Jag fick en kommentar här i bloggen som jag känner att jag vill lyfta upp. Vi hade skrivit om att vi ska börja prioritera tid för varandra och inte bara egentid.
Heja er! Ni prioriterar verkligen rätt! Det som forskning visar är att under småbarnsåren så är det man ska satsa på att få tid tillsammans som par, precis som ni gör. Det är så lätt att allt handlar om att lösa av varandra med barnen, att göra saker parallellt istället för tillsammans. Det är då inte konstigt om man sen då barnen blivit lite större, och man då står och tittar förvånat på varandra och undrar ” Vem är du?”. Att ge sina barn den gåvan, att ha föräldrar som tycker om att vara tillsammans, det är väl investerade timmar. Kram och keep up the good work.
Jag och Stefan har kört på i ett ganska högt tempo det senaste året. Vi har försökt vara ett team som pusslar, fixar och trixar. Vi har varit måna om att ge varandra egentid och sovmorgon när det behövs. Men någonstans längs vägen glömde vi faktiskt bort oss. Vi. Det där gifta paret. Vi blev istället mer en mamma och en pappa som fanns där för våra barn, men tiden och energin räckte inte till för varandra. Vi löste bara av varandra här hemma. Jag är glad att vi insåg detta i tid och nu tar hjälp av proffs. Vi drog i nödbromsen kan man säga. Min skräck är att vakna upp en dag och inse att den man gift sig med bara är en vän och inget mer. Att känslorna är borta. Jag är glad att vi tog tag i detta i tid, innan det var för sent.
Det pirrar fortfarande i magen när jag kysser Stefan eller tittar honom i ögonen och det är jag glad över.
Jag har redan nu blivit bättre på att inte tacka ja till allt som låter kul. Jag prioriterar familjen nu och tid med Stefan. Att ge varandra egentid är bra och viktigt, men att ta hjälp av barnvakter och bara stanna hemma och prata och umgås bara vi två har känts viktigt för mig nu. Att inte bara ta hjälp med barnen när det är fest eller så, utan bara för att vara och få prata i hela meningar. Prata om annat än hämtningar, lämningar, mat och blöjor. Jag känner att jag även vill lägga till att vi båda älskar våra barn, de är det bästa som hänt oss. Men det har varit och är tufft för kärleksrelationen, det vill jag vara öppen med.
Finns det någon som känner igen sig? Hur blev er relation när ni fick barn? Har ni haft några kriser? Berätta gärna så kan vi tipsa och hjälpa varandra.
/Angelica
Jag tycker det är tråkigt att se att det bara är du som skriver inlägg på inlägg om hur mycket du vill ordna det här och att du fortfarande känner pirr och att du ska ändra på dig.
Först vill jag säga grattis till pirret!
Känslan av samhörighet upplever jag som den viktigaste drivkraften i ett förhållande. Jag o min sambo har varit ett par o 20 år och vi har idag två tonåringar. Under små barns åren prioriterade vi familj framför egentid. Med egentid menar jag tid var o en för sig. Däremot hade vi alltid par tid, när barnen somnat var det alltid partid , vi åkte på weekend då o då. Min man jobbar skift så jag har alltid varit mycket själv med barnen,
Därför uppskattas tiden tillsammans. Kriser kommer och går genom relationen , men har man kvar känslan av samhörighet så rider man ut alla stormar. De 30 första åren brukar vara värst säger de som varit gifta i 50-60 år, Så det gäller att hålla sammai vått o torrt. Egentiden kommer ! Var tid har sitt men man får inte glömma att njuta av varandra, glädjas åt de glädjeämnen livet har att ge? och framför allt hålla kvar pirret!
TACK för detta inlägg! Så ärligt och personligt utan att gå in på detalj eller det mest privata. Jag tror att detta är väldigt vanligt och känner igen mig och fick mig en rejäl tankeställare. Så tråkigt att ni har en kris just nu men det verkar som att kärleken finns där och att ni tagit hjälp i rätt tid. Vore så tacksam om ni vill följa upp med tips på vad ni gör konkret för att hjälpa er relation på vägen? Enkla och större saker i vardagen. STORT TACK igen för att ni delar med er även om jag förstår att det är en svår gräns. Kram till er!!
