Eftersom Angelica är så öppen med att hon vill ha fler barn, som ni läste för någon vecka sedan får jag väldigt ofta frågan om vad jag tycker, både här i bloggen och privat. Det är inte bara Angelica som ger små hintar här och där om fler syskon utan även från vänner, och bekanta. ”När kommer nästa barn då?”, ”Ni måste skaffa fler barn”, ”Har man så söta barn som Alice och Philip är det lag på att skaffa fler” är bara tre exempel på vänners påtryckningar den senaste veckan. Jag har varit tydlig med att jag bara vill ha två barn, men att jag på ett längre perspektiv kanske kan tänka mig tre. Angelica vill ha fyra barn och när vi har pratat om det här tidigare så har jag sagt att vi kompromissar på tre och Angelica replikerat ”bra, fyra barn”. Jag måste erkänna att jag inte har tagit de här diskussionerna på allvar pga det avslutet. Sen går världen vidare och familjelivet rullar på. Men så kommer det en konversation, som en morgon för någon vecka sedan, som får allt att explodera. Det vi båda vet ligger där under ytan och kryper närmare.
Den här gången var det att jag kommenterade Philips små stampande fötter i resterna från duschvattnet som låg kvar på badrumsgolvet. När Philip är glad så stampar han med sina små tjocka bebisfötter, likt pingvinen i filmen Happy Feet. Jag kommenterade att det där kan vara bland det gulligaste som finns, som också blev den utlösande faktorn. Angelica kommenterade ”ja, så du vill inte att du ska få uppleva det där en gång till” varpå jag i en frostig ton svarade ”jo, det kommer jag, det är rätt länge till som han kommer att ha de där fötterna” och sen var vi igång igen. Diskussionen om flera barns vara eller inte vara. Det är en samvetsfråga från mig som jag skjuter på och trycker ner under ytan. Jag vet att önskan hos Angelica om att få flera barn är enorm. Jag vill ge henne allt i denna värld som hon önskar. Men jag har aldrig sett mig själv som mer än en tvåbarnspappa. Samtidigt som jag inte vill beröva Angelica hennes önskan om att få fler barn så vill jag inte göra något som jag inte vill. Krasst sett är det jag ställs inför är att vänta några år och be till Gud att jag ser mig som en trebarnspappa. Jag älskar Angelica och vill heller inget annat än att vi två ska leva lyckliga i alla våra dagar med våra två underbara barn.
Anledningen till att jag bara vill ha mina nuvarande barn är inte av ren envishet bara för att jag alltid sagt att jag vill ha två barn. Man kan lätt tro det om man känner mig och min förmåga att fästa mig vid fixidéer. Jag känner mig bara otroligt klar med spädbarnstiden. Jag har älskat mina barn sedan första gången jag såg plusset på stickan. Kärleken blir bara större och större och det blir roligare och roligare för varje dag som går. Men visst, bland det bästa som finns att sova hud mot hud i soffan med en nyfödd liten bebis på bröstet. Men oron, rädslan, sömnbristen och känslan av att inte förstå vad som är fel, är jag klar med. Det är så jag känner. Nu. Jag ser inte hur jag skulle vilja gå tillbaka till det när jag har allt det här underbara som bara blir bättre. Att börja om igen.
Vem vet, jag kanske ändrar mig? Men vad händer om jag väntar några år och fortfarande bara ser mig som en tvåbarnspappa? Ska jag rycka mattan under Angelicas fötter, fortsätta vägra flera barn och krossa hennes drömmar om en större familj? Eller ska jag då bli en trebarnspappa mot min vilja? Enbart för att jag tagit de här åren från Angelica då hon hade kunnat bilda en ny familj med någon som vill ha flera barn och på så sätt få uppfylla sina önskningar och drömmar, även om det innebär en framtid där det inte är hon och jag? För att jag vill ge henne allt hon önskar och drömmer om.
/ Stefan
Jag har 6 st biologiska barn plus 3 bonus barn så vi är en stor familj!
Jag känner mig på ett sätt klar med spädbarns tiden när vår minsta börjar bli stor men ja känner en tävlan från andra runt omkring att man ska ha flest barn, gärna så tätt de går, man hoppas på tvillingar för de har inte de andra mm mm
Min man säger ibland att han kan tänka sig 1-2 till men samtidigt så skriker något inom mig att de räcker nu!
