera date night i kalendern 🙂
Åh fina kära du, så lycklig jag blir av att läsa detta <3
Åh va underbart att höra! Jag har funderat mycket över om man någonsin kommer att få det som förr, det är skönt att höra att det kan bli så…
vilket fint och sant inlägg vännen! känner själv att vi (jag och mannen) varit helt off sedan vi fick vår tvåa för 1.5 månad sedan. allt har kretsat kring våra små och jag längtar verkligen tills vi kan få lite tid för bara oss. det är SÅ viktigt.
så glad för att du och din kärlek lyckats hitta en fin balas. er lördag lät så himla mysig. själv är jag sååå trött och prioriterar sömn framför allt socialt just nu. så jäkla tråkigt. tur att man inte ammar för alltid 😉
kram på dig ♥
<3 Gilla <3
Kram till hela familjen !
Åh, här trillar tårarna av igenkännelse! Så underbart att läsa att ni kommit tillbaka till de "normala" spåren igen. G är snart ett år men det känns fortfarande som om mannen och jag oftast är han och jag och inte vi. Tycker vi fördelar föräldrajobbet bra, men var finns vi? Inget kommer av sig självt men jag hoppas verkligen att vi landar där ni är nu! Stor tummen upp för att ni klarat pärsen!
Så fint skrivet!!
Jag håller med om att fokus ofta ligger någon annanstans å när babyn väl somnat vill man bara bara ifred på kvällen.
För oss tog det typ 8månsder att hitta tillbaka till varann!
Önskar jag varit förberedd på det!
Kram å härligt att kärleken blommat igen! <3
Känner igen det där.. Man behöver verkligen egentid tillsammans. Vad skönt att ni hittat tillbaka till varandra! ❤
❤❤❤❤❤❤❤
Fint Jenny! Känns ju skönt att höra att de är fler än bara vi som har tufft som nya föräldrar. jag vet ju att det är så men det är skönt när någon är ärlig och delar med sej.
Hoppas ni haft en fin påsk. Ser så ut iallafall 🙂
Kram
Vad fint att höra att det kan bli bättre bara men ger det lite tid och kraft =)
Vad ärligt och fint skrivet!! Det är en omställning att bli föräldrar, därför är det så oerhört viktigt att också få vara "käresta" åt varandra, annars vaknar man upp efter några år med bortsprungna känslor…Heja ni!
åh vad fint skrivet!! Vad underbart att ni hittat tillbaka!! Jag tror att under vår indien resa om några veckor kommer vi vara där vi också. det är ju troligen tiden tillsammans (som man saknat så mycket) som bygger upp det igen!
som dom säger; det är under det första året som nyblivna föräldrar som det är allra svårast för ett förhållande. Och det stämmer så VÄL! De par som klarar första året och hittar tillbaka till varandra<3 klarar "allt" 😀