Gårdagen disponerade jag inte som jag borde ha gjort. Jag borde ha sovit middag, eller tagit en powernapp på eftermiddagen. För när det var dags att gå och lägga sig i går så var jag så trött att jag mådde illa.
När huvudet snurrar av trötthet och man ska vanka av och an med en liten bebis då vill man inte vara med. Så efter två blöjbyten, 70ml ersättning, en spya och en timme gallskrikning, sa jag till Angelica, om än kanske lite otrevligt i min trötthet, ”Kan du ta henne nu”.
Sen försökte jag motivera min kommentar med följande;
- Jag tog hand om henne i tisdagsmorse så du fick sova
- Du fick sova tidigare än mig i tisdagskväll när jag tog hand om henne på nedervåningen
- Du fick sova längre i morse (onsdag) när jag gick ner med henne på undervåningen.
Det kändes rättfärdigat då, faktiskt ganska genomtänkt vid tillfället. Välmotiverat, tre tillfällen som jag ville byta in mot ett. Till sist så gick jag in och sov tre timmar på Alice rum och så var jag som en ny människa.
Idag har jag dock dåligt samvete, Angelica var ju lika trött som mig. Hennes sömnplanering var lika dålig som min, hon fick 20min på soffan efter middagen men hon somnade inte. Idag ska jag passa på och sova en stund när Alice sover.
/ Stefan
Kan inte annat än att instämma med föregående kloka kommentarer, man blir knäpp av att vara trött. Knäpp och ganska otrevlig om sanningen ska fram.. Det är ofta väldigt mycket puttinutt gällande den första tiden med bebis, och absolut är det underbart och fantastiskt på alla vis. Men det är också en tid av extrem trötthet och total frustration. Att helt plötsligt behöva sätta en annan persons behov helt framför sina egna, en liten person som man i ärlighetens namn inte ens förstår sig på hälften av gångerna. Så där sitter man, trött och jäklig och helt stolligt fascinerad av sin lilla unge.. Då blir det ens partner som får ta smällarna. Det kommer förmodligen hända massa gånger för er båda, och vet ni vad? Det är faktiskt helt ok. Du och Angelica har en så stark relation att den inte kommer att ta skada alls. Jag och min sambo bråkade en hel del under vår sons första halvår, men det går över. Såsmåningom så blir allt lite mera stabilt och det där tjafset liksom försvinner av sig självt!
Förstår eran trötthet, ingen som inte haft småbarn kan nog förstå denna enorma trötthet man känner! Kämpa på, ni gör det otroligt bra:)
Ärligt och härligt att läsa! Igenkänningsfaktor = HÖG (därav kommentaren ”härligt”). Man gör och säger så himla mycket konstiga saker när man är så där galet trött. Efter att vi gjort samma resa förstår jag när folk säger att småbarnsåren är en prövning för alla förhållanden. Kämpa på!! Kram