En berättelse om min förra graviditet – För alla er som inte mår bra i er graviditet <3 – Idatuovinen
Ida Tuovinen

Idatuovinen

Annons

En berättelse om min förra graviditet – För alla er som inte mår bra i er graviditet <3

Jag var 21 år gammal när jag bestämde tillsammans med min sambo att sluta äta mina minipiller. Vi hade varit tillsammans från att jag var 17 år och han 22 och jag hade aldrig mått bra av något preventivmedel jag provat. Eftersom jag pga. Olika anledningar varit deprimerad och alltid haft en ångest nära till hands ökade alltid den av p-piller eller minipiller. Jag hade fått nog av att aldrig hitta något som riktigt passade och dessutom hade vi verkligen på riktigt börjat drömma om framtiden med allt vad det innebar, barn, giftermål. Det var verkligen vi två och vi var redo att ta nästa steg.

Tillsammans pratade vi igenom det mycket stora beslutet och sa att vi aktivt inte behöver försöka bli gravida, men händer det så är vi redo och då finns det ingen tvekan. Eftersom jag starkt tror på att allt som händer har en mening visste jag att det skulle komma till oss när tiden var mogen.

Jag har svårt att komma ihåg exakt hur lång tid det tog ifrån det att jag slutade med mina minipiller till att jag faktiskt blev gravid, men jag skulle gissa på att det var ungefär 8-9 månader.
Som sagt, vi kollade aldrig någon ägglossning, och min menstruationscykel hade aldrig varit regelbunden, så vi hade ingen aning.

Under dessa månader utan preventivmedel inbillade jag mig vid ett flertal tillfällen att jag var gravid. Så fort jag kände något i min kropp som inte var riktigt normalt, ovanlig trötthet, mer ömmande bröst än vanligt, illamående, så åkte jag och köpte ett graviditetstest. Varje gång hade jag nog en förhoppning om att det skulle visa något, men det skulle dröja innan det faktiskt blev så.

Jag minns så väl den där dagen i början på december 2013 när jag sa till Johan att jag antagligen var gravid. Vi hade varit iväg på en resa till Marbella i slutet på november och sista dagen vi var där mådde jag extremt illa. Vi hade druckit något glas cava eller vin nästan varje dag under vår 5-dagars semester, så jag reflekterade egentligen inte så mycket över illamåendet, det var väl inte så konstigt, jag har alltid väldigt lätt mått illa när jag druckit alkohol.
Men det där illamåendet släppte liksom aldrig.

Efter 3-4 dagar av kraftigt illamående började även mina bröst spänna mer än vanligt. Jag får alltid spänningar i brösten i samband med mens, men det här var på en helt ny nivå.
Johan trodde ännu en gång att jag inbillade mig efter alla dessa graviditetstest som vi varit och köpt och tagit tillsammans.

På morgonen den 5 december 2013 väljer jag att återigen kissa på stickan. Det här var första gången av alla gånger som jag gjorde det själv utan att Johan var med. Det skulle ju ändå bara vara negativt och en inbillning, så det fanns väl ingen mening med att han skulle sitta med igen.

Det visade sig att min känsla var rätt, illamåendet var ingen lång baksmälla eller magkatarr som jag hade spekulerat kring och bröstspänningarna var ingen inbillning, JAG VAR GRAVID!

Jag minns känslan av lycka blandat med en extrem chock. Det var på riktigt nu, det där som jag velat ha men inte vågat tro på skulle ske, eller inte vetat när det skulle hända, nu var det där och nu fanns det ingen återvändo. Jag har en liten plutt i min mage som ska bli en bebis, ett barn, mitt och Johans barn. Skulle jag klara det här, jag var ju så ung, var det rätt tid, skulle allting bli bra? Det var så mycket tankar i mitt huvud som jag aldrig hade tänkt på innan, som jag inte hade reflekterat över eftersom att bli med barn bara var en dröm och så svårt att greppa att det faktiskt kunde hända på riktigt.

Jag ringde Johan omedelbart och jag behövde inte ens säga vad det var jag skulle berätta innan han förstod. Jag har nog aldrig möts av en gladare röst i hela mitt liv och att få den responsen där i min egna lilla chock var så fint. Han var så redo, han var redan nu så förväntansfull och han ville verkligen det här.

Efteråt skickade jag en bild på graviditetsstickan till min mamma, som efter en stund ringde upp mig. Jag var fortfarande i chock och jag kan inte riktigt minnas vad jag sa eller hon sa, förutom en sak: Vad du än väljer att göra med det här barnet, så finns jag där, även om jag hoppas att du behåller det.

Innerstinne fanns det aldrig någon tvekan, och även om jag drabbades av den där chocken så hade jag aldrig ens en liten tanke på att jag inte skulle behålla barnet. Jag visste nog bara inte vad allt skulle innebära, vilken omställning det skulle bli, så jag blev helt enkelt bara rädd.

Det tog inte många timmar innan chocken lagt sig och det enda jag kunde känna var ren och skär lycka tillsammans med mitt fruktansvärda illamående och mina spända bröst.
Men jag var glad, även över att må illa. Jag mådde ju dåligt för en bra anledning.

