Varför måste tiden med små barn bokstavligt talat springa iväg? Livet går ju så otroligt fort ändå så det känns som om fast-forward knappen som hålls in just nu är lite onödig. När ska man få tid till att bara njuta av livet och stunden med sina barn? Det är ju ändå den här tiden som de flesta mammor som jag har pratat med upplever som den bästa i livet. Vilket innebär att jag just nu är inne i den bästa tiden av mitt liv?! Ärligt talat så känns det inte så..
De senaste månaderna har bara känts som en transportsträcka till något bättre, tills när livet börjar på riktigt. Omständigheter som kan påverka min känsla är självklart att vi under de senaste månaderna har bott hos mina föräldrar. Jag tror inte att någon som själv är förälder tycker att det är särskilt optimalt, hur bra relation man än har. Att jag är gravid och plågas av foglossning är också ett ”hinder” för happines samt att jag saknar mina, eller rättare sagt våra vänner hemma i Rosersberg sjukt mycket. Att vara här i Ljusdal är mysigt men Rosersberg är ändå hemma. Hur som helst så blir våran ”lilla” tjej 14 månader idag och detta är bara en i mängde av bevis på hur fort tiden går.
Denna stora tjej har lärt sig massor sedan 1-årsdagen och utvecklingskurvan går förvånansvärt spikrakt uppåt vilket jag från början inte hade förväntat mig. Nu svarar hon med JA och NEJ på tilltal, det är dock svårt att avgöra om det är en ren chansning eller om hon verkligen förstår. Hon vet dock vad mamma säger vilket är aj aj aj titt som tätt och så pekar hon med fingret. Att peka är för övrigt någonting som hon kan, hon pekar på Felicia, på mamma, pappa (ibland), mormor och Anton. Hon säger hej när hon kommer och hejdå när hon går, och är någonting jobbigt så säger hon hej-och-hå.
Hon vill bli mer självständig och visar detta genom att lära sig ta på sig mössan själv samt gör försökt till att både få på sig skor och vantar också. Det senare är dock lite svårt fortfarande och hon behöver självklart hjälp. Hon är dock en riktig lite mamma som älskar sina dockor, hon är även en stereotypisk tjej som älskar att städa och diska. Våtservetter får ofta agera skurtrasor och lycka är när man får stå vid diskhon och diska. Hon gillar att bli skrämd och jag antar att det är pirret i magen som hon då främst uppskattar, för vi ska gärna gömma oss och hoppa fram bakom ett hörn. Då skrattar hon hysteriskt och vill göra om det om och om och om igen. Hon har också lärt sig att viska, ge riktiga bamsekramar, åka rutchkana (helt själv) samt att göra rörelser till ”munnen-spelar-bra” låten.
Ja listan kan göras oändlig på saker som hon kan och självklar är stoltheten som man själv känner som förälder lika lång. Kärleken till sitt barn är gränslöst och det finaste som man kan uppleva i livet.
Senaste kommentarer