jeanettebouvinnygren

I bilen på väg hem från jobbet förut så bara brast det. Jag bröt ihop totalt. Tårarna rullade ner för kinderna samtidigt som tankarna for runt. Tankarna på morgondagen. Imorgon är det alltså ett år sen Frank dog. Mina barns pappa och min exman. 365 dagar sen maskinerna stängdes av och han tog sitt sista andetag. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera mina känslor. Stundtals känns det som att jag ska sprängas. Ofta har det känts som att jag inte är tillåten att sörja. För att jag hade skilt mig från honom och gått vidare på så sätt. En del har sagt det till mig. Andra har inte vågat säga det rakt till mitt ansikte utan istället tisslat ock tasslat bakom min rygg. Till er vill jag bara säga, fuck you! Jag får sörja. Och jag måste få sörja. För annars kommer jag kvävas. Jag sörjer mina söners far. Jag sörjer en vän. Jag sörjer en människa som under många, många år var min livskamrat. Jag bär inte bara min egen sorg, utan även mina barns. Jag bär med mig vissheten av att mina pojkar är faderslösa. Vissa dagar är tyngre, och idag är en sån dag. Jag känner mig helt under isen om jag ska vara ärlig och jag bävar verkligen för morgondagen. Ett helt år har passerat. Ett år som båda swishat förbi och samtidigt stundtals stått helt still. Jag är rädd för att somna ikväll för jag vågar inte möta morgondagen.