Jannice

Jag och Mats låg och grät i varsin soffa igår. Inte till någon film utan till verkligheten som vi lever i.
Vi såg på första avsnittet av Djävulsdansen och precis som jag misstänkte så var det ett väldigt bra avsnitt där vi kunde känna igen oss i väldigt mycket.
När Robban och Sussie pratade om hur deras liv sett ut under alla år så sa Mats att det var som att vi stod och tittade in i en spegel och jag kunde inte göra annat än att hålla med. Ångest och depressioner är ett rent helvete åt gå igenom, både för den drabbade men även för oss anhöriga.

Sussie sa att hon kan se i Robbans ögon när han är på väg in i en depression. Jag har aldrig tänkt på om jag ser att något förändras i Mats ögon när han börjar må dåligt. Men jag hör det på rösten och tonläget. Och jag känner av det! När jag kommer hem efter jobbet på dagarna och kliver in genom dörren så vet jag exakt hur Mats mår, det känns i luften liksom.

Vi kände också igen oss i det där med närheten, Mats vill gärna kramas och att jag ska vara nära honom hela tiden när han börjar må dåligt. Men jag drar mig istället undan, bygger upp en liten mur omkring mig. Inte för att jag inte vill vara honom nära utan för att jag tror att jag vill skydda mig själv. När man lever så nära varandra så blir man otroligt påverkad av hur den andra mår och jag tycker det är otroligt jobbigt när Mats mår dåligt. Jag har kommit på mig själv i efterhand att jag kan vara väldigt kall mot honom när han mår dåligt när det egentligen borde vara tvärtom. Det kanske beror på att det tar mycket energi av mig och att jag inte har hittat någonstans att fylla på med ny. Jag vet inte om det är så men det är en teori som jag har kommit fram till idag.
Jag är ju inte en kall människa egentligen, jag försöker göra allt jag kan för att hjälpa Mats när han mår som en påse skit. Men tyvärr finns det oftast inte så mycket att göra mer än att bara finnas där och det gör jag så gott jag kan ♥
Under våra första år tillsammans när Mats hade ångest och var deprimerad så tog jag alltid över allt som hade med barnen och hushållet att göra medans Mats låg i sängen hela dagarna. Jag kände mig ensamstående väldigt många gånger, Mats var ju hemma men ändå inte där på något sätt. Vi har lärt oss att ångesten i slutänden bara blir värre av det. Han behöver få känna att han har lite ansvar hemma trots att han egentligen inte orkar. Nu för tiden tar jag inte alls över på samma sätt utan vi hjälps åt och jobbar som ett team. Vissa dagar kanske kan inte orkar mer än att ta sig ur sängen, klä på sig och att vara med barnen. Men det är okej! Den lilla orken och energin han har ger han till det viktigaste vi har i livet, då skiter jag i om han inte har bäddat sängen eller plockat undan i köket.

Att leva med någon som lider av psykisk ohälsa är många gånger väldigt jobbigt. Jag känner mig alltid så maktlös och går ofta omkring med en klump av oro i magen. Tankar som: Hur djupt ska han sjunka den här gången? Hur länge ska ångesten och depressionen pågå? Måste han prova andra mediciner eller reglera dem som han redan äter? Hur dåligt kan han må innan jag måste skjutsa in honom på akutpsyk? och När sjutton ska vi få leva ett liv utan dessa dippar? snurrar ofta omkring i mitt huvud. Men vi kommer nog aldrig att leva ett liv utan dippar, ångesten och depressionerna tillhör ju diagnoserna som Mats har.
Jag vill bara att de mörka perioderna inte ska komma så ofta och att de blir milda, som för en ”frisk” människa. Och det har ju faktiskt blivit bättre än vad det var tidigare, Mats mådde bra under 1½ års tid fram till i vintras. Nästa gång det vänder så kanske han får må bra längre än så. Jag hoppas det iallafall!

När Mats mådde som allra värst fick jag ofta höra att han inte orkar mer, att livet inte är värt att leva om han alltid ska ha sån ångest, att vi skulle ha det så mycket bättre utan honom och att vårt liv skulle bli enklare om han inte fanns. Jag förstod honom och hans tankar men jag trodde aldrig att han skulle försöka ta livet av sig.