Vad jag inte visste där i v. 4-5 när jag tagit ett positivt graviditetstest och redan börjat må sådär fruktansvärt illa var att det skulle dröja länge till innan det skulle gå över…

Strax innan jag blev gravid hade vi tagit beslutet om att flytta till Marbella. Bara två månader innan det beslutet hade vi köpt vårt ena mål, en lägenhet i Stockholm, med vad vi tyckte var perfekt läge, en riktig dröm. Men drömmen om utlandet var större och något vi båda haft i flera år, så när möjligheten gavs oss kunde vi inte motstå.
Impulsiva som vi alltid varit i våra beslut tog vi även detta beslut under en helt vanlig middag med några vänner. När det visade sig att jag var gravid fanns det ändå inga frågetecken, det fanns inget som kunde få oss att inte följa våra drömmar.

Vad vi inte visste där och då var att vi nu skulle gå in i en av dem tuffaste perioderna i våra liv. Jag hade alltid mått dåligt från och till, och med hjälp av Johan som pushat mig att söka hjälp hos diverse kuratorer och psykologer genom åren alltid hållit mig flytande med huvudet över ytan, gått från att i vissa perioder mått så skit att jag inte velat vara med mer, till att må bättre igen. Jag var som en pendel, en vågskål, man visste aldrig när en dålig period skulle komma eller hur länge den skulle vara.

Johan har alltid varit den där starka och trygga punkten, men det skulle även visa sig att hans mående för första gången i hans liv skulle sättas på prov ordentligt.
Hade vi där och då vetat vilket livsprov vi skulle ställas inför, vilken läxa vi skulle lära oss genom en extremt tuff och krokig väg så skulle vi aldrig ha flyttat och lämnat det vi hade bakom oss. Men med erfarenheten några år bakom oss, med den starka läxan som är lärd, skulle jag säga att det vi var med om under våra 1,5 år i Marbella, med min graviditet, och med allt annat som hände oss där, är vi nu mer starka, ödmjuka och tacksamma inför livet än vi någonsin hade varit utan det i bagaget.
Som jag nämnde i början så tror jag starkt på att allting har en mening, och det var meningen att vi skulle ställas inför just precis det vi gjorde för att vi skulle formas och bli, tänka och vara precis dem vi är idag. Idag kan jag bara säga, tack livet för det!

Johan började packa ner våra saker i flyttlådor, samtidigt som jag sprang fram och tillbaka mellan toalett och säng, ibland var allt jag klarade en hink bredvid sängen.
Jag hade sagt upp mig från mitt jobb på Mac på Åhlens city i Stockholm, och informerat dem produktionsbolag jag gjorde jobb åt att jag skulle flytta, men fick några veckor tidigare än planerat även sjukskriva mig.

Med nöd och näppe klarade jag av att ta mig till mödravårdscentralen i  v. 7-8 någon gång. Jag ville gå på en första kontroll i Sverige och få hjälp för mitt illamående trots att vi bara skulle stanna några veckor till.
Bilfärden dit var katastrof, jag kunde knappt ta mig till mottagningen, och att sitta där och vänta var bland det värsta jag gjort i mitt liv. Hur kunde man må såhär dåligt?
Vid det här laget började jag bli ganska svag också. Jag kunde kräkas mellan 10-15 gånger om dagen, och även om jag var noggrann med att alltid försöka stoppa i mig något efter att jag spytt för att kroppen skulle få chansen att ta upp någon slags energi var det såklart inte tillräckligt. Tänk dig själv att vara konstant magsjuk i flera veckor, det tar hårt på en. Det skulle dessutom visa sig att det skulle fortsätta länge till..

Redan på mitt första besök hos barnmorska kunde man konstatera att jag mådde värre än genomsnittet. Doktorn beslutade direkt för att ge mig dem starkaste medicinerna man kan få för illamående under graviditet, ondansetron. Idag skriver man nästan aldrig ut dem medicinerna längre, och då visste jag inte ens vad det var, jag bara tog det som erbjöds. Ja, jag var antagligen tvungen också, utan dem medicinerna, som även cancerpatienter äter för deras illamående, hade jag nog inte klarat länge till utan att bli inlagd.

Det visade sig att medicinerna skulle komma att hjälpa så pass att jag inte behövde kräkas konstant, OM jag bara låg helt stilla.
Min räddning blev alltså medicin i kombination med strikt vila. Det var stundtals så illa att det räckte att jag vände mig från rygg till sidan i sängen för att trigga en kräkattack.
Nu ville man bara att jag skulle få behålla näring, inte fortsätta minska i vikt.

Det konstiga i allt det här var att trots detta extrema illamående så var jag fortfarande glad och förväntansfull. Jag tänkte hela tiden att det här var något övergående och helt normalt. Jag kunde väl pinas i några veckor innan jag sen skulle få må bra och börja njuta.

Vi åkte till och med hem över julen för att fira med familjen, 50 mil en väg, och vi åkte det fram och tillbaka. Jag bet ihop, var fortfarande mentalt så stark att jag orkade ta mig igenom det. Vi fick besök när vi kommit hem till Stockholm igen, jag försökte hålla god min mellan kräkningar, jag var gravid, jag var lycklig!

