Hej!
På onsdagar går jag in i ny gravidvecka och idag är det alltså dags att kliva in i v.13
Jag och Hayden brukar alltid läsa uppdateringen om bebisen, det tycker han är mysigt, och jag får demonstrera med fingrarna hur stor bebis är nu.
Kanske tyckte jag mig också skymta den första lilla svartsjuka minen i hans blick idag när jag sa, tänk att jag inte bara kommer vara din mamma utan även bebisens mamma, häftigt va?
Hayden kollade bara på mig en lång stund och sa ingenting. Haha, kanske funderade han bara. Men ungefär 10 minuter efter så kom han och gav mig en stor kram och viskade lite lätt ”min mamma”.
Här nedan kan ni se vad min app säger om kommande vecka:
Jag tänkte varje vecka göra en uppdatering om hur den gångna veckan varit. Mest för att själv kunna titta tillbaka eftersom man glömmer, men också för dig om du är nyfiken.
V12
Att vara gravid med hyperemesis för mig innebär att jag pendlar mellan ett tillstånd av att känna mig magsjuk och kraftigt bakfull, där kraftigt bakfull är dem där tillfällena som man för andra förklarar, ”ja just nu mår jag lite bättre”
Skillnaden mellan tillstånden är att när det är som magsjuka finns det inget som vill stanna kvar i magen, det kommer visserligen bara ut ur ena änden när man är gravid, alltså munnen. Men det är ändå snarlikt en magsjukakänsla. Man kan inte lita på sin egen kropp, man skakar av svaghet för att man kräkts så mycket, och orkar absolut absolut ingenting. Det går inte ens att röra sig för vid minsta lilla ansträngning är det dags att spy igen.
Tillståndet som kraftigt bakfull är inte så jättemycket bättre för dem som upplevt bakfylla som som jag brukade göra. Det innebär att man kräks, kanske inte konstant men man mår fortfarande illa heeela tiden. Det enda man vill göra är att sova men man tvingas ibland till att ta hand om vardagliga bestyr som man med nöd och näppe klarar av. Allt känns tungt och även ångesten är ett faktum.
V12 har inte varit ett undantag för mitt mående och jag har from. Den här veckan varit helt hemma. Klarar inte av att jobba som det är nu. Klarar precis av att köra min son till förskolan i några timmar, värma min egen mat i micron, ta mig från soffan till toaletten.. ja ungefär så. Två gånger under den gångna veckan har jag kämpat mig ut för lite frisk luft. Det resulterade båda gångerna i kräkningar och jag inser att ju mer jag försöker anstränga mig ju värre mår jag, precis som det var när lille Hayden låg i magen.
Känslomässigt är jag som en bergodalbana mellan ledsen, glad och tacksam. Aldrig irriterad, arg eller på dåligt humör mot någon annan. Det har jag antagligen ingen kraft till. All sorgsenhet inom mig är enbart just nu för att jag vill kunna leka med min son, umgås med min man och jobba.
Hoppet försöker jag hålla uppe!
Ha en fin dag / Ida
