Tusen tack för allt stöd jag får från er alla underbara människor som tar er tid att skriva en rad. Det betyder väldigt mycket för både mig och Pontus.
Det är super tråkigt att det tar slut, det tycker vi båda. Vi har många år bakom oss och dessutom två barn. Men jag måste tro att både vi och barnen kommer att få det bättre. Jag måste tro det annars skulle det aldrig gå och livet skulle rulla på. Vi skulle gå och nöta på varandra tills det bara finns bitterhet kvar och det vill jag inte. Jag kan inte heller känns sorg just nu, jag trycker bort dom känslorna långt nere i tårna. Dom kommer komma fram men inte just nu, det får jag ta senare när allt har blåst över. En vecka när barnen är hos Pontus kan jag släppa fram allt, men inte nu.
Det jobbiga är att behöva sätta sig själv framför barnen och familjen. Det är man inte direkt van vid och det tar emot som fan att ens tänka tanken. Att tänka tanken på att göra mig själv lycklig först för att i längden bli en bättre mamma. Det är svårt och för vissa helt omöjligt. Men jag vill inte vakna upp om 30 år och känna sorg över livet som har varit. Jag vill känna kärlek och glädje, värme och närhet. Jag vill känns mig nöjd med mina val och nöjd med livet, man har bara ett.
Sanna ord och det kommer att göra ont, svida och allt men det är viktigt att leva livet bra, med kvalitet och här och nu. För i morgon kan det vara slut, över och då har man gjort sitt bästa i alla fall. KVALITET det är ordet. Och snart är du där. <3