Jag tycker inte man ska kompromissa bara för se ska var så!
Men ett barn är ändå ett barn så jag är extremt kluven i ert dilemma!
Hej!
Tack för att du delar med dig Stefan. Jag och min man har 2 fantastiska barn 4 och 7 år. Jag vill och har tjatat i 3 år om att vi ska skaffa en till, vill vara med om och njuta av ännu ett barn. Min man vill inte. Han är en oerhört egagerad och kärleksfull pappa, men han är nöjd och vill njuta av de två vi har. Jag kan inte förstå honom vilket ger upphov till många tjafs. När jag läste ditt inlägg kände jag ”aahaaa..” Min man säger precis det du skriver, men jag lyssnar inte på det örat. Men dina ord fick mig att stanna upp och jag tror det är dags att jag börjar lyssna på min man. Tack Stefan!
Hej!
Förstår att det är jobbigt och att det är skönt att skriva av sig. men känns som en ytterst personlig fråga. Ingen kan hjälpa er att bestämma er. Jag ville ha 3 barn, men när vårt andra barn var runt halvåret ändrade jag mig. vi har 19 månader mellan våra och kände bara att nej, det blir inte fler. vakennätter, trots, känslan att inte räcka till, samt längtan efter mer vuxentid oss föräldrar emellan blev för stor. nu är minsta 9 månader och nätterna börjar bli bättre. alltså mer sömn. men nej jag är nöjd och ser fram emot mer självgående barn. även om jag verkligen älskat bebistiden . min man ville aldrig ha fler. Jag skulle aldrig separerat eller tjatat om en 3e.. men det är som sagt omöjligt att diskutera. hoppas allt löser sig för er. kram
Hej Stefan! Det är svårt det där med olika viljor. Det är alltid svårt med vad man vill och inte vill. Själv är jag både singel och har inga barn och vill själv skaffa barn med en tjej som vill leva ett ”Svenssonliv”. Men det är svårt med relationerna. Vad är skillnaden mellan 2 eller 3 eller kanske 4 barn? Det kanske inte är så stor skillnad. Mer än att det är mer munnar att mätta och kanske lite dyrare. Dock anser jag att ni måste snacka om det här. Även om man kan mötas på halva vägen och kanske till och med ändrar sig. Jag hade blivit överlycklig att få se en ytterligare graviditet om min blivande tjej/kvinna önskade sig att vill ha fler barn. Men det är min syn på det hela när det gäller den känslomässiga delen alltså. Men frågan är om man är mogen till fler barn. Det är alltid frågan. Att svika någon eller ge. Jag tycker det är roligare att ge än att svika. Även om känslan till detta kan vara tvetydigt och viljan säger en annan sak, men önskan att glädja är kanske ännu större. Låt er fundera på det och jag hoppas ni kommer på en väg som ni båda kan mötas, eller att möta Angelicas väg mer. Det är ert beslut och er familj och funderingar.
Vilket fint och samtidigt sorgsamt inlägg. Vilket dilemma, vad jobbigt det låter. Hoppas ni kan landa i ett beslut som känns bra för er båda, och glöm inte att kärleken är det viktigaste av allt. Att ni har varandra. Ni har två underbara barn. Angelica har 10 år på sig att föda barn, kanske mer om hon vill, och vem vet hur det ser ut för er då? Alice hänger med sin pojkvän hela tiden och Philip är jämt borta med sina vänner. Tänk om ni skaffar en tredje då? Det är aldrig försent. Det är verkligen inte det. Man ska lyssna på hjärtat och på varandra, strunta i allt annat. Det är ert liv och era beslut, ingen annans. ❤️
Min mamma ville skaffa barn med sin nya man efter skilsmässan, då var hon 44. Det blev dock inga fler än de två hon hade sedan tidigare trots att hon alltid velat ha just fyra. Nu väntar hon på barnbarn, men säger att den där längtan fortfarande sitter i trots att hon nu är över femtio och vet att det är för sent. Hon säger att om hon varit 25 år yngre när hon träffade sin nya man hade hon nog haft två barn till,utover mig och min syster.
