Nätterna är värst, det är då jag är trött och allt väller över mig och jag kan inte sortera tankarna. Tårarna rinner, magen värker och hjärtat blöder.
Vill inte somna, är livrädd att jag ska väckas av ett telefonsamtal som jag inte vill ha men jag vill vara den dom ringer till först om det händer något.
Har börjat skriva dagbok, det känns jätteskönt att skriva ner alla tankar men jag har inte skrivit om de 2 första dagarna än. Gruvar mig lite men jag vill ju ha kvar allt för att minnas trots att det är hemskt!
Kommer aldrig glömma samtalet jag fick i måndags 28/5 kl 11.45, det kommer nog aldrig att suddas ut från minnet.
Samtalet som kastade omkull mitt liv, samtalet som har förändrat ALLT…
Att du, min pappa, låg inne på akutmottagningen, jag förstod att det var illa men inte så jävla illa som det var/är.
Jag sprang ju knappt till bilen?
Vad tänkte jag?
Tyvärr kommer denna blogg inte att vara sådär jättepositiv närmsta tiden.
Allt som rör sig i huvudet är du.
Hur ska jag hitta balansen att vara den mamma jag brukar när jag är så trasig inombords?
Hur ska jag kunna leva ett ”normalt” liv utanför bubblan?
Det här det värsta jag varit med om, det här ju sånt som bara händer på film!? :(
Det är overkligt och går inte att förstå!
Om du bara är hälften så envis som du brukar så måste detta bli bra. Vi är så många som tänker på dig, ber för dig och kämpar tillsammans med dig!
Jag kan inte andas utan dig… Älskar dig pappa!
Jag vet inte vad som har hänt men jag skickar många styrke kramar till dej och hoppas på det bästa <3
Kram / Malin
Vill bara säga att jag tänker på dig och din familj och jag hoppas innerligt att vindarna snart vänder och att din otur försvinner! Hoppas allt blir bra snart. Kramar!