I början på januari 2014 var det dags att flytta till Spanien, Marbella here we come! Följ dina drömmar, låt inget stoppa dig är mottot vi lever efter och jag älskar oss för det. Johan åkte några dagar innan mig med flyttlasset och jag tog sedan flyget ner när han kommit fram. Det gick helt okej att flyga, jag hade tack och lov tre säten för mig själv så jag kunde ligga ner och sova hela resan. Jag hade bara kräkts på morgonen innan jag åkte och mådde faktiskt ganska bra där när jag blev hämtad av Johan på flygplatsen. Det kanske vänder nu tänkte jag, lagom till att vi flyttat och allt.
Vi åkte och käkade middag med våra vänner som också flyttat ner, och några fler vänner till dem. Allting gick bra den dagen och jag var så säker på att det här var vändningen att jag direkt bestämde mig för att sluta med min medicin. Jag har aldrig tyckt om att proppa i mig medicin och i det här läget ville jag såklart ännu mer göra allt för att undvika om jag kunde, jag hade ju även ett pyre i magen att tänka på.
Men efter två dagar var allting tillbaka och jag kunde inte tro det var sant.

Vid det här tillfället bröt jag ihop på riktigt för första gången, jag orkade inte kräkas mer, jag orkade inte ligga stilla, jag orkade inte må så dåligt att jag inte kunde göra något.
Jag samlade mig efter ett bryt och började tänka positivt igen, det var såhär det skulle vara, vi hade ju inte nått v. 12 än, och det vanliga är ju trots allt att det är där det vänder.

I v. 10 någonstans gjorde vi ett första ultraljud i Spanien, för det var så man gjorde där när man skrev in sig. Våra ögon fylldes av tårar, nu blev det på riktigt ännu mer, det var något där i min mage som växte, något som skulle komma att bli vårt älskade kärleksbarn. Finns det något bättre, något finare än att få barn ihop med den människan man älskar mest av allt i hela världen? I min värld finns det inget som kan överträffa det och tacksamheten över att vi faktiskt kunde och skulle bli föräldrar var enorm, något som vi aldrig skulle ta förgivet.

Illamåendet fortsatte, varje vecka satte vi upp ett nytt mål. Vi klarar en vecka till, sen kommer det gå över, klart det går över! ”Nästa vecka älskling” peppade Johan, nästa vecka!
Och så höll vi på vecka ut och vecka in, vi levde på hoppet, det sista som sviker en.
Jag skulle säga att hoppet ihop med alla ultraljud som man gör i Spanien gjorde att jag trots allt klarade det. Jag var så inställd på att det snart skulle bli bättre att jag orkade mycket längre än jag antagligen gjort om jag vetat i förväg hur det skulle bli.

Jag försökte börja jobba som planerat, men fick snabbt inse att det inte skulle gå. Efter två veckor på kontoret fick jag ge upp, att kolla in i en datorskärm som jag behövde göra var omöjligt, att skriva på papper var omöjligt, att sitta upp var omöjligt, att prata i telefon för länge var omöjligt.

Förutom illamåendet minns jag en annan hemsk upplevelse i början på graviditeten. Jag vill minnas att vi bara var i v. 13 eller 14 när jag fick en liten blödning. Vi, i ett främmande land visste inte riktigt vart vi skulle vända oss men åkte till sjukhuset där jag även skrivit in mig för att göra mina kontroller. När vi kom fram förklarade man att vi behövde åka till ett annat sjukhus. Tårarna sprutade, paniken slog till, jag trodde att vi skulle förlora vårt barn och Johan gasade på allt vad han kunde för att ta sig till nästa sjukhus. Jag vet inte vad vi tänkte att dem kunde ha gjort om något var fel eftersom att vi fortfarande var så tidigt i graviditeten. Men vi var så beslutsamma om att det här inte skulle vara slutet på graviditeten så vi gav allt för att komma till ett sjukhus så fort som möjligt. Antagligen tänkte vi att det fanns något dem kunde göra, vi visste nog inte då.
Till slut fick vi hjälp och med ett ultraljud fick vi återigen se vår älskade bebis. Allting var bra, vi kunde andas ut.
Vi bytte också till det sjukhuset eftersom vi tyckte att vi blev bättre bemötta där, Quiron i Marbella blev sedan stället vi gick till för alla kontroller under tiden vi befann oss i Spanien.

Allteftersom veckorna gick började jag psykiskt må sämre också. Min enda vän som jag då hade i Spanien hade av olika anledningar sagt upp vänskapen mellan oss, men hennes första förklaring var att hon inte orkade ha en vän som mådde så dåligt att hon bara kunde ligga i sängen. Hennes kille mådde redan psykiskt dåligt, så att behöva finnas där för en till som bara låg i sin säng och inte kunde göra något var mer än hon kunde klara av. Dessutom skulle vi inte ha något gemensamt längre när jag blev mamma, hon var på ett helt annat plan i livet än mig.
Jag var i chock och har nog än idag inte kommit över dem orden eller riktigt förstått hur hon kunde säga så till mig i det läget, men samtidigt vill jag inte döma, alla gör vi olika beslut och det var det hon behövde göra för att må bra själv. Senare visade sig att det nog låg andra saker bakom hennes ord också, men hur som helst smärtade det så otroligt mycket, jag kände mig så ensam.

Jag har allt att tacka världens bästa man, som vid det här läget än så länge fortfarande bara var min pojkvän, min sambo. Utan Johan, som också var den enda jag hade i min närhet då hade jag aldrig klarat av att ta mig igenom graviditeten.

Jag vill minnas v. 17 som ett till ordentligt bryt och nederlag. Av någon anledning hade jag haft den veckan som ett stort mål, klarar jag mig bara dit kommer det garanterat vända. Helt ologiskt egentligen men jag hade baserat mitt mål på att två andra tjejer jag kände börjat må bättre efter den veckan. Jag gjorde inte det.

Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna förklara känslan av att må så dåligt att man behöver ligga still nästan hela dagarna, när man inte har något val. Det är nästan som att vara fången i sin egen kropp, i sin egen säng. Förutom den där flygresan ner till Spanien kunde jag inte ens gå från sovrummet till köket själv utan hjälp, det fanns gånger då jag inte klarade av att ta en dusch själv utan hjälp.
Att gå utanför sängen och äta var inget att tänka på för det mesta, jag gjorde allt där iprincip kan man säga. Jag låg där, dagarna ut, dagarna in och försökte sova så mycket det bara gick för att få tiden att gå fortare. Det var egentligen inte så svårt att sova heller, för min energi var helt slut.

Det fanns några lyckotillfällen som jag försökte ta tillvara på för att samla ny kraft. Ett sånt tillfälle som jag minns väl är när jag ungefär 4 månader in i graviditet för första gången tar mig till kylskåpet och gör min egen macka. Jag ringer Johan och berättar vad jag precis har klarat av med gråten i halsen. Han peppar mig igen, det kanske vänder nu!
Några andra sådana lyckotillfällen är förstås alla kontroller och ultraljud som vi gick på. Även om det var svårt för mig att kunna ta mig dit var det så fint att se den lilla bebisen utvecklas som den skulle i magen, trots att mamman mådde skit.

Men, efter flera månader av sängliggande, samma väggar runt omkring, efter flera månader av konstant illamående och andra krämpor som började komma, foglossning, även om jag inte då hade så ont av just den då jag ändå låg mest stilla, efter flera månader av känslan att vara ganska ensam, efter flera månader av starkt hopp som började sina, efter otaliga mängder tårar så kändes det som att allting var upp och ner, jag visste inte längre vad jag skulle göra, vad jag skulle tro eller hur jag skulle klara av att ta mig igenom det här.

Den där känslan av att allt var i sin ordning som jag hade i graviditetens första kanske 17 veckor var som bortblåst. I min ensamhet som jag låg i hela dagarna när Johan var på jobbet började min hjärna skapa katastroftankar. Jag var nu helt säker på att någonting var fel, det här var inte normalt. Jag hade aldrig hört talas om någon som mådde som jag, det var nog något allvarligt fel på mig eller min bebis.

Jag började få panikångestattacker och det tog mig många år även efter vi fått vårt barn innan jag kunde förlåta mig själv för alla dem. Helt ärligt så har jag nog fortfarande idag inte riktigt gjort det. Det var såklart inte mitt fel att dem kom, och jag kunde då inte hejda dem även om jag med hela min kraft försökte. Det kändes som att jag var den sämsta mamman i hela världen som gav en sån dålig start till mitt barn. Redan i magen fick bebisen utstå att mamman konstant grät, hade flera panikångestattacker nästan varje dag efter v. 30. Bebis fick ligga där inne på kroppen av en helt förstörd människa som vissa dagar inte visste om hon skulle överleva en dag till.

Det skulle bli värre och till slut var jag i min inbillning helt säker, jag kommer dö, antingen kommer bebisen dö eller så är det jag. Jag var så säker att jag sa till Johan flera gånger att dem måste ta ut bebisen nu, för annars kommer någon av oss inte överleva. Jag kan inte förklara den känslan, men den var lika stark och sann i min hjärna som att vi varje dag blir en dag äldre eller att äpplen växer på träd.
Det var till slut som att jag befann mig i en annan värld där ingen kunde förstå mig och jag kunde inte förstå hur ingen kunde förstå mig eller bry sig om mig eller min bebis.
Fattade inte någon hur jag mådde, att jag menade allvar, att jag var helt säker på att en av oss inte skulle överleva?

Ungefär två månader innan beräknat förlossningsdatum bestämde vi oss för att resa hem till Sverige och bo hos mina föräldrar den sista tiden.
Eftersom att jag ”visste” att något var fel ville jag åtminstone föda i ett land där jag var säker på att jag skulle göra mig förstådd och att personalen kunde förstå mig. Jag kan nämligen ingen spanska och alla spanjorer är inte jättebra på engelska.

Jag trodde nog någonstans att jag skulle känna mig lite mindre ensam nu när jag omringades av människor som kände mig, hade människor som kunde hälsa på mig. Men det visade sig att jag skulle börja må psykiskt ännu sämre. Det var väldigt få som hörde av sig, kom och hälsade på eller hade speciellt mycket empati för mitt mående.
Jag kan på ett sätt förstå att ingen kunde veta exakt vad jag gick igenom, eller Johan heller för den delen. Men jag hade en önskan om att någon åtminstone någon gång skulle välja att komma och sätta sig på min sängkant och bara visa att den fanns där. Jag har alltid varit dålig på att uttrycka mina känslor och höll såklart även då allting inom mig eller hos Johan. Jag tyckte väl att det skulle räcka med att alla visste om att jag hade mått illa i snart en hel graviditet och varit mer eller mindre sängbunden sedan start för att jag skulle få lite mer stöd än vad jag fick. Jag försökte ibland fråga folk hur dem mår när dem är magsjuka i några dagar, för att förhoppningsvis få förståelse för att 7 månader av magsjuka tär på en på alla möjliga sätt. Det hjälpte inte, ingen kunde sätta sig in i det, eller förstå.
Tvärtom fick jag många kommentarer som var allt annat än upplyftande. Det var inte helt ovanligt att man förklarade för mig hur viktigt det var att jag i alla fall försökte kämpa mig upp, röra på mig för att överhuvudtaget orka föda ut barnet. Hur ska du orka föda, du vet hur jobbigt det är va? Det här var ord från mina allra närmaste, dem som borde veta att jag inte är en människa som lägger mig platt fall utan att kämpa. Kämpa är det enda jag gjort sedan jag var ett väldigt litet barn.