Lyssna till hjärtat. Det är det enda råd jag har. Det blir alltid bäst så. Det kanske inte alltid är det smartaste, enklaste, bästa. Men det är alltid alltid det rätta! Kram!
Jag menar 10-15 år yngre, inte 25. Korvfingrar ??
Ni har ju fått två barn väldigt tätt så jag förstår att Stefan inte har lust med fler. Plus att tjat kan få motsatt effekt. Ni kan väl vänta några år och se hur det känns. Kanske är det annorlunda eller inte. Jag kan tycka att det är konstigt att ens fundera på att gå isär bara för att ena parten inte vill ha fler barn. Annan sak om den ena inte vill ha barn alls, men har man redan barn o kärleken är där så väldigt märkligt. Sen kan man ju inte ta sånt för givet. Kan hända att ni bestämmer att skaffa fler men så lyckas ni inte bli gravida.
Varför inte kompromissa om 3? Då har ju du gått med på ett barn till utan att du egentligen vill och angelica går med på ett barn mindre än vad hon vill. Dessutom, det är väl inte helt säkert att ni ens kan få ett till barn?? Låter ibland som ni ska skaffa ett djur hit och dit. Det sårar nog flera inkl mig själv som haft svårt att ”skaffa” en till. När ni nu beslutat att Försöka med en tredje kanske det tar 1 år innan ni plussar. Sedan 9 månaders graviditet och sedan har ni ett tredje barn hos er, ungefär 2 år efter era beslut. Då kanske du hunnit landa i det hela? En sista grej, en graviditet kan ju också sluta i 2 barn hehe 🙂 Väldigt intressant att följa er diskussion kring detta. Jag har 2 barn, min man vill ha/försöka på en 3e men då det handlar om (för våran del) att jag inte vill ’förstöra’ min kropp mer och gå tillbaka till jobb så har vi lagt det på hyllan så länge.. Lycka till!
Det är inte meningen att såra någon. Jag kan hålla med om att ”skaffa barn” kan låta så, som att skaffa djur. Vi har många nära vänner som gått och går igenom ivf, så vi vet att det inte är lika enkelt för alla som det varit för oss. Vi får tänka på hur vi uttrycker oss så att vi inte sårar. Kram Angelica
Vi har en son och ojoj vad vi får kommentarer om att skaffa syskon. Stackars barn om han inte får syskon. Men jag vill absolut inte! Älskar min son över allt annat men vad skulle Kunna bli bättre? Och som du Stefan är jag klar med spädbarns tiden.
Kan väl tycka att det är lite egoistiskt gentemot Alice och Philip om ni skulle gå isär pga att Angelica vill ha fler barn. Ska de tvingas leva med separerade föräldrar för en sådan sak? Annat vore det ju om kärleken var slut mellan er men nu finns den ju faktiskt där 🙂
Jag har sagt sen jag var liten att jag vill ha 5 barn, har själv 4 syskon. Men det blev tyvärr inte så. Fick kämpa länge med att få våran enda son, med hjälp av IVF. Har varit ledsen över det, men nu känns det okej. Jag är ju ändå SÅ tacksam att jag i alla fall fick ett barn❤
Det här är svårt. För mig som också gärna ville ha fyra barn (fjärde fött i veckan!) var det faktiskt viktigt att redan från början ha en man som var med på de planerna, för att inte hamna i samma dilemma som ni. Sen valde vi ändå att skaffa två tätt, vänta fem år och sen skaffa två till tätt.
Jag hade nog inte blivit lycklig med färre. Fast å andra sidan har jag svårt att förlika mig med att det här skall vara min sista…
Jag som inte har barn än tänker som så att jag och min man pratar mycket om att vi vill ha tre barn. Men varken han eller jag vet ju ifall det kommer bli så pga ifall det funkar/vi vill. Kanske känner någon av oss nöjda och klara efter första eller andra barnet. Det känns omöjligt att lova varandra redan nu att man kommer vilja försöka skaffa barn nr 3 tex.,för jag kan ju omöjligen veta nu hur det är att ha två barn. Lycka till, och vårda den fina familjen ni har ?
