janemarina

Jag har ju berättat för er flera gånger hur jag älskade att vara gravid. Däremot så fanns det en period under graviditeten som jag verkligen var nere och faktiskt kände mig riktig ledsen emellanåt. Det var när sommaren började närma sig och min mage växte med storm. Vi alla vet att när sommaren kommer så klär man sig lättare och helt ärligt så blir ALLA snyggare under just sommartiden. Det var där och då som min osäkerhet började.

Linus ville gå ut och festa med sina vänner, helt enkelt passa på innan bebisen skulle komma. Jag var oftast för trött för att orka hänga med så jag stannade hemma. Dessutom så hade det känts konstigt att gå ut på krogen med en mage i vädret i risk att någon skulle råka komma åt den. Det här var mellan vecka 35-38 för sedan var Linus hemma varje dag ifall att värkarna skulle sätta fart.

När jag låg där hemma i soffan med en chipsskål på magen så kröp sig osäkerheten fram. Linus var ute och drack öl med sina vänner (vilket är HELT OKEJ!!) Men osäkerheten kom ändå, för jag började tänka alldeles för mycket, analysera och fundera på om Linus ens var attraherad av mig så som jag såg ut just då.

Det här ledde till onödigt mycket tjafs där jag hade ett behov av att få förklarat för mig om och om igen att jag var fin, vacker, bäst, ja ni vet… Han förklarade om och om igen att han verkligen älskade mig, att jag var vackrast osv, Även fast jag innerst inne visste att han vill vara med mig, så var det spöktankar som pratade.

Vi har aldrig velat hindra varandra från att göra saker. Man måste kunna göra saker på varsitt håll, men i slutet av graviditeten när man inte sett sin muffla på ett tag och fötterna vet man knappt att dom existerar så är det inte helt ovanligt att man blir ledsen och lite otrygg i sig själv.

Vad lärde vi oss av detta? ATT PRATA MED VARANDRA!! Att direkt tala om vad det är som tynger en, vad man är bekymrad över. Hur man ska kunna göra för att den ena inte ska behöva känna så? Genom att prata med varandra så kommer man såå långt!