Så fort jag hade en bättre stund eller en bättre dag gjorde jag just det, kämpade mig upp och ut. När vi fortfarande var i Spanien kunde jag gå ner och bara ställa mig i den kalla poolen och andas, försöka ta en kort promenad, följa med Johan till motocrossbanan eller liknande.
I Sverige försökte jag så ofta jag orkade att hälsa på familj och vänner, även om jag tyvärr kan räkna dem tillfällena med mina fingrar. Ingen kan dock säga att jag inte försökte, för det gjorde jag verkligen, och jag försökte hålla god min så gott det gick.

Det är för mig än idag svårt att förlåta allt som jag fick höra, alla människor som sa opassande kommentarer till mig, även om jag pratar med alla och försöker förstå. Dem förstod inte mig, så jag kan inte vara likadan och inte försöka förstå dem. Dem visste inte bättre helt enkelt, dem ville säkert inte medvetet såra, även om dem gjorde det otroligt hårt. Såhär, jag kan förlåta men jag kommer aldrig glömma.

I Sverige fick jag träffa en mödravårdspsykolog och ha en kontakt med något som kallas för mobila teamet. Det är någon man kan ringa om man tex. Skulle få självmordstankar på kvällen och inte veta vart man ska vända sig. Jag vet inte om dem finns kvar än idag, men dem var många kvällar min och Johans räddning.
Jag ringde aldrig dit själv men Johan sökte gärna stödet åt mig via dem, och dem kvällar när jag mådde som värst ringde han upp och räckte sedan telefonen till mig.

Jag skulle inte ta mitt liv, men det kändes så verkligt att jag skulle dö så jag fick kraftiga panikattacker. Återigen kunde jag inte förstå hur man inte bara tog ut barnet ur magen, för gjorde man inte det skulle det ju betyda att båda dog. Det var så jag kände, så jag tänkte, det var min verklighet under många veckor.
Människan i telefonen fick oftast lugnat ner mig genom den värsta panikångesten, för att jag sedan efter samtalet skulle däcka av ren utmattning. Såhär höll vi på, utan att någon annan visste vad som försiggick.

Vi flyttade hem till Johans pappa när det var som allra värst, för att han inte alltid var hemma och vi då hade huset för oss själva. Jag klandrar inte mina föräldrar för att dem inte kunde förstå mig, jag sa ju inget, men jag kunde inte just då klara av att ha några krav på mig. Att någon skulle säga åt mig då, när jag var som svagast att jag skulle städa mer eller vara snabbare med att bära bort min smutstvätt till tvättstugan var mer än jag kunde klara av och något som kunde trigga en panikattack väldigt lätt.

Jag nämnde i början att det hände andra saker förutom min jobbiga graviditet för både mig och Johan. Framförallt var det Johan som blev extremt sviken av någon han trodde var en vän, och det började väl i slutskedet av min graviditet men fortsatte mer när bebis var ute. Jag väljer av olika skäl att inte gå in på det, men låt oss säga att vi hade mycket att tänka på som vi just då under min graviditet och tiden efter den gärna hade levt utan.

Trots allt som hände, trots att det inte var lätt för Johan heller att se mig ligga och må så dåligt dag efter dag, trots att han ofta fick höra att antingen hans flickvän eller barn skulle dö för att jag var så övertygad om det, så fanns han där så stark och trygg varje dag vid min sida.
Han la allt åt sidan, förutom det som var rent nödvändigt för vår överlevnad, jobbet.
Varje morgon ordnade han frukost åt mig, gjorde iordning mellanmål som jag kunde äta mellan frukost och lunch. Sedan kom han hem på sin lunchrast, lagade lunch eller tog med sig lunch till mig, ordnade mellanmål som jag kunde äta mellan lunch och middag, och kom sedan så snabbt han kunde hem till mig efter jobbet för att återigen laga mat och sedan sitta vid min sida tills det var dags att sova.

En liten parentes som också var en ganska jobbig sak mitt i det hela och som är sammankopplat till Johans dagliga rutiner var att vi två dagar i rad fick inbrott när jag låg ensam hemma i vår lägenhet. Inbrottstjuvarna hade bevakat lägenheten och sett att Johan hade samma rutiner varje dag.