Vänta, ni år unga och har tid. Gör inte allt på en gång. Det är slitigt med så många barn så tätt. Bestäm, att dom närmaste 4 åren skaffar vi inga flera barn. Efter det så pratar vi om det och ger det en ny chans. Samla kraft och börja om. Då är era barn äldre och kan hjälpa till. Mina barn är 11 9 och 3. Det är perfekt. Ni kommer njuta så mycket mera. Lycka till
Vad modiga ni är som vågar lyfta och lufta ett sådant svårt dilemma.
Vi är alla olika men utifrån det du ställde dig frågande till i inlägget om man ändrar sig /sin inställning eller inte med tidens gång så ville jag bara berätta att jag kände preciiis som du i många år. Vi fick två barn tätt och först när de var 6 och 8 år så väcktes faktiskt tanken och längtan igen efter ett till barn. Min man, som tyckte redan när de äldre barnen föddes att han var för gammal för fler, tog initiativet till att prata om det, väckte en längtan hos mig och sen hade vi lyckan att få en till liten skrutt. Egentligen helt oväntat, oplanerat och otajmat. MEN, det är underbart och inte alls lika ” jobbig” småbarnstid med en liten som med två. Nu har vi dessutom äldre bra barnvakter…..
Men det är bara vår historia.
All respekt till dig med dina känslor och tankar.
Tack för att du vågar dela med dig!
Wow. Vilket ämne ni vågar lyfta!
Jag tycker nog att Angelica får ge med sig och nöja sig med två barn om du verkligen inte vill. Herregud, två barn är också på ett sätt mkt. Hon har ju tidigare skrivit om att hon har svårt att känna sig nöjd och strävar alltid efter mer. Det är givetvis inget lätt beslut men jag tycker inte du ska kompromissa om du inte vill ha fler barn.
Så supersvårt det där! Håller dock med om att den som inte vill ha fler barn får bestämma för ett barn (eller två?) innebär att man måste satsa mkt tid o energi de närmsta 18 åren..
Däremot tror jag säkert att du Stefan kommer vilja ha ett till barn när Philip närmar sig 4 år.. har sett det i min bekantskapskrets.. många skulle bara ha 2.. men när de kommit ur småbarnsåren o det börjar bli riktigt enkelt så kommer suget efter en till. Glöm inte att ni fått barn betydligt tätare än de flesta o det måste va jättekämpigt! Jag kan också säga att i de förhållanden jag ser i min omgivning där man skaffat fler än 2 barn är det mamman som varit den pådrivande i frågan, och beslutet har ofta tagits ”mellan raderna” med att mamman tar mer jobb med tredje barnet (o även övriga barn).. har faktiskt inte ett enda exempel i min omgivning där mamman o pappan är jämlika avseende arbete med barnen när det finns fler barn än 2. Det är också därför jag tror du inte kan tänka dig fler barn, du vet hur mkt jobb det är med barn (o då verkar ändå Alice varit väldigt lätt från start)!
Jag är också, precis som Angelica uppvuxen i en familj där vi är 4 syskon. Jättekul i vuxen ålder absolut, men helt ärligt så önskade jag ofta under uppväxten att vi skulle varit 2 eller max 3 syskon då föräldrarna har mer tid med varje barn på gott o ont! Vi var som sagt 4 syskon hemma och det fungerade bra pga ingen av mina föräldrar hade ”karriärsjobb”, pappa jobbade inom industrin (skiftarbete) o min mamma jobbade deltid (70 %) i en matbutik. Fler barn än de 2 ni redan har betyder troligen att ni behöver gå ner i tid båda två på era jobb, mindre egentid osv. Småbarnsåren är en sak, jag tycker inte der är svårt med egentid när barnen somnar 19, då har man ju hela kvällen på sig.. men när man har 3-4 barn som alla har olika aktiviteter som de behöver skjuts till o de dessutom inte somnar innan 21? Visst man sover säkert bättre ön under småbarnsåren men logistiken som fler än 2 barn kräver gör ju att det blir svårt med egentid för föräldrarna?
