När jag var liten firade vi alltid namnsdagar.
Som en miniminifödelsedag med en liten present, god mat & några Grattis.
Jag fullkomligt älskade detta!
Vi fortsatte att ”fira” varandra även i vuxen ålder & jag tror att ni där hemma fortfarande grattar varandra lite?
Här existerar inte namnsdagar och det är så trist!
Jag fick en fick-kalender av mammi när jag var hemma, för att hänga med, men tyvärr så har jag inte gjort det alls.
Så nu funderar jag på att köpa en såndär kalender som man hade i skolan & sätta upp i köket.
Ni vet en sån där som man drar av en lapp för varje dag.
På tal om det!
Här kommer ett minne.
När jag gick i skolan låg/mellanstadie, satt vi på golvet i en ring varje morgon.
Sjöng sånger & pratade om vad som komma skall under dagen osv..
Och varje dag fick någon riva bort den gamla kalenderlappen för att säga dagens datum & namnsdagsbarn.
Jag fullkomligt älskade detta påhått!
Extra mycket hoppades man att det var måndag, för då fick man riva av både Fredag, Lördag & Söndag.
3 LAPPAR!
Fick jag någonsin det? NEJ.
Jag minns att en gång, rev jag av för många så hela klassen skrattade åt mig.
En annan gång råkade fröken hoppa över mig & jag började gråta.
När allt för en gångs skull gick som det skulle, var namnsdagsnamnet så jäkla svårt att jag inte kunde uttala det & blev röd i hela ansiktet.
Så nu är det kanske dags att jag skaffar mig en igen & blir kompis med denna pappersbunt.
Varje dag kan jag riva lapp & högt berätta för Andrew vem som ska grattas & vilket datum det är.
Det vore något.