janemarina

Igår natt så vaknade jag av fruktansvärda smärtor i ryggen som strålade ut mot magen. Gungade runt här hemma i hopp om att det skulle lägga sig, men smärtan blev värre, värre och värre hela tiden. Det kom som i intervaller. Jag ställde mig på alla fyra, jag la mig ner på golvet, jag lutade mig mot köksstolarna, men när det gjorde som mest ont så eskalerade smärtan hela tiden. Det som snurrade runt i mitt huvud var rädslan över att föda på tok för tidigt eller missfall… Smärtan kändes precis som innan krystvärkar. Olidlig. Kändes så overkligt att vakna med denna smärtan. Vart kom den ifrån?

Linus ringde efter sin pappa och Inger som kom hem till oss för att vi inte skulle behöva ta med Melina till förlossningen mitt i natten. Vi var på sjukhuset väldigt snabbt och jag fick oerhört fin hjälp av personalen. Det tog tid innan vi hörde hjärtljuden på bebisen, men plötsligt kom det underbara ljudet. Efter många undersökningar och när natten började gå mot tidig morgon så fick jag svar om att det var njurstensanfall. Hade inte en tanke om att jag skulle kunna åka på något sådant. Det var heller inte helt ovanligt om man är gravid.

Nu är det vila i några dagar som gäller. Jag är fruktansvärt öm i nedre delen av magen och ryggen värker. Hoppas att vila ska hjälpa mig att må lite bättre. Vill aldrig råka ut för den smärtan igen för det var något av det mest smärtsamma jag någonsin känt. Linus har pysslat om mig under dagen och jag har nästan sovit bort sagebs alla timmar idag. Känt mig så medtagen av detta.

Har någon av er råkat ut för något liknande?  Denna rädsla som kommer när smärtan är i magen och ryggen. Det enda man vill och önskar är ju att bebis ska må bra.

Melina har pysslat om mig hon också. Jag har gått runt med plåster på magen för det sa Melina så fint att det skulle hjälpa. Älskade lilla omtänksamma tjej.