Jag är så fruktansvärt rädd för att inte få vara med när Felicia och Elias växer upp. Jag är så rädd att missa minsta lilla framsteg. Jag är fruktansvärt rädd för att drabbas av cancer. Så rädd att jag flera gånger har tagit upp diskussionen med Pontus, hur jag önskar att allt blev om inte jag längre fanns. Allt från barnuppfostran, begravning, ekonomiska tillgångar, till potentiella nya familjemedlemmar. Tanken på att barnen skulle behöva växa upp utan en mamma eller pappa rister i hjärtat på mig. Jag tänker på alla barn som idag gör det och ännu värre, de som inte har någon. Nä den tanken måste jag slå bort nu, det blir för stort, för mycket sorg, för mycket smärta. Jag önskar ALLA ett gott och lyckligt liv.
Jag tittar självklart på tillsammans mot cancer och jag är självklart en månadsgivare. Var det du också.
Senaste kommentarer