Förra veckan hände något som fick mig att känna mig så värdelös, värdelös som förälder. Jag skulle natta Melina och precis när jag trodde att hon skulle somna så började hon sträva emot och ville inte komma till ro. Hon vred och vände på sig och var väldigt ledsen.
Jag försökte med allt, verkligen allt, men ingenting fungerade. Tillslut grät hon så hysteriskt så jag ropade på Linus att han fick komma och ta över. På två minuter hade hon somnat i hans famn. Jag tittade på dom när dom låg i soffan och började att gråta. Kände mig så liten och verkligen sämst! Varför kunde inte jag trösta henne?
Jag vet såklart innerst inne att jag inte är dålig på något sätt, men känslan av att inte kunna trösta sitt barn i vissa situationer, den är så hemsk!! Att jag tog extra illa vid mig just den kvällen kan givetvis bero på hormoner, dagarna innan mens och massa annat såklart.
Har ni någongång känt såhär? Hur brukar ni göra när ni hamnar i detta otröstliga läge?
Det är jobbigt i mamma hjärtat men jag tror du är en super mamma <3
Alltså känner igen mig så väl! Majken ratar mig JÄMT när Alex är hemma. Och på mornarna när vi är ensamma också. Får.knappt kolla på henne, då skriker hon bara. Pappa är den enda för henne. Säger jag åt henne när hon gör något dumt så lyssnar hon inte. Säger han åt henne så slutar hon med en gång och typ går och pussar sönder honom. Kommer jag för nära henne på natten kan hon börja tokskrika, tills Alex rör henne då blir allt bra igen .. Haha skrattretande men sååå jobbigt..
Vet precis hur det är. Här hemma händer det ganska ofta, speciellt om våran son vaknar på natten så är det bara hans pappa som kan få honom lugn och somna om. Om jag skulle lyfta upp honom på natten skulle han skrika hysteriskt.. vi är inte sämre mammor för det! Skönt att dom har sina pappor och känner trygghet hos oss båda ❤
<3