I kväll påbörjas projektet ”pappa-nattar”. Jag sitter just nu i soffan och hör hur Felicia gråter efter mig, det gör ont i hjärtat men jag vet ju att någon gång måste vi ta tjuren vid hornen och hon kan inte längre vara helt hundra procent beroende utav mig. Jag vet att detta är någonting positivt för oss alla men just nu vill jag inget annat än att gå in dit och krama om henne.
Jag måste tänka att hon är med sin pappa, han ska vara lika mycket trygghet som jag och är minst lika kapabel till att ge henne just det. Han älskar henne precis lika mycket och det finns ingenting som han inte skulle göra för henne. Jag litar till hundra procent på Pontus men jag måste ändå stålsätta mig här och hindra mig från att inte gå in. Men det är sjukt tufft och jag önskar att tiden bara kunde försvinna. Att sitta här och skriva hjälper, speciellt för att jag måste koncentrera mig på någonting annat.
Förhoppningsvis så har hon somnat inom en timme!
Uppdatering: 40 minuter tog det innan hon somnade helt. Jag höll mig ifrån att gå in och första kvällen ser ut att vara lyckad. 1-0 till oss föräldrar!
Grattis! 😉
Jag rekommenderar verkligen att ni går på 3D ultraljudet. Det var skithäftigt!