Ida Zäta

Jag har ju (som jag nämnt tidigare) bara en lunga och platta luftrör. Jag föddes med en missbildning som upptäcktes när jag var ett halvår. Jag opererades vid sju månaders ålder och har alltså inget minne av att leva med två lungor. Man viste inte hur min kropp skulle utvecklas under uppväxten och man trodde att jag aldrig skulle orka motionera eller klara lättare ansträngningar. Mamma och pappa har dock aldrig satt några gränser för mig utan har alltid uppmuntrat mig till att göra så mycket jag orkar, att alltid ge allt och inte hålla tillbaka. Det har säkerligen gjort mig 100 gånger starkare än vad jag hade varit annars. 

Mitt hjärta har också flyttat på sig från vänster ”normal” sida till högt upp på höger sida. Det har gjort det under flera års tid på grund av att den får bättre plats där jag inte har någon lunga. Detta är dock väldigt ovanligt och tillför en del obehag vid ansträngning då pulsen stiger. Någonting jag inte visste när jag väntade Felicia och Elias var att jag borde ha gått på kontroller hos specialistmödravården samt tagit EKG under förlossningarna. Det fick jag veta ett år senare då det var dags för mitt femårliga återbesök hos kardiologen. Något man kanske borde ha pratat med mig om tidigare kan jag tycka. Men det gick ju i alla fall bra, precis som resten av livet har gått för mig vad gäller min sjukdom. Jag ser mig egentlige inte som sjuk och har aldrig gjort, aldrig känt mig annorlunda eller känt mig tillbakahållen. Men det finns en sak som jag alltid har intalat mig själv att jag inte kan och det är att springa. Har alltid hatat det och därför också hittat ursäkter. Men nu är det slut på det, slut på ursäkter. Jag har hittat en teknik som gör att jag orkar och just nu tar jag babysteg men inser att allt sitter i hjärnan. Innan sommaren är slut ska jag orka springa runt Kyrksjön.