Hej Stefan! Oavsett hur du känner nu så vet du ju helt säkert att du när du sitter med bebis nummer tre i famnen, känner doften och tittar in i ditt barns vackra ögon, så kommer det kännas som det rätta eller hur? Du kommer aldrig ångra det valet! Lycka till!
Det är verkligen en jättesvår fråga, men glöm inte att ni har fått 2 barn väldigt tätt. Det är påfrestande och jag förstår om du är trött på spädbarnstiden. Ni är unga och verkar vara ett så härligt par så ni har ju tid på er. 🙂 Jag har en treåring här hemma och om några veckor kommer andra barnet. Först nu känner jag mig så redo för ett till barn, så kanske kan det bli så för dig med i framtiden. All lycka till er!
Det där är ett omöjligt dilemma. Ska Angelica nöja sig med två barn fastän hon vill ha fler eller ska du gå med på tre barn fastän du inte vill? Så himla svårt!
Funderar främst på två saker.
Om ni får tre barn – kommer hon att vara nöjd då eller vill hon ändå ha fyra? För om hon inte är nöjd med två och inte med tre – då behöver ni inte ”skaffa” en tredje eftersom det ändå inte räcker. Fattar ni vad jag menar?
Och sedan – och ta inte detta på fel sätt för jag menar inget illa – men det är ju rätt fullt upp i ert liv med två barn – hur skulle ni få ihop vardagen med tre. Eller fyra? Alltså. Mat. Handling. Läxor. Vabbande. Skjutsande och hämtande till olika aktiviteter. Det går ju såklart men samtidigt är ju främst Angelica en person som har väldigt mycket på gång för egen del. Event. Mingel. Föreläsningar. Samarbeten. Jessica. Inte heller Stefan ligger på latsidan. Är ni beredda på att skära ner på ert liv, er egentid, era projekt? Allt går men livspusslet blir helt klart mer komplicerat ju fler pusselbitar som ska passas in…
Jag tror absolut på uttrycket ”man ångrar bara barn man inte får” och jag känner verkligen med Angelica, men samtidigt kanske inte relationen klarar fler barn om inte båda parterna vill och orkar? Jag tänker att ni ju främst valt varandra, Alice och Philip och det blir så fel om ni ska oroa er för att det ni har (dvs en kärleksfull respektfull relation och två fina barn) inte ska räcka till pga längtan efter något som inte finns? Skulle min man eller jag vilja ha fler/färre barn än den andra skulle jag förvänta mig att den som inte vill ha fler får bestämma, för att vi ju valde varandra först: utan honom finns det inga barn/det var honom jag valde som pappa – barnen är bara ett resultat av det valet och ingen självklarhet. Visst finns det andra män i världen, men för mig är det inte samma sak som värdiga pappor till mina barn och livspartners till mig.
Känns så hårt att säga, men finns det inte andra mål och drömmar att fylla tomrummet med? Exempelvis en häst, ett hus vid havet, upplevelser med familjen, äldre fosterbarn osv.
Vi är i samma sits här också, två fina pojkar. Men jag har längtan efter ett till barn men inte maken. Vi har pratat om det och på nått sätt kommit fram till att just nu är det inte aktuellt. Vi vill njuta av dem fina pojkarna vi har. Resa, åka på skoterutflykter, skidor, fiska osv. Att inte vara låst vid en till liten. När folk i min omgivning ger mig (jag är mest påverkad o sätter igång bebistankar) påtryckningar om att ska ni inte ha en trea, men en tjej ska ni väl skaffa. Så svarar vi nu att vi har fått det helt perfekt så nu vill vi stanna upp och njuta. Och det hjälper mig faktiskt, att stanna upp i nuet o se det jag har och inte alltid längta framåt till ngt nytt. Jag ser framemot allt äventyr som väntar oss fyra ihop. Vill vi om något år skaffa en tredje då tar vi det då, kanske tre år eller sju år då är det så. Oj så Svammligt och jag vet inte vad jag ville få fram egentligen.
