Idag när vi spelade in Tvillingpodden läste jag upp ett blogginlägg som jag ska publicera här nästa vecka. Inlägget handlar om den mannen jag var tillsammans med för många år sen som misshandlade mig. Både fysiskt och psykiskt. Jag har länge känt att jag vill att han ska be om ursäkt. Jag vill absolut aldrig träffa honom igen i livet, jag är faktiskt fortfarande (sju år senare) rädd för honom. Men länge har jag känt att jag vill ha en ursäkt. Ett mail eller vad som helst med ”Förlåt, JAG gjorde fel”. Han fick mig att tro att allt var mitt fel.
Under rättegången mot honom ljög han för alla och sa att det var jag som slagit honom. Hemskt! Hur som helst som skiter jag i hans ursäkt idag. Det är så skönt att känna att jag inte inte kunde bry mig mindre. Det har tagit så många år att komma dit jag är idag, men nu känner mig mig fri. Jag grät under inspelningen men det är för att jag vet att det finns många av er där ute som lever i den typen av relation jag hade. Min relation varade bara i två månader, men de två månaderna förstörde så mycket av mig och mitt liv. Mer om detta nästa vecka. 
Fullt fokus på framtiden och inget mer se bakåt och älta det som varit. Det känns skönt. Jag kommer aldrig att glömma det som varit men han finns inte längre där i mina tankar. Och aldrig mer ska jag hamna där. Aldrig mer ska någon få bryta ner mig. Nu ska jag lägga mig i soffan nära Stefan. Tänk att jag träffade honom. Den största tryggheten i mitt liv, mitt livs kärlek.
/Angelica
Finner inga ord, men stor kram <3. Ingen ska behöva bli behandlad som du blivit <3.
Stor kram, vad skönt att du äntligen känner dig fri. Du är fantastisk, så positiv och härlig!
Jag blev mobbad/retad/slagen i skolan av en kille som var ett år äldre än mig och hans två kompisar i samma årskurs som honom. Han kom från ett maskroshem med alkoholism och kvinnoförtryck och droger och hade inga bra erfarenheter med sig hemifrån. Jag hatade honom. Jag hatade honom och jag tyckte synd om honom för den patetiska lilla partikel han var och är. Jag tycker fortfarande så jävla synd om honom; jag tog mig fram genom livet, hittade kärleken, flyttade, reste, medan han ännu är kvar i samma stad och lägger upp bilder på Facebook (Ja jag var tvungen kolla upp honom efter ditt inlägg) med ACAB, Fuck you-gester ivrigt påhejad av sina gamla kompanjoner. Knark, alkohol, rökning. Det är så synd om honom och jag hatar honom inte längre, för mig betyder han mindre än en fluga men jag kommer inte att gråta för hans död.
Min mormor blev antastad av en äldre man när hon var 12, på 40-talet, en jobbkollega till hennes pappa ganska ordentligt. Hon har sagt till mig att om hon hade sett honom idag (han är ju död sen länge obviously) så hade hon skjutit honom. Så länge satt spåren av det han gjorde kvar. Ingen av oss är mordbelystna, ingen av oss äger ett vapen och självklart skulle jag inte skjuta någon – men i tanken, i en alternativ värld, om jag såg min mobbare ensam i skogen. Nog hade jag knuffat honom nerför det högsta av berg och äntligen fått sinnesro. Men det gör jag inte, för jag är bättre än det. Jag är allt det som han aldrig någonsin kommer att bli eller uppleva, och för mig är det hämnd nog.
Usch… har varit där jag också. Tyvärr så länge som i två år och inte två månader…:( till slut lyckades jag bryta mig loss, och jag tror inte att jag fallit för min nuvarande kille om jag inte gått igenom det jag gjorde! Han är ingen ”bad boy” som jag alltid föll för förut, raka motsatsen! Världens snällaste, lugnaste, bästa människan jag träffat! Och nu har vi världens finaste Ellen ihop<3 man ska aldrig stanna i ett förhållande som innehåller psykisk eller fysisk misshandel! Aldrig aldrig aldrig! Älskar man någon är man snäll mot den personen, alltid.