janemarina

Jag tänkte berätta lite om hur Linus och jag tänkte kring om att ta reda på könet av vårat barn. Den var inte så självklar från början. Jag har alltid haft en föreställning om att inte veta om könet ända fram till förlossningen. Jag har nog influerats mycket av mina föräldrar då dem aldrig tagit reda på kön (vi är sju barn!) Men sen har jag alltid varit nyfiken på känslan, känslan av att ligga där i förlossningsstunden och precis där och då få veta. Den känslan måste ju vara oslagbar?!

Som person behöver jag struktur och planering i mitt liv, men med detta, när det kommer till vårt barn, så har jag velat vara nyfiken i nio månader och vänta in i det sista. Planering kring rum till barnet, klädval och sådant, har känts rätt oviktigt, har inte velat planera mer än det absolut nödvändiga. Jag vet inte om det beror på att jag är lite skrockfull, att man aldrig vet vad som händer, så står jag där i ett fullt inrett tomt rum. Jag vet inte, men lite så har mina tankar gått.

Hur Linus kände? Han ville absolut veta!! Det fanns inget annat alternativ. Vi diskuterade och diskuterade, blev irriterade på varandra då det kändes som att vi inte kunde mötas någonstans. Jag funderade mycket för mig själv och bestämde mig för att låta oss ta reda på könet tillslut. Om det betydde att Linus kunde knyta band, skapa en bild och växa in i rollen som pappa till sin flicka eller pojke så vill jag stötta honom i det. För jag har ju turen att få bära barnet och få en helt annan relation redan från första början.

Så.

Vi åkte in för att ta reda på könet, men då ville vår bebis inte ligga still, han/hon snurrade runt och hade händerna överallt så det gick inte. Fick varken ett hon eller han som svar av barnmorskan. Några dagar efteråt sa Linus att han inte längre ville veta, att det kändes oviktigt nu, att han gärna väntar till den stora dagen då vårt barn vill ut till oss.

Så på den vägen är det och vi vet ännu inte om det är en flicka eller pojke. Jag är så glad att vi väntat. Att vi haft tålamod. För oss har detta beslut varit väldigt rätt, men jag förstår tankarna kring att ta reda på könet också. Ser inget fel i något av dem. Nu väntar vi bara och den längtan vi känner är obeskrivlig.

Hur gjorde ni? Tog ni inte reda på könet? Eller var ni jätte nyfikna? Berätta gärna!