En dag var det någon som knackade på hos oss, klockan var ca 14:30 mitt på dagen och jag låg som vanligt i sängen. Jag låg där endast iklädd trosor och en stor t-shirt. Eftersom jag inte kände någon i Spanien vid det här tillfället mer än Johan och två till så tänkte jag att det kanske var någon försäljare eller liknande, ingenting jag orkade gå upp ur sängen för. Men knackningarna tog inte slut, dem eskalerade och blev alltmer hödljudda. Jag skrev ett sms till Johan om att någon knackar på som en galning samtidigt som jag försiktigt smög ut till dörren för att kolla i kikhålet. Jag ser en man iklädd typiskt något en försäljare skulle kunna ha, en blå keps och en midjeväska. Jag gick tillbaka in i sovrummet för att ta på mig byxor eftersom att mannen frenetiskt fortsatte att knacka. Det var bäst att vara påklädd ifall jag behövde agera.
Samtidigt som jag står vid min garderob kan jag igenom den långa gången mellan vårt sovrum och hallen se att dörren öppnar sig.
Jag skriker ”Hello” och får ett snabbt Hello tillbaka innan ytterdörren smäller igen.
Snabbt messar jag Johan om att någon antagligen är inne i vår lägenhet och börjar sedan gå på jakt efter mannen som antingen står någonstans i vår lägenhet och gömmer sig eller har gått ut igen.
Jag kunde nämligen inte se om han gick ut eller var kvar, det enda jag såg var att dörren smällde igen.
Jag håller min telefon i handen i ett läge där jag är beredd att slå till någon med den direkt om det behövs. Ni kan tänka er en film där polisen går och letar efter tjuven runt alla hörn, så gick jag runt. Smög sakta och attackerade sedan varje hörn av lägenheten med en kraft där jag är beredd för attack. När lägenheten är ”säkrad” springer jag ut för att kolla om jag kan se något.
Johan har skickat ett sms till mig om att han är påväg hem.
Ingen syns till ute så jag springer in igen och ut på balkongen. Utanför ser jag mannen som jag sett igenom kikhålet på dörren. Jag skriker till honom ”who the hell are you, and what did you do in my apartment?”. Jag var vansinnig, vem fan var han?
Han svarar något om att han bara pratar franska innan han springer iväg.
Samtidigt har jag nu Johan i telefonen som kört hem snabbare än någonting från kontoret. Jag förklarar hur mannen ser ut, Johan ska ta honom!
Johan möter en man när han svänger upp på vår gata, men han ser inte riktigt ut som enligt min beskrivning, någon keps har han inte, men han ser uppenbart stressad ut, så Johan stannar honom ändå.
Vi har här lagt på i telefonen och jag kan inte förrän Johan kommit hem få förklaringen om att mannen tilltalade honom på franska. Johan visste inte om det var rätt man, men vi förstod det direkt när han kommit hem och jag berättat att han sagt till mig att han endast pratar franska.

Vi ringde mannen vi hyrde vår lägenhet av för att försäkra oss om att det inte fanns någon konflikt mellan honom och någon eftersom någon så argsint knackat på hos oss och även klivit in i vår lägenhet. Det skulle det inte finnas men för säkerhetens skull bad vi om att få dit en låssmed direkt för att byta vårt lås. Någon hade antagligen en nyckel hem till oss.

– Men en sak bara älskling säger Johan. Börja inte leta efter någon om något sånt här någon gång skulle hända igen, lås in dig på toaletten och ring polisen och sen mig, okej?
– Självklart svarar jag!

Dag nummer två…
Klockan är igen ca 14:30, det knackar på dörren. Det här är inte sant tänkte jag. Messar Johan direkt, som snabbt svarar att det nu kommer vara lugnt, låset är ju bytt, håll dig bara inne.
Självklart svarar jag och ställer mig samtidigt vid kikhålet i dörren för att konstatera att det idag står två män utanför. Den ena av dem står i trappen till höger, så jag kan inte riktigt se hur han se ut, den andra, en riktigt stor man med kanske arabiskt ursprung? står mitt framför mig och knackar och knackar.
Jag är helt lugn, jag vill bara observera detaljer, klädsel, utseende, ifall att jag kommer behöva komma ihåg det vid senare tillfälle, vilket det visar sig att jag kommer behöva.
För helt plötsligt när jag står där öppnas dörren inåt, mitt framför nästan på mig.
Jag blir lika vansinnig som dag nummer ett och gormar åt den ena mannen som är den enda av dem två som står kvar. Han i trappan, han sprang iväg så fort han förstod att det var någon hemma.
”Who are you, what do you want?”
Mannen är mycket riktigt av arabiskt ursprung eftersom han skriker på arabiska tillbaka till mig.
Sen får jag en idé, jag ska ta kort på honom. Så mitt framför näsan på honom lyfter jag upp min telefon för att ta en bild, han får panik. Han börjar springa ner för trappan och jag följer efter. Klantskallen tappar en mugg som han har i handen och tänker väl snabbt att han måste få med sig den för att det inte ska finnas några spår efter honom hos oss, så han måste vända sig om för att plocka upp den. KLICK jag har min bild på hans ansikte.

Efter att jag lyckats fånga honom på bild springer jag upp i vår lägenhet igen och ut på balkongen. Jag ser hur dem två männen kör iväg i en vit polo. Jag tar självklart kort på den också.
Efter spektaklet ringer jag upp Johan som kommer hem direkt, vi bestämmer oss nu för att kontakta polisen.
Det tar knappt 10 minuter innan den spanska polisen som förtjänar all beröm är hemma hos oss. Vi förklarar vad som hänt även om kommunikationen är lite knackig pga. språksvårigheter oss emellan. Jag visar ändå bilderna och jag ser att polisen ser nöjd ut, ah oh, smart!
Dem förklarar för oss att hela Marbellas polisstyrka är ute och letar efter den vita polon nu, dem här tjuvarna ska fast, det är en sak som är säker!
Jag och Johan tappar nog båda hakan, vi är ju från Sverige och inte vana vid att det sker en sådan här uttryckning utan att det egentligen har hänt något. Ingen har ju egentligen utfört ett brott än, dem har ju bara stått och knackat på, och ja visserligen öppnat dörren in till oss, men dörren är ju fortfarande hel.
Ingen av oss trodde väl egentligen att männen skulle åka fast, men det visade sig att vi hade så fel och att vi den här dagen blev mer än imponerade av polisen där nere.
Det dröjer kanske knappt 10 minuter efter att polisen anlänt hem till oss innan den ena visar tecken till oss med sina händer, vi förstår att det betyder att dem är fast.
Om vi inte hade tappat hakan innan så gjorde vi det garanterat nu. Va är det sant, hur gick det till?

