Jag fick ett sms från min mamma med den här bilden, ett minne för exakt två år sen. Vi hade varit på ultraljud och fått veta att det var en liten bebis i min mage. Alltså jag visste ju om sen innan att jag var gravid, men man kan aldrig så noga veta… Vi gjorde KUB-test, så här var jag nog i vecka 13 tror jag. Jag minns att jag var sjukt nervös. Precis som första gången kändes det helt overkligt att jag var gravid. Var det verkligen en bebis inne i magen eller hade jag bara inbillat mig det?
Här kan du läsa om när vi gjorde RUL och fick veta att det var en pojke i magen. Eller, barnmorskan var inte helt säker. Fokus låg inte på att ta reda på könet vilket jag förstår, Men jag är ju en sjukt nyfiken person så jag vill veta så mycket som det bara går.
Alice var ungefär fyra månader när jag plussade och idag känns det helt galet att vi valde att försöka bli gravid så snabbt igen. Det fanns inte på kartan att bli det när Philip var 4 månader. Hur som helst är det fortfarande det bästa jag har gjort, att få barn så tätt. När de är sams nu och leker med varandra svämmar mitt hjärta över av kärlek och stolthet. Alice brukar krama om Philip och säga ”Det här är min lillebror. Jag älskar min lillebror”.
Jag sitter med glitterbyxor, stickad tröja och öser i mig kaffe. Vi hade en natt med vad vi tror är nattskräck hos Philip, Men vi vet inte riktigt vad det är… han gallskriker rakt ut, det går inte få kontakt med honom och han vaknar om och om och om igen. Jobbigt för honom, jobbigt för oss. Som tur var vaknade inte Alice inatt men ibland gör hon ju det när han skriker sådär. Jag känner mig så maktlös i såna situationer, det finns liksom ingenting som hjälper. Stefan gick runt med Philip i famnen och vaggade honom och tillslut somnade han nära mig i sängen. Stefan fick gå in och lägga sig i Philips rum eftersom han inte kan sova när Flippen sparkar honom. Jag är inte riktigt lika känslig för sparkar eller ansikte mot ansikte mitt i natten.
Har ni barn med nattskräck? Kan det vara nattskräck? Eller mardrömmar? Eller ont i magen? Det är just det där att det inte går att ”väcka” honom…. Så läskigt!
/Angelica
Vår son har haft nattskräck några gånger och vi upptäckte att det bara hände kvällar som det hänt mkt/varit gäster här/vi varit iväg så att hans kvällsrutin och sovtid ruckades.. vi har provat att ha stenkoll på kvällsrutinerna nu och då har det inte hänt igen.
Min stora har haft Nattskräck några gånger och av vad jag läst på 1177 ska man INTE plocka upp ur sängen. Gjorde också det i början men nu sitter jag bara där och stryker över ryggen. Fruktansvärt jobbigt….
För oss tog det ett år isbanan vi begrepp att det var nattskräck dottern hade. Maken fick tips om en metod som finns på 1177 där man för anteckningar om vilken tidpunkt det sker i någon vecka och sedan så väcker man barnet lätt lite tidigare än första nattskräcken brukar börja. Göra detta varje natt i en veckas tid ( vi körde två). Och peppar, peppar nu tampas vi ”bara” med vanliga mardrömmar. Men googla nattskräck och 1177 så får du fram lite mer om metoden.
Stefan 🙂 jag förstår ditt resonemang att 2 räcker 🙂 det är så sant, du ska orka hela tonåren oxå , den hör bebisbubblan är en sak , posta vad barnen har på sig och hur det sover , det riktiga jobbet är kvar , tror inte ens ni kommer palla blogga när verkligheten tar fart, hur många tonårs bloggar finns det ? Typ inga då inga barn vill bli uthängda eller föräldrarna hinner , då det är fullt upp på riktigt.