Man kan ju ha olika kriser i ett förhållande, kanske inte rätt att jämföra med det vi hade, men när vår dotter var 6 år så fick lillebror som var ett barncancer, en jobbig tid som förälder och som tär enormt på ett äktenskap, nu slutade det lyckligt för sonen , men ärren fanns kvar i många år. kände som man inte räckte till för dottern, men i nöden prövas vännen säger dom. och vi fick väldigt fina grannar som stöttade oss i den jobbiga tiden. men det tog lång tid att få ett fungerande äktenskap i alla fall. men det höll ända tills jag blev änka. och det är skönt att barnen hade växt upp. men även den tiden som ensam mamma var rätt jobbig. men vi var gifta i 31 år. nu lever jag själv och gläds åt mina 2 barnbarn som ger en mycket kärlek. så kämpa på med ert liv och skickar stora BAMSEKRAMAR. att det löser sig inom en kort framtid.
Fick vår första bebis i Augusti efter ett par år av infertilitet med hormonbehandlingar etc etc. Slutligen fungerade det tack och lov med hjälp av ivf. Men redan där innan bland all sorg varje månad över att man inte var gravid tog mycket på forhållandet. Sen under graviditeten hade vi det FANTASTISKT. Vilken lättnad. Haha sen kom sonen! Och ja det blir ju mycket att lösa av varandra och så bra att ni sökt hjälp. Det är vi också inne på. Vi älskar varandra mer än allt men man glömmer att man måste jobba på relationen också!
Jag och min sambo har i år varit tillsammans i 9 år och 6 år av dessa har vi haft distansförhållande då han har jobbat på annan ort. Vilket jag tror har gjort att vi inte haft några större kriser ännu, vi har fått längta och sakna varandra och inte ta varandra för givet och när han kommit hem på sina ledigveckor igen har vi njutit av varandras sällskap! Jag ska inte ljuga och säga att det varit enkelt i nyförälskelsen var det verkligen skit jobbigt! Nu har vi hus men inga barn ännu och nu jobbar han åter igen på annan ort med ledig veckor och jag tycker till och med det är rätt skönt ibland. Hoppas ni kan komma ur krisen och tack för en underbar podd och blogg
Vi har 18 år ihop i juni. Vi är båda 36. Två barn. 3 och 6 år. Vi har haft det så upp och ner men mest upp såklart. Vi har ingen möjlighet till avlastning med barnen då vi inte har släkt i närheten. Men det finns en styrka i det också. Vår familj klarar allt! Vi kör hemmadate och spelkväll när barnen sover. Dricker lite champagne och pratar om resor vi gjort och resor vi vill göra. Senaste gången vi hade en date utanför hemmet utan barn var när jag var gravid med äldsta barnet. Senaste året har varit väldigt tufft och jag har faktiskt snuddat vid skilsmässotanken några gånger. Men, vi satte oss ner för några veckor sedan. Grälade i flera timmar, försonades och bestämde oss. Det är vi två och vi ska ha ett bra liv för vår och barnens skull.
Jag tror såhär. Även de stunder och dagar som är våra lyckligaste. Tex giftemål att få barn så har vi stunder när vi inte känner oss lyckliga och tom upplever ångest. Hela livet ser ut så. Varför inte acceptera att livet är alla känslor och det är ok. Självklart ska mam sträva efter lycka och skratt. Jag tänker ibland när jag inte har råd att ge mina barn det de vill. De minnen jag har från min barndom är när mina föräldrar skrattade med oss, busade, hade picknick i skogen, tältade på tomten.
Hoppas att allt löser sig för er! Hur töntigt och uttjatat det än är så är ju kriser ofta jäkligt utvecklande! Kram ?
Låter verkligen som ett bra beslut :). Tror absolut sånt gör relationen starkare :).