Polisen ber oss följa med till polisbilen för att åka en sväng. Ja vi kunde ju som sagt inte kommunicera så speciellt mycket, så vi följer snällt bara med.
Efter en bilfärd på ca 5 minuter kommer vi upp till en rondell fullt med polisbilar och poliser som står omringade runt något, några..
Vi kör sakta fram och kan då se att det sitter två män med händerna bakom ryggen på trottoarkanten.
Är det dem frågar polisen?
Ja det är dem svarar jag.
Sedan får vi följa med till polisstationen för att lämna en noggrann rapport om exakt vad som hänt.
Jag får en massa beröm av mina bilder och ett och annat skratt i välmening, kanske borde du bli polis tycker några och klappar mig på axeln för min insats. Utan mina bilder hade dem aldrig blivit tagna, men var försiktig också, det här är ju kriminella män.

Sen var cirkusen igång med rättegångar osv. och för att inte dra ut på den här historien ännu mer så kan jag kort berätta att det slutade i att den ena av dem rymde från häktet. Eller han fick sin borgen betald och dök aldrig upp på rättegången. Den andra mannen, han som stod i trappan ni vet, han som jag inte ens under utpekning gång nr 2 kunde peka ut, jag hade sett honom för dåligt, han dök upp på rättegången och blev dömd till dagsböter om 200 euro i månaden i 2 år om jag inte minns fel + utvisning i 2 år, till Frankrike där han var folkbokförd.
Han erkände att männens avsikt var att göra inbrott hos oss och att ta våra saker. Dem ville inte oss något personligen, dem ville helt enkelt bara ha våra grejer.
Dörren hade dem lätt öppnat med ett kort eftersom att vi bara stängt igen den och trott att den var låst. Man kunde inte öppna den på handtaget men med ett kort var det inte alls svårt. Vi lärde oss sedan att man måste vrida nyckeln två gånger för att den ska vara låst på riktigt.

Efter det här hade jag ganska mycket mardrömmar och dåliga tankar, jag tyckte det var lite jobbigt att vara själv. Det kom liksom inte direkt utan egentligen mest efter sista rättegången och domen. Jag började inbilla mig om att dem skulle hämnas nu när jag satt dit dem.
Men det gick bra, och advokaten till dem sa till och med att den mannen som dök upp på rättegången fick lite dåligt samvete när han insåg att jag var gravid.
Det här är inget jag lider av idag eller gjorde speciellt länge. Det var bara ytterligare några hjärnspöken i den dåliga graviditeten som ett tag gjorde mig lite rädd.

Tillbaka till graviditeten.
Jag har svårt att hålla tårarna tillbaka när jag tänker på vilken stöttepelare Johan var.
Visst tvingade jag iväg honom till motocrossbanan emellanåt, men annars var han alltid där. Det hade aldrig gått utan honom, det går inte att förklara vad jag känner för denna man som vid flera tillfällen ordagrant räddat mitt liv och aldrig tryckt ner, försökt förminska eller klandra mig för mina känslor eller mitt beteende.

Det är svårt att förstå hur en människa kan ha haft så mycket tålamod med mig som Johan haft, så mycket empati och kärlek. Jag hoppas att varje människa som bryr sig om mig på något sätt förstår att det är tack vare den här mannen som jag står här idag starkare och lyckligare än någonsin, faktiskt tack vare honom jag står här överhuvudtaget.
Inte bara under min graviditet, men alltid är det han som tagit tag i mitt mående och hjälpt mig bygga mig själv. Han har alltid peppat mig, pushat mig till att både ta hjälp av professionella människor men att också våga gå min egen väg. Inte en enda gång har han stått i vägen för det jag drömt om och velat uppfylla, alltid bara hållit min hand och funnits vid min sida. Det är nästan helt ofattbart, men aldrig någonsin har jag hört honom säga ett ont ord till mig om något, inte ett fult ord har kommit ur hans mun riktat mot mig under våra snart 10 år tillsammans.
Är den mannen ens på riktigt? Vad är oddsen att just jag skulle få dela mitt liv med honom?
Tack älskling, du är det bästa som någonsin hänt mig!

Jag ska också försöka att berömma mig själv lite, för det är något som är svårare.
Under min graviditet, när allt var som tuffast så försökte jag konstant söka efter meningen med mitt mående. Jag kunde ju inte bara må såhär, det måste finnas en större och mycket djupare mening tänkte jag.
Till slut kom jag på att det antagligen var så att jag skulle hjälpa andra i liknande situation, för även om dem inte syns och hörs så mycket så finns det garanterat andra som mår precis som jag under sin graviditet eller kanske till och med ännu värre?

