Jannice

Utdrag ur dagboken: Tisdag 2012-05-29

Efter ca 2½ timmes sömn vaknade jag upp på hotellet. Önskade att allt var en dröm men det var det inte.
Tårarna kom direkt!
Försökte äta ett päron till frukost men det var inte mycket som gick ner.

Nästan direkt när vi kom till sjukhuset mötte kuratorn upp oss. Det var skönt att få prata av sig lite och hon informerade om lite praktiska saker som närståendepenning osv.
Önskar jag hade hunnit träffa henne fler gånger.

Vi var hos dig under hela besökstiden på förmiddagen och hela eftermiddagen.
Du sov lugnt och skönt men jag hoppas ändå att du kände att vi var där med dig.
Vi höll din hand, smekte dig på kinden, pussade din panna och pratade med dig.
Vi blev även fotade tillsammans med dig, du kommer få se det i din fotodagbok som dom har gjort där uppe i Umeå.

Vi fick träffa en läkare under eftermiddagen som berättade lite om operationen och om vad som händer i hjärnan vid en hjärnblödning.
Jag kände mig faktiskt lite lugn och hade lite mer hopp om framtiden när vi var klara.

Jag vet inte hur många gånger jag sa hejdå innan jag kunde slita mig från dig vid kl 20.
Tårarna rann och jag var helt slut i kroppen.

Efter 2 dagars gråtande hade jag som sår under ögonen efter allt torkande, hur mycket kan man gråta egentligen?