janemarina

Jag vet inte hur jag ska börja skriva för att inte få detta att låta helt helt fel. Imorgon går vi in i augusti månad. Det innebär att om tjugofyra dagar så fyller vårat lilla hjärta ETT ÅR! Jag förstår ingenting!

Det här året har gått så fort så att jag börjar bli rädd. Ska livet gå såhär fort? Kommer det bara att gå snabbare för varje år?

Jag blir verkligen rädd och har sorg i hjärtat att inse att det snart är ett år sedan Melina kom till oss. Ett år sedan hon var en liten nykläckt bebis. Jag säger ju fortfarande att hon är en bebis. Jag har ju funnits bredvid henne VARJE DAG när missade jag att hon hunnit bli såhär stor?

Det här är verkligen ett förvirrande inlägg, men jag känner mig ledsen och förvirrad för jag kan inte förstå vart tiden tagit vägen… Sedan är det såklart helt underbart att se sitt barn växa och bli en liten individ, men jag kan ändå inte sluta upp med att bli lite rädd över tiden och ledsen att det går så fort! Det är inte alls så att jag inte är glad att se henne växa, utan det är tiden som jag är ledsen över ikväll, för det slog mig idag att det snart gått ett helt år!

Nu förstår jag vad alla vuxna en gång menade när dom sa ”vänta till du fyllt 18 år, då går det fort!…” Jag känner att jag är inte redo att ta in att tiden springer förbi oss, ikapp oss. Jag blir frustrerad att jag inte kan pausa tiden.

Det är nu jag inser hur kort livet är, för det är det verkligen! Varje dag räknas. Oavsett hur roligt eller tråkigt man har. Även fast vädret är trist och man känner att allt är tråkigt så räknas alla dagar! Om tiden har bestämt sig för att gå såhär fort så förstår jag att människor känner sig som trettio när dom är 65 år och att man kallar sina 23 åriga barn för ”bebis” För i sådana fall kommer jag att vara en av dom…

NFörlåt för ett flummigt kvällsinlägg, men precis som rubriken säger. Det är med en blandad sorg i hjärtat som jag säger hej då till juli månad och välkomnar augusti.