En natt när jag hade somnat på soffan så vaknade jag till från ingenstans, jag hoppade liksom till. Bredvid mig stod Mats, han tittade på mig med förvånad och besviken blick och sa: Vad fan vaknade du nu för, du brukar ju sova stenhårt!? Titta inte på din telefon, jag har skrivit ett sms och tanken var att du skulle se det imorgon. Radera det innan du läser det. Jag har stoppat i mig all min medicin och var precis på väg ut..
Det var ett sms där han sa hejdå till mig, barnen och livet.. och bad om ursäkt för att han inte orkade längre.

Efter den händelsen så brukar jag också kunna känna en rädsla när Mats är hemma ensam när han mår riktigt dåligt. Tänk om han inte är kvar när jag kommer hem efter jobbet? Jag fick panik en gång när han inte svarade när jag ringde. Tusen tankar hann passera på bara några sekunder innan han till slut svarade när jag ringde igen. När barnen är hemma så känner jag mig lugn för då vet jag att han aldrig skulle göra något.
Jag är inte lika orolig idag som för några år sedan.. samtidigt har han inte heller varit lika deprimerad som han var då. Börjar han må lika dåligt igen så kommer nog oron över självmord också att komma tillbaka.

Vi har gått igenom mycket under våra år tillsammans och det har gjort oss otroligt starka och tajta.
Men allt har självklart inte bara varit ett mörker som det kanske verkar utifrån texten, då hade nog ingen av oss orkat.
Vi vet båda två att det alltid kommer en härlig ljus period efter mörkret och det är det som gör att vi orkar kämpa tillsammans varje gång dippen kommer.

Jag har alltid varit väldigt öppen utåt med hur Mats mår osv. Första gången jag fick frågan om hur JAG mådde i allt blev jag alldeles chockad. Det var en kollega till mig som ställde den frågan och året var 2009. Det var även första gången jag funderade över det själv och tårarna började rinna… Ja, det var och är kanske inte så bekymmersfritt att vara partner till någon som lider av psykisk ohälsa. Jag känner inte efter så mycket om jag ska vara ärlig. Jag ”gick in i väggen” hösten 2014, när Mats för första gången på riktigt länge mådde väldigt bra. Jag fick väl en chans att slappna av och andas ut och då blev det lite för mycket misstänker jag.
Jag är en sån person som gärna tar hand om och tänker på andra i första hand, jag själv kommer ganska långt ner på listan. De senaste åren har jag jobbat mig längre och längre upp men det är en liten bit kvar innan jag sätter mig själv först.
Det är jättesvårt att göra saker för sig själv utan att få dåligt samvete gentemot andra, men jag försöker.

Livet hade kanske varit enklare att leva utan Mats ibland, precis som han säger. Men livet skulle inte alls ha samma mening och betydelse längre.
Mats är mitt livs kärlek, min livskamrat, min bästa vän och mina barns pappa och den finaste människan som jag känner. Han har ett hjärta av guld och han gör allt för mig och våra barn.
Han är klok, smart, rolig och väldigt lätt att älska. Alla skulle ha haft en Mats i sina liv.
Han är så mycket mer än 3 diagnoser, ångest och depression! ♥

Jag vill avsluta med att säga TACK för att du tog dig tid att läsa den här texten och för att jag får dela med mig av mina tankar och upplevelser.
TACK Sanna och Ann för Djävulsdansen som tar upp ämnet psykisk ohälsa och lyfter fram även de närstående.
Jag hoppas att det aldrig slutar pratas om psykisk ohälsa, det är så viktigt att öka kunskapen om detta. Är man medveten om vad psykisk ohälsa är så kanske man kan se när någon annan mår dåligt och kan räcka ut en hand. Jag vill att det ska bli mer accepterat i samhället och att människor ska förstå hur allvarligt det kan vara!
Vem som helst i din närhet kan lida av psykisk ohälsa, det är inget som syns utanpå..

Ta hand om varandra ♥

Här kan du se första avsnittet av Djävulsdansen

Besök gärna dessa facebooksidor som rör psykisk ohälsa, för dig som drabbad och för dig som närstående.
Mind
Aldrig ensam , visa ditt stöd: www.aldrigensamshop.com

Viktiga telefonnummer att lägga på minnet:
Nationella hjälplinjen 020-22 00 60
Självmordslinjen 90101 (öppet dygnet runt)

Psykologens tips till den som lever med någon med psykisk ohälsa

Tipsa gärna om fler sidor som rör psykisk ohälsa så fyller jag på här allt eftersom!

Och till er där ute som lever med någon som lider av psykisk ohälsa, jag finns här med öppna armar om du vill prata eller skriva av dig. Vi kan hjälpa varandra i jobbiga stunder! ♥