Det har varit en sorgsen dag idag, men den har samtidigt varit fylld av så mycket kärlek, skratt och stor värme. En dag där jag tänkt så mycket på livet, känt livet så så starkt. I kyrkan satt Linus och jag och höll varandra i händerna. Vid ett ögonblick kollade jag ner på våra knutna händer och det enda jag kunde tänka på var att ”den här mannen vill jag leva med tills döden skiljer oss åt” Snart åtta år tillsammans och jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom. Vårt liv, vår dotter, vår snart kommande bebis, vår framtid, ja allt spelades upp i mitt huvud och jag känner mig så oerhört lyckligt lottad, men samtidigt så rädd. Rädd att förlora allt detta. Ibland kan den rädslan vara så smärtsam när dessa spöktankar kryper sig på. Jag får en klump i halsen som skaver, som nästan kväver mig. Den rädslan gör så jäkla ont. Paniken som kan uppstå när dessa känslor kommer. Det är känslor som jag inte visste att jag hade. Vet ni vad jag menar?
Livet är livet och det måste levas. Jag får ofta skjuta undan mina katastroftankar för att inte fångas i allt det onda som kan ske. Jag får ofta påminna mig om att njuta av livet här och nu och vara tacksam och njuta av allt. Litet som stort. Det finns så mycket i vår vardag som emellanåt tar energi, men som i slutändan är så obetydligt. Jag älskar livet och vill ge det bästa för mina små troll. Detta hand i hand genom livet med Linus.
Nu ska jag lägga mig och sova. Ville bara dela med mig av lite kvällstankar. Känner mig lite lättare nu.
Kram Jane