Alice är inne i en fas där hon vill berätta vad gosedjuren, figurer i böcker eller dockor har för känslor. Hon säger om någon är ledsen eller glad. När någon är ledsen vill hon gärna krama och trösta. Jag tycker att det är fint av henne. Jag åkte buss i morse med kompis Sanna som jobbar som BVC-sköterska och då pratade vi om det här. Det är viktigt att ett barn blir tillåten att visa alla känslor. Att man inte ska säga ”Nej, inte gråta” eller ”Nej, inte vara sådär arg”. Att det är viktigt få lära sig att man känner olika känslor och att det är okej.
Jag vill inte på något sätt skriva något dåligt om mina föräldrar, men jag minns att båda jag och Jessica blev ombedda som barn att vara tystare. Till viss del förstår jag det, vi har nästan alltid varit såna som syns och hörs när vi kommer in i ett rum. Vi tar plats. Ibland för mycket, absolut. Men jag tror att det är viktigt att man får vara den man är, oavsett om man skrattar väldigt högt eller är en tyst person. Jag tror att blyga människor mår bra av att utmana sig själva att bli lite mer framåt och sånna som jag, gaphalsar, mår såklart bra av att låta andra ta plats också.
Men åter till känslor och barn. När Alice är arg kastar hon sig på golvet och skriker och bankar med sina små händer. Jag tror på att låta henne bli arg, låta henne gråta när hon är ledsen och erbjuda henne en kram när hon gråter. Jag tror inte på att säga ”Det gick bra” det första man gör när hon slår sig. Jag tror på att bekräfta hennes känslor och det som precis hände. Istället för att snabbt säga ”Det gick bra” tror jag mer på att säga ”Oj, du slog dig. Får jag se? Ska jag blåsa? Kom får du en kram” och sen trösta. Att inte få gråta när man är ledsen kan ge en stor klump i magen. Sen behöver man såklart inte skrika ”ÅH NEJ DU GJORDE DIG ILLA, HJÄLP!!!” heller. Det hjälper ju knappast barnet, men ni förstår nog vad jag menar.
Hur tänker ni kring barn och känslor? Det är ju svårt att alltid låta barnet visa vad hen känner, som i affären när folk stirrar. Men i det stora hela tror jag på att låta barnet visa alla sina känslor och prata om det.
/Angelica
Jag håller helt med! Så himla viktigt ämne pch glad att du tar upp det!
Min unge är otroligt känslosam och har visst väldigt tydligt sen födseln att hon funkar just så. Hon är väldigt uppmärksam, och otroligt full av känslor. Vi leker ”känslolekar” här hemma nu för tiden. Låtsas vara arg, ledsen och glad, och hon vill gärna precis som Alice sätta ord på känslor som figurer i barnprogram eller böcker har. Jag resonerar helt klart som dig! Klart hon ska få uppleva känslor och känna att det är okej. Jag växte upp med att ofta få höra ”gråt inte” och ”jag orkar inte med att du ska va arg, ska du va arg får du få nån annanstans” ”eller helt enkelt ”sluuuuta!”. När det blev känslomässigt väldigt tungt för mig i tonåren blev jag, surprise surprise, väldigt självdestruktiv. Gjorde illa mig själv och hade sönder saker när jag upplevde känslostormar som jag inte kände att jag kunde kontrollera och som jag lärt mig inte var okej. Det var inte förrän jag träffade min sambo, som sa nåt så revolutionerande som att ”man FÅR vara ledsen och det är helt naturligt” som jag fattade grejen, och guuuud så förlösande det är att gråta eller va arg! Sen infinner sig lugnet och livet känns okej igen. Så, därför är det extremt viktigt för mig att min dotter får känna ALLT och vet att vi finns här och tröstar, bekräftar och stöttar oavsett vad det gäller. Hon har en väldigt stark vilja, är väldigt verbal, högljudd och är ofta arg, alltså ordentligt ARG! Och jag bara njuter för det känns så himla bra. På förskolan säger fröken ibland att ”nu går vi iväg en stund så du får vara arg en stund innan vi leker” och det är så härligt att se hur dom bekräftar och låter henne vara precis som hon är när jag lämnar på morgonen och hon blir just arg, arg, arg!
Ja ibland kan det ju hända på Ica att man har en trotsig 4-åring som tjuter och skriker så att man får ”kasta upp” henne över axeln och bära ut henne skrikandes till bilen. Puh! Jag tror oxå att det är bra att visa känslor men som du skriver inte ”förvärra” situationen vid tillexenpel en krasch med cykeln. Trösta och fråga men inte skrämma upp barnet ännu mer.
Vad gäller det här med att höras och synas så ör jag likadan själv, tar mycket plats och behöver träna på att tona ner mig själv!
Kram /Hanna
Otroligt bra skrivet!
Jag tror absolut att det är bra att låta barnen visa alla typer av känslor och samtidigt på att hjälpa barnen kanalisera känslorna på ett ”bra” sätt.
Tar ditt exempel o bygger vidare på ”det gick bra”… Om man vid minsta lilla frågar om man ska trösta eller blåsa så kanske risken finns att det blir ett barn (tänker äldre åren) som inte alls kan kanalisera minsta lilla situation utan reagerar med stora känslor oavsett. Tänker att det är bra med ett mellanting, de ska absolut få tröst om de behövs men också att barnet kan ”skaka av sig” när det inte är nödvändigt 🙂
Hej! Tack för en jättebra blogg 🙂 Tror det är jätteviktigt att spegla barnets känslor på ett korrekt sätt. Att det leder till att barnet får en trygg anknytning och kan hantera sina känslor som vuxen och svara mot sina behov på ett bra sätt. Läs gärna mer om olika anknytningmönster; trygg, undvikande och ambivalent. Har pluggat tre år på psykologprogrammet och tycker utvecklingspsykologi är spännande! Kram /Johanna
Jag tror också på att låta dem visa känslor. Det är ju hur de känner. Blir inte mer ärligt än med barn. Om kag då ska säga typ ”men det var inte sp farligt” känns väldigt förminskande.
Min dotter är också väldigt högljudd. Pratar högt och skrikpratar ofta. Jag vill inte säga åt henne att vara tyst (endast om det är riktig skrik) och har att åt andra att inte göra det heller. Älskar att hon är så högljudd. Tycker det är alldeles för vanligt att man tystar tjejer medan killar får stoja och hålla på bäst de vill.
Jag håller med! Men inte bara tillåta att visa utan även hjälpa till att sätta ord på känslorna. Jag brukar försöka säga att ”jag ser att du blev arg/ledsen”. Och även samma när hon är glad såklart! När min dotter har slagit sig men är osäker på hur hon ska reagera brukar jag fråga med ganska positivt ton ”hur gick det?” så vet hon att jag har sett utan att spä på onödig rädsla eller liknande. Ibland springer hon vidare utan reaktion, ibland blir hon ledsen. Då får man bekräfta det!
Men känslostormarna är många här hemma i alla fall 😉