Angelica Lagergren

Hans ögon var bruna, håret lockigt och han var lång. Han var mycket längre än jag. Och äldre. Jag var runt 20 och han runt 40. Han var passionerad, vuxen och han visste så mycket mer än jag. I början var det spännande, att han visste så mycket om livet. Senare blev det obehagligt och jag har aldrig känt mig så liten. Och rädd.

De första veckorna var romantiska och fantastiska. Jag struntade i att gå till jobbet och låg kvar i sängen tillsammans med honom hela dagarna. Jag levde på luft och kärlek och han fick mig att känna mig speciell. Han jobbade som konstnär och bodde i sitt kontor på Södermalm i Stockholm. Det fanns ingen dusch fanns och egentligen fick han inte bo där eftersom det var ett kontor, men han gjorde det i alla fall. Den 20-åriga Angelica tyckte att det var romantiskt. Men det där med ingen dusch var något som verkligen skulle ställa till med problem längre fram i vårt förhållande…

Ganska snabbt övergick de där kärleksfladdret av fjärilar i magen till isningar och kalla kårar. Jag var tvungen att gå på tå, jag var tvungen att väga alla ord jag sa, annars blev de där snälla och bruna ögonen svarta. Och när de blev svarta blev han även våldsam. Han påpekade att jag sluddrade när jag pratade, att jag pratade för fort och forcerat. Han ville gå med mig till frisören så att mitt blonda hår skulle bli mörkare. Han tyckte att jag hade en onormal relation till min familj. Han ville att jag skulle kapa banden med mina vänner, de var ändå inte äkta. Han rättade mig ofta när jag sa saker och berättade att jag hade fel. Att jag inte visste vad som var rätt och fel eftersom jag inte var vuxen än. När jag blev vuxen skulle jag lära mig. Han sa ofta att jag inte hade någon livserfarenhet och att han visste bättre.

Jag minns en sen kväll när det var -20 grader ute och han tvingade mig att gå ut med hans hund. Hans hund var gammal, stor och arg. Den morrade åt andra hundar och jag var lite rädd för den. Den där kvällen var det så kallt att kinderna gjorde ont. Jag gick runt i den höga snön med kopplet hårt i handen och ville bara gå in igen. Men jag fick inte komma in. Hunden var tvungen att kissa minst tre gånger. Och bajsa. Efter en halvtimme ute ringde jag honom, bad om att få komma in i värmen. Sa att jag frös. Nej, fick jag till svar. Inte förens hunden gjort vad den skulle. Jag minns att jag tänkte att det var helt sjukt, men jag bara gjorde som han sa.

Såhär i efterhand tycker jag att allt låter så konstigt. Såhär i efterhand känns det ibland som att tänka tillbaka på mitt liv som en film. Det känns liksom som inte som jag. Som att det var inte var i mitt liv det där hände. Jag trodde inte att jag var en sån där tjej. En sån tjej som låter sig styras av en man. En sån tjej som blir slagen men inte lämnar relationen. Som står kvar, gråtandes och sa förlåt. Han slog mig och jag sa förlåt. Alltid samma sak. Varje gång var det ju mitt fel att han hade blivit arg. Hur jag än gjorde var det aldrig hans fel, det var ju jag som gjorde honom så arg, kunde jag inte bara förstå det?

Under de första veckorna var jag så kär att det gjorde ont. Låten ”Du är allt” med Sonja Aldén kom till mig och den passade verkligen in perfekt. Jag trodde att han var mannen i mitt liv. Och jag kvinnan i hans. Han var ju så härlig, romantisk och tyckte att jag var världens vackraste. Ganska snabbt förstod jag att något inte stod rätt till, men in i det sista försökte jag blunda för det. Jag försökte göra om mig själv så att han skulle tycka om mig. Göra om mig själv till någon som jag inte längre kände igen och heller inte min familj eller mina vänner.

Älskade, fina Angelica i 20-års åldern. Tänk om jag kunde få prata lite med dig och berätta för dig hur värdefull du är. Att du hade fått veta då vad du vet idag. Att du är stark nu. Att ingen någonsin ska få bryta ner dig igen. Att du visst är vuxen. Att du visst vet vad som är rätt och fel. Att du inte ska behöva tvinga in dig rödvin, anklever och kaffe fast du inte tycker att det är gott. Att du inte ska behöva gå till frisören och färga ditt blonda hår som du ju älskar mörkt. Jag vill säga till dig att inte lyssna på honom. Jag önskar att jag kunde krama om dig nu och säga att kärleken för den här mannen kommer att dö. Det kommer inte göra ont i hjärtat för evigt.

Du kommer lära dig att lyssna på ditt hjärta och din magkänsla. Och du kommer aldrig mer att tåla att någon bryter dig ner. Du kommer aldrig mer låta någon slå dig. Den där natten när han slängde dig i golvet och du fick åka till akuten, den kommer aldrig mer tillbaka. Och du Angelica, du ÄR smart. Du är omtänksam. Du ÄR vuxen och du är värd att älskas. Du kommer inte att vinna i rättegången mot den här mannen, tyvärr. Han är manipulativ och du kommer att känna dig mindre än någonsin där inne i rättssalen när hans advokat pressar dig till tårar. Men du, det gör inget att du inte vinner. Du anmälde honom och du stod upp för vad som är rätt och fel. För dig men även för andra kvinnor.

/Angelica