Min son har nattskräck till och från sen han va 7 månader, nu är han 2.5 år. Det är fruktansvärt jobbigt, men finns en hel del knep att ta till och testa. Du får gärna skriva om du vill veta mer eller har frågor så ska jag svara utifrån min/vår erfarenhet av det ? MVH Sofia
Åh så underbart 🙂
Hej, Det låter väldigt likt nattskräck. Min son började få det redan vid 7 månaders ålder och det höll i sig i ett halvår och har efter det kommit mer sällan. Vi fick massa råd och jag googlade på det. Hemskt nog måste man ”rida ut stormen ” och jag tror att man får göra det man tror är bäst för sin älskling. Vi försökte ha honom nära i den mån det gick och försökte lugna det vi kunde. Man känner sig otroligt hjälplös. Varje morgon vaknade han lika glad och verkade helt ovetande… Hoppas det bara var en natt och att Philip får sova lugnt framöver. Kram till er!
Min äldsta hade nattskräck, vi fick tips om att väcka honom lite lätt (petade lite på honom o frågade om han ville ha vatten) precis innan vi gick och la oss. Han hade då sovit i ca 2,5h.
Det funkade för oss. Har ngt att göra med att de inte kommer ner i den djupsömn(?) där nattskräcken kommer. Aja googla på det, så får ni veta mer.
Hoppa det går över!
Vår son har gjort likadant bara skriker och går inte att trösta. Fick tips om kallt vatten i ansiktet eller gå ut för att få honom ur det. Det funkade inte och kändes så brutalt. Nu är han 2,5 år å det hsr inte hänt senaste året..
Om man inte får kontakt med honom så är det absolut nattskräck. Hehe, jag kommer ihåg redan en månad sedan då stefan skrev om en mardrömsnatt och jag kommenterade och föreslog nattskräck. Det känns ju oerhört obehagligt då han själv verkar vara helt vaken, och beter sig och rör sig som ”vanligt” men sedan reagerar han inte på då man pratar med honom. Vårat barn har inte haft det men har flera i bekantskapskretsen som har haft.
Har hört historier om barn (tonåringar?) som haft nattskräck och kunnat vakna i sin mammas armar, med mamman oroligt vaggande henne, och barnet undrar vad i friden som sker? Då svarar mamman att barnet skrikit sig halvt fördärvad den senaste timmen, men i sömnen. Barnet själv tar alltså ingen skada av det här drömtillståndet. Bara mycket jobbigt för alla runtomkring.
Vissa säger också att nattskräck skiljer sig från mardrömmar gällande tidpunkten. Att mardrömmar kan hända när som helst under natten, men nattskräck i allmänhet i början av natten/ sömnen.
Hoppas det blir bättre, dela gärna mer om ämnet ifall ni får klarhet i det. Nattskräck är ju ändå vanligt. Kämpa på!
Det var länge sen man fick några outfitbilder eller tips på kläder & skor från er
kanske vore något att tipsa om inför våren
Min ena syster fick nyss sitt femte barn. Hon har fyra söner sedan tidigare, och under RUL trodde barnmorskan att det garanterat var en flicka nu. Ut kom en frisk och alldeles underbar femte grabb. För mig sjönk det in med så mycket större tydlighet: könsbestämningen under RUL är verkligen inte hundraprocentig. Note to self: Om det blir en trea, ha namn för alla möjligheter…
Säger de att det är en kille brukar det vara ”säkrare”. Tjej är svårare att se tydligen.
Jag tycker det låter precis som nattskräck! Min dotter hade det i perioder när hon var yngre. Vaknade och skrek i panik, stora öppna, stirrande ögonen och vi trodde såklart och var vaken. När hon blev större och kunde prata kunde hon, när vi kom in till henne, skrika att hon ville ha sin mamma och pappa. Knuffade bort oss och blev mer och mer ledsen då hon inte kände igen oss. Riktigt otäckt! Dock var hon inte själv medveten om att detta hänt utan lugnade sig efter en stund och la sig ner för att sova. BVC brukar vara jätteduktiga på att berätta om nattskräck och hur man kan hantera den 🙂 hoppas Philip sover bättre i natt och att ni alla får en härlig sömn!