Ida Zäta

Dagen började som alla andra, lite tidigt kanske men ändock helt okej. Jag hade planerat att jag skulle hinna handla innan Felicia skulle sova sin middagslur men när Johanna smsade och frågade om jag inte skulle med på en promenad så kunde jag inte motstå. Eftersom jag de senaste tiden har haft fruktansvärd huvudvärk som kommer och går och dessutom illamående så tänkte jag att lite frisk luft och motion bara skulle vara bra för mig. Det var en lång promenad vi gav oss ut på och tempot var skapligt högt. Jag höll gott mod länge men efter lite mer än en timme så började jag känna mig trött och vek av hemåt. Felicia hade somnat och jag lät henne sova vidare. Vid halv ett väckte jag henne efter två och en halv timmes sömn. Hon fick lite mat och själv stoppade jag i mig lite sött för att få igång kroppen, sedan åkte vi till Stinsen. Jag var sjukt trött i bilen på vägen dit och redan då borde jag ha anat oro och vänt hemåt men som gravid småbarnsförälder så tillhör inte trötthet ovanligheterna. När vi gick där och strosade så började jag må sämre och  sämre så jag bestämde mig för att skippa att åka vidare till ICA Maxi för storhandling och i stället bara gå in på City Gross och köpa det nödvändigaste för att sedan åka hem. Men när jag stod där i kön så blev yrseln allt mer påtaglig, jag började må sjukt illa och kallsvettas, jag tänke å nej bara jag inte får magsjuka. Jag satte mig på huk flera gånger bara för att vila och till sist så orkade jag inte mer utan gick ur kön och sjönk ihop på golvet bredvid Felicias vagn och med en kyldisk som ryggstöd. Ett tiotal personer passerade mig men ingen av dem brydde sig om att fråga hur jag mådde och jag har ingen aning om hur länge jag var avtuppad men jag gissar på bara några sekunder. Där satt jag på golvet, mitt inne i en matvarobutik med min ettåriga dotter och ingen erbjöd mig hjälp. Tillslut kom det fram en äldre dam och frågade hur det stod till, då kom tårarna och hon hämtade personalen som tog oerhört bra hand om mig. Medans vi väntade på att Pontus skulle komma och hämta upp oss så fick vi sitta ute i cafeterian, tjejen och killarna som hade hjälpt mig kom ut ett antal gånger bara för att se så att jag fortfarande var okej, även kvinnan i cafeterian hade koll på mig.

Nu gick allting bra, men det som skrämmer mig är hur lång tid det tog innan någon över huvud taget ens brydde sig. Hur kan så många människor ignorera en person som uppenbarligen mår dåligt?! Vad hade hänt om jag inte vaknat? Jag tänker självklart främst på Felicia.. 

Medans jag sat och väntade på Pontus så ringde jag barnmorskan som lugnade mig med att det förmodligen handlade om sockerfall eller blodtrycksfall vilket tydligen är vanligt i början av en graviditet då hjärtat är ovant att pumpa runt den extra mängden blod. Min morgonpromenad chockade säkert kroppen också och kan ha varit en bidragande faktor. Men jag ska ändå be om att de tar mitt blodtryck på måndag när jag är med Felicia på bvc.