Vi är inne på vårt trettonde år nu och har precis som måna andra genomgått ett par ”kriser”. Jag tror det är helt naturligt och sunt att ibland ifrågasätta sig själv och varandra. Tommy är mycket bättre än mig på att se till att vi får lite tid tillsammans bara han och jag. Men vi kan bli mycket bättre på det. Men jag tror på att inte sluta vara fysiska, ta på varandra, pussa hej och hej då. Och även om sömnen eller lite slötid lockar så se till att ligga ändå, som du själv sa i veckans podd så föder sex lust och slutar man med den biten så är man snart bara en mamma och en pappa. Tycker det här med relationer är så spännande och intressant och kan prata om det i evigheter. Heja er, så glad att höra stt ni tar tar i era problem och inte blundar för dom. Stor kram
Jag och min man har precis en sådan kris just nu, vi har en dotter som fyller 3 år imorgon och en bebis som kommer planerat efter en hemsk graviditet nästa vecka. Detta har varit sjukt tufft för oss och vi har trott att vi har hjälpt varandra och vår dotter men istället har vi levt våra liv parallellt med varandra. I helgen åkte vi iväg bara vi två och bodde på hotell, helt otroligt skönt, inga måsten och vi skulle ta igen lite sömn. Istället låg vi vakna till 6.30 och bara pratade och pratade, grät och skrattade och jag kände mig som en nyförälskad tonåring. Det var helt otroligt skönt och givande för vår relation, vi har även beställt tid hos en familjerådgivare för att tillsammans gå och prata om vår relation och få hjälp. Vi älskar varandra och vill inte leva utan varandra, men relationen behöver lite hjälp på vägen för att inte hamna i ”sköta familjen som ett företag” och tro att man gör det för barnen men tappar varandra på vägen. Hoppas verkligen ni lyckas med det ni vill och det låter definitivt som det är värt att kämpa för ❤
Hej! Så himla bra att ni börjar prioritera varandra igen! Man har undrat lite i bloggen varför ni inte gjort det tidigare, men precis som du skriver är det lätt att ”bara köra på” och avlösa varandra i vardagen för att hinna med allt som jobb, träning, hobbys och socialt liv innebär. Innan vi fick barn gjorde man ju allt tillsammans som par (utom att jobba ihop)……..gick promenader hand i hand, var ute och käkade god mat, spelade golf ihop och umgicks med gemensamma vänner. Det var underbart! Sen när barnen kom med i bilden fick vi börja dela upp oss för att kunna göra saker utanför hemmet……nån var ju alltid tvungen att passa kidsen! Plötligt står man där och spenderar mer tid med sina kollegor och vänner än ens livspartner (som man ändå VALT att dela sitt liv med) Hur sjukt är inte det? Att den man valt att dela livet med är den man träffar minst i vardagen och knappt har någon kvalitetstid alls med? Nä, inte konstigt att så många relationer fallerar under småbarnsåren, man måste verkligen aktivt ”välja varandra” gång på gång och inse att den viktigaste relationen är kärleken till sin man/fru. Om den kraschar så kraschar resten av livet också, hua! Så, hur klyschigt det än låter så måste man vårda kärleken och det verkar du och Stefan också insett nu <3 Heja!
Hej!
Jag undrar om ni inte kan skriva lite om er New York resa. Vart ni ska bo, vilka ni bokat med (alltså resebyrå eller arrangör) vad det kostar på ett ungefär osv?
Är såå sugen på att åka med min man, men har noll koll på hur man ska tänka ang boende & vad som är rimligt att betala osv. Hur länge blir ni borta?
Kram Maria
PS. Heja er!??✨
Det blir ju toppen med er New York resa nu! 🙂
Min förlossningsberättelse ligger uppe på min blogg om du (Angelica alltså) känner för lite kvällsläsning ? Fel länk i förra kommentaren ?
Det blir ju toppen med er New York resa nu! 🙂
Min förlossningsberättelse ligger uppe på min blogg om du (Angelica alltså) känner för lite kvällsläsning ?
Tack för att du delar med dig! Vi hade en 7 års kris. Nu är vi inne på vårat 10e år tillsammans och får påminna oss ofta om att ta tillvara på varandra.
Tack för att du också delar med dig. Hur löste ni det? Kram A
Först hade vi världens gräl där vi båda kom fram till att vi vill leva tillsammans och att förändringar måste ske. Han drog ner på sin träning och vi bestämde tillsammans ”regler”. Bestämde vem som gör vad i hushållet. Aldrig somna som ovänner. Hitta på saker tillsammans som en familj. Hålla handen. Pussas hej och hejdå. TA på varandra. Ligga en gång i veckan!! Mycket mys i soffan på kvällarna när barnen har somnat. Men blir livet stressigt eller jag mår dåligt så är det tyvärr min sambo det går ut över. Jag jobbar ständigt med det. KRAM!