Ida Zäta

Idag på eftermiddagen hade vi en läkartid på bvc för 10-månaderskontroll av Elias. Då ”ska” man ju ha utvecklat färdigheter som att stå, gå runt möbler, klappa händer, pincett grepp och visa språkförståelse. Han prickade in allt förutom språkförståelsen, men jag är verkligen jätte nöjd ändå. Han var dock inte på sitt bästa humör och ”ä n t l i g e n” kände jag eftersom han har varit som han har varit. Jag har suttit där och klagat på att han alltid gråter men han är aldrig ledsen när vi är där. Inte så konstigt att läkarna kanske inte alltid tar en på allvar då. Men idag fick de äntligen se med sina egna ögon och öron och det kändes väldigt befriande för mig. Eftersom det är måndag hade vi storasystern med oss, hon som är en virvelvind, överallt och ingenstans på en och samma gång. Under undersökningen gjorde hon sitt första smitningsförsök, men våran bvc-sköterska Karin fångade rutinerat upp henne. Sen fick även hon väga och mäta sig. Hon har vuxit damen, vågen landade på 15 kilo och måttstickan mätte till 89 centimeter. Elias som är av den mindre storleken vägde 9 kilo och mätte 74 centimeter. När vi var klara och jag är i full färd med att klä på barnen ytterkläderna så sker smitningsförsök nummer två. Ut från mottagningen sprang hon och vidare ut mot bilvägen som går utanför. Tur hade jag då en sköterska uppfattar situationen och mina rop och fångar in henne, annars vet jag inte vad som hade hänt. Det är så fruktansvärt hemskt att bara tänka tanken och hon fick en ordentlig tillsägelse efteråt. I bilen på väg hem förklarade jag lite mer lugnt för henne konsekvenserna av att man springer ifrån mamma och vad som kan hända. Jag hoppas att hon A L D R I G mer vågar sig på de!