När man inte bara känner sig väldigt sjuk utan också inser att man nu ser väldigt sjuk ut, blää :(….
Jag har tänkt att jag ska be Johan ta en bild på mig på samma ställe varje vecka fram till förlossning, men den gångna veckan har jag bara inte hittat en enda gång där jag orkat, så nu blir målet varannan vecka istället tills jag mår bättre.
Jag tog ändå en snabb spegelselfie på mig förut, precis som jag gjorde den dagen stickan visade att jag är gravid. (Kul parentes bara, notera att jag råkar ha samma trosor på mig på båda bilderna)
Eftersom jag i normala fall tränar ganska mycket så har jag lite rumpa, mina lår och vader brukar lätt bli ganska ”bitiga”, och även om jag har svårt att få muskler på armar så är dem ändå lite definierade när jag är mitt vanliga hälsosamma jag. Nu inser jag att jag håller på att tyna bort, och det är totalt hjärtskärande att se sin egen hälsa försvinna iväg.
Jag vet jag vet, den kommer tillbaka. Men på något sätt är det extra jobbigt, hur dåligt jag än mår, att också nu så tydligt kunna se det..
Ni vet, jag har ju lite problem med det här att klaga utan att i nästa mening lyfta något bra eller positivt. Så jobbar jag med min egen hjärna hela tiden, för att inte hamna i negativ tankespiral. Är något eländigt vill jag lyfta upp det med minst två positiva saker, för att det goda ska vinna över det onda.
Det här är en period, jag har varit med om den innan, den är hemsk men den går tillslut över. Och när bebis väl är ute kommer ingen uppskatta att leva som vanlig, hälsosamt och att röra på sig, mer än jag.
Jag kan fortfarande bo hemma och inte konstant på sjukhus, bara det är något att vara tacksam över. Och vilka hjälpredor jag har här hemma, min man och min son, så liten men med så mycket empati.
Vad är du extra tacksam över just idag?
Ta hand om dig / Ida