Jag startade en grupp på Facebook som heter ”Min svåra graviditet”
Till slut blev vi ca 90 medlemmar i gruppen som dagligen delade med sig om sina bekymmer och berättelser. Ingen dömde någonsin någon, det var en regel i gruppen, ingen tryckte ner, alla lyfte.
Vissa hade hyperemesis precis som jag, andra hade problem med en partner som inte var närvarande och någon hade extremt mycket värk osv. Alla hade olika berättelser, men en sak enade oss och det var våra svåra graviditeter.
Jag är glad att jag startade den här gruppen och jag kan inte en gång för mycket tacka alla underbara kvinnor som var medlemmar i den. Jag har skrivit och tackat dem vid ett flertal tillfällen, så dem vet vad dem kommit att betyda för mig. Så mycket kärlek som jag fick tillbaka av dessa kvinnor för att dem var tacksamma över mitt initiativ betydde så otroligt mycket under den här tiden.

Något som jag kan konstatera utifrån mina egna erfarenheter och ur dessa kvinnors berättelser är att man får otroligt lite förståelse ifrån omgivningen när man är gravid.
Hade någon av oss drabbats av cancer tex. Och gått igenom en sån resa tror jag att nära och kära hade varit mer närvarande och behjälpliga. Men nu var vi ju bara gravida, det är väl inga konstigheter, inget att må sådär dåligt över?

Att vara gravid är ingen sjukdom, graviditetsbekymmer är något som alltid är övergående, att vara gravid är det naturligaste som finns och något en kvinna ska klara av, var lycklig, du är ju gravid, det finns säkert tusentals kvinnor där ute som skulle byta plats med dig vilken dag i veckan som helst bara dem fick bli gravida… Det här är några av dem meningar jag fick höra under min graviditet.
Jag försökte försvara och förklara så gott det gick, men min upplevelse är att det var otroligt svårt.
Såklart skulle jag göra om allt när som helst om det betydde att jag fick Hayden efteråt, men det förminskar inte eller tar bort mitt mående som jag hade. Oavsett vad eller hur fint det än är, det man får efteråt, så är det fortfarande lika tufft.

Jag delar med mig av min berättelse i hopp om att någon annan där ute kanske ska känna sig mindre ensam.
Något jag alltid varit dålig på är att berätta ärligt om mina känslor. Jag har alltid valt att hålla jobbiga saker inom mig, vara tyst, kämpa själv.
Alltid har jag haft ett mål om att en dag bli mer öppen med alla känslor.
Jag minns en lärare jag hade på gymnasiet, hon var min förebild. Hon kom ifrån en väldigt tragisk uppväxt och berättade öppenhjärtligt om den för oss, i hopp om att hjälpa någon i samma eller liknande situation.
En dag ska jag vara som hon tänkte jag, det där är modigt och inspirerande. Tänk vilken tjänst hon gör andra genom att dela med sig av sin berättelse.
Jag är fortfarande idag inte lika modig som hon, men bara att dela med mig av en berättelse som denna är något som bara för något år sedan hade varit helt otänkbart.
Jag vet inte hur man på ett bra sätt pratar om jobbiga saker, och jag måste säga att min man ännu en gång varit en bidragande orsak till att jag sakta blivit bättre på det.

Johan kan prata om psykisk ohälsa på samma sätt som en bruten fot. Mår du dåligt inombords, gå och prata med någon, precis som du skulle gått till doktorn om du skadat dig. Om du pratar om det blir det inte lika stort, och varför är det så tabu? I hans värld är det helt ofattbart hur jag alltid velat vara så tyst och smyga med hur mitt inre mår.
Han har såklart helt rätt och jag håller verkligen med honom, men vanor, det som man lärt sig från att man varit liten är svårt att bryta.
Det tog mig kanske 8-9 år efter min första psykologkontakt som jag överhuvudtaget vågade nämna för någon att jag inte alltid mått så bra. Det har tagit mig över 4 år sedan jag först tänkte tanken att dela med mig av det jag precis gjort innan jag nu äntligen vågade.

Är du gravid och mår dåligt, ta hjälp, skäms inte!
En graviditet är inte samma för alla och kan inte jämföras med någon. Dina känslor är sanna och du är värd att få hjälp och stöd! Visst är det något övergående, men precis som med alla känslor om man inte får utlopp för dem är risken att det blir ett trauma även i efterhand.

Du är en powerkvinna, glöm aldrig det!

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
Ida Tuovinen

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Sandiii

    Så jävla stark du är. Hade bara detta konstanta illamåendet i 4 månader men jag höll många gånger på att ge upp. Att du klarar så länge och också med det psykiska mående. Jag känner igen så mycket av det och även omgivningensbrist på empati “kvinnor har varit gravida i alla tider och klarar det, varför gör inte du det”. Katastrof, och som du säger. Allas graviditet är olika och allas upplevelser är olika. Ingenting är fel. Och inga tankar är fel så länge det inte blir till handling. Och med inbrott och allt annat. Jag hade lagt mig under sängen och gett upp. Stark stark STARK du är Ida och tänk vilken fin mamma du verkar vara till Hayden. Hatten av och sjukt stolt ska du vara. Preggopower!

    1. Ida Tuovinen
      Ida Tuovinen

      Jag blev alldeles tårögd nu av dina fina ord ❤️ Kan vara bland det finaste någon någonsin sagt till mig, så det värmer otroligt mycket ska du veta.
      4 månader av illamående är inte en kort stund det heller 😬 allt över en dag är fruktansvärt just när det kommer till illamående tycker jag 🙈 . Hoppas allt är bra med dig och din lilla familj också. Stor kram och återigen, tack!

Annons