Jag sov borta inatt och det var mysigt på alla sätt och vis, Men jag sover som allra bäst med ett eller två barn nära. Jag tycker att det är mysigt att sova tillsammans. Att vakna mitt i natten och höra en av ens små minigrisar snarka är ett av livets bästa ljud. Att känna deras närhet eller bara ligga och stirra. Hehe. Det lät creepy. Men den där ”jag kan inte sluta titta på min bebis”-känsla har aldrig riktigt försvunnit för mig. Jag kan sitta och titta på Alice eller Philip när de leker och bli varm i hela kroppen.
Att få barn har gjort mig mer kärleksfull, mer ödmjuk men även mer rädd. Rädd att dö ifrån mina barn. Min största skräck är såklart att barnen skulle bli sjuka, men tätt där efter kommer rädslan att jag skulle bli sjuk och dö. Jag vill inte dö nu. Jag har så mycket kvar i livet jag vill se och göra. Och barnen behöver ju mig. Det här är inga tankar som tar över mitt liv, men när de kommer över mig låter jag de stanna. Det är okej att känna rädsla, det är okej att tänka på döden. Jag tänker på det en stund, tar några djupa andetag, tackar gud att jag och min familj är friska. Sen går jag vidare.
Jag har vänner som har mycket katastroftankar som upplever det som jobbigt. Som sökt och fått hjälp för det, för att de tankarna tar för stor plats i livet. Hur känner du? Tänker du ofta på döden? Blir du ledsen då? Så stor fråga, men vad tror du händer efter döden? Jag vägrar tro att man bara försvinner och inte är någonting mer. Jag är övertygad om att själen går vidare och lever i någon/något annat. Eller bara finns som ett väsen, som en värme runt omkring oss. Jag vägrar tro att man dör och så är det slut. För mig finns det något mer. 
Att få de här två barnen är det bästa som har hänt mig. Idag ska jag iväg på utvecklingssamtal på förskolan och jag och Stefan ska gå dit tillsammans. Förra året var jag där ensam, det ska bli kul att få gå dit ihop. Jag har svarat på massa frågor om Alice och hennes utveckling och Stefan har svarat på frågor om Philip. Det ska bli spännande att se om förskolan uppfattar våra barn på samma sätt som vi gör.
/Angelica
Jag känner så igen mig i det du skriver! Jag hänger inte upp mig på tankarna men däremot har jag varit väldigt nära att inte klara mig. I mars 2015 drabbades jag av en akut blodförgiftning (till följd av min förlossningsskada) och hade jag inte varit på sjukhuset när detta hände är det inte säkert att jag hade överlevt. Rädslan för att det ska hända igen, speciellt nu när jag vet hur fruktansvärt fort sjukdomsförloppet fortskrider, den rädslan är inte att leka med. Får jag feber så måste jag till vårdcentralen och kolla värdena.. känns ibland överdrivet men jag är hellre lite väl försiktig än att riskera att söka vård för sent! ❤
Känner så väl igen mig. Jag fick och pratade med en psykolog om saken när sonen var runt 5 år för då hade jag riktig dödsångest. Har det fortfarande men fick liksom redskap för det då och en förståelse varför. Egentligen är det ganska logiskt för mig, min pappa dog i en bilolycka när jag var nio. Dör man så där kvickt liksom tror jag inte riktigt att man som barn förstår vad som hände. Eller ja, jag förstod att han var död och aldrig skulle komma tillbaka igen. Men jag fantiserade en del ändå. Tänkte att han nog levde men bara lämnat oss, drömde mardrömmar att jag såg honom på diverse platser men att han kallt tittade på mig och sa ”jag har inget barn”. Jag har aldrig velat att mitt eget barn ska behöva uppleva den där grejen. JAG vet att man inte kan förhindra saker, men det är min stora skräck liksom.
Jag tror inte heller att man bara försvinner, jag tror man kommer någonstans eller blir något. Men absolut inte att man bara dör, grävs ner eller sprids med vinden och aldrig mer finns. Det vill jag bara inte tro på. 🙂
Usch ja! Jag fick ett cancerbesked när min dotter var 2,5 månader, (från ett cellprov som togs vid efterkontrollen), en vän till mig gick från frisk till död på 3 månader året innan i samma cancerform. Paniken under hela den perioden var total, att jag skulle dö ifrån min dotter så tidigt, att hon aldrig skulle komma ihåg mig. Som tur (?) var så hade de tagit cellprovet för tidigt efter förlossningen och det var visserligen allvarliga förändringar, men de var mest inflammerade inte cancer. Det här är ju bara en av alla skräcktankar som jag tänker och har tänkt, jag är jätte rädd för att dö ifrån min dotter. Men jag försöker inte heller låta det ta över utan låter mig tänka en liten stund när de tankarna kommer men sen bryter jag den tankebanan och börjar tänka på något annat. Annars skulle jag bli knäpp!
Usch, sen jag fick barn kan jag inte tänka tanken ut…. Står inte ut med att tänka på att de inte skulle ha någon mamma så jag stoppar alltid de där tankarna…
Jag kanske låter oempatisk nu, men nej, jag tänker faktiskt aldrig den sortens katastroftankar om att nått ska hända, nån ska bli sjuk eller dö. Typ inga katastroftankar alls faktiskt. Det känns rätt befriande faktiskt att inte lägga tid på sånt. Under mina graviditeter har jag inte varit orolig det minsta heller utan alltid tagit för givet att allt kommer gå bra, vilket det även gjort. Kanske naivt, men samtidigt vill jag inte slösa kraft och energi på sånt som mest troligt aldrig kommer hända och där risken att det skulle hända är minimal. Händer det får jag ta det då resonerar jag. Förstår dock att det kan vara svårt att styra tankarna om man har katastroftankar och det måste vara jättejobbigt om man har det ofta.
Samma som du, tänker aldrig så!
Tänker precis likadant ! Jag själv har aldrig haft en pappa i mitt liv och sen förlorade jag min mamma när jag var 17 år , hon va min allra bästa vän så det skulle jag inte önska min värsta fiende. Är nu själv mamma till en liten Alice på 2,5 år och min största rädsla är att hon skulle förlora mig eller hennes pappa!
Jag känner igen mig så mycket! Min dotter är 14 månader och jag tänker ofta ”låt mig åtminstone få leva så pass länge så att hon minns mig även om jag skulle dö” usch så hemskt… tänk om jag skulle dö nu, då skulle hon titta på ett foto när hon är äldre och inte minnas mig… kanske en självisk tanke men så känner jag 🙁
Jag förstår verkligen vad du menar, jag tycker inte alls att det är själviskt! Kram A