Jag kan säga att jag också ofta får frågan om när vi ska skaffa ett gemensamt barn…jag har två sen tidigare och min man 1…nu börjar dom bli stora (11, 12 och 13 år) och jag är fortfarande ”bara” 37 så ett till barn skulle ju inte vara något problem….MEN…jag är ganska nöjd. å framförallt klar med småbarn, att inte få sova etc… Jag är så blad att dom är stora och på det,glad med att jag kan leva mitt liv lite nu (även om barnen fortfarande tar MASSOR med tid) så kan jag och min man träna tillsammans utan att skaffa barnvakt vi kan, tom spela en 18 håls runda tillsammans å barnen klarar sig själva…LOVELY!!!
Tack för ni delar med er, känns som vi har precis samma ”problem” här hemma.vtyvärr har jag inga tips på hur man löser det …
Så himla svårt. Jag kan tycka att ingen ska skaffa barn mot sin vilja, att det överväger. Det är en stor uppoffring av det egna livet att skaffa barn och även om alla älskar sina barn när dem väl kommit, så har jag full respekt för att man inte orkar eller vill ha fler. Dessa situationer måste vara oerhört svåra när det handlar om att skaffa barnverhuvdutaget, då kan jag förstå att man kan behöva separera. Men för mig låter det väldigt konstigt att separera från sin familj för att man måste ha fyra barn, om man redan har två? Som att antalet barn är viktigare än familjen som redan finns. Men det är jag! Som heller inte vill ha fler än två barn och tycker det ska bli offentligt skönt när barnen är lite äldre. Men hade min man velat stanna efter första barnet, så hade vi såklart gjort det, om ön med en sorg för mig. Men ibland blir det inte precis så som man tänkt sig, men det blir bra ändå.
Vilket dilemma! Men så imponerande (om det är rätt ord att använda, men typ) att ni vågar prata och skriva så öppet om det från båda håll, för ni lär ju vara långt ifrån ensamma om det! En av orsakerna till att jag verkligen gillar er blogg så mkt.
Min enda åsikt och kommentar till hela ämnet är, väldigt krasst jag vet, men detta: Att man ångrar inte ett barn man redan har, men man kan ångra ett barn man aldrig fick. Förstår ni? Svårt att formulera det där rätt hehe men tror ni förstår hur jag menar. Summa sumarum, själv är jag i den sitsen att jag gärna vill ha ett tredje barn medan mannen nog skulle kunna nöja sig med de två vi har. Dock tror jag inte att han är lika bestämd i sin åsikt/känsla som du Stefan, utan kan nog lättare ”gå med” på ett tredje om jag ligger i lite (haha ligger) 😉
Intressant att se hur andra läsare resonerar och kommenterar!
Kram och tack för bra blogg ännu en gång!
Jag tror inte heller att man ångrar ett till barn däremot så kanske relationen inte håller och DET kan man ju ångra. Som någon annan skrev.. man har ju valt varandra i första hand. Ens barn är ju en produkt av det..
Det är sannerligen sant! Och jag är medveten om att det är en grov generalisering, men OM jag skulle välja vem som ska ”få bestämma” om det ska bli ett barn till eller ej (och ja, nu utgår jag ju mkt från min egen situation också hehe så svårt att vara opartisk såklart) så skulle jag känna att hellre ett barn till att älska än att behöva känna sorgen och saknaden över att inte har fått det, och därmed kanske få kämpa lite till med livspusslet och i perioder tära lite på relationen. Men som sagt.. utifrån mitt perspektiv, den tanken passar säkert inte alla! Och i grunden behövs säkerligen en trygg stabil och säker relation som klarar av några pressade småbarnsår, det ÄR jobbigt med småbarn! Samtidigt tänker jag (som tex haft urjobbiga graviditeter) att man får ta sig igenom den jobbiga graviditeten/den jobbiga första spädbarnstiden/den jobbiga amningen eller vad som känns mest jobbig för en själv, för att kunna få njuta av det härliga som kommer sen (om man tycker det vill säga, men Stefan skrev iaf att den första tiden verkade avskräcka mest som jag uppfattade det).
Åh sånt här är sååå svårt! vems vilja och önskningar är viktigast eller vem får ge efter?
Jag har varit i en lång relation där det planerades barn och giftemål, men när vi satt oss ner och verkligen pratade igenom vad vi vill i våra liv, var vi vill bo (kommer från olika länder), hur många barn, vem ska vara hemma med barn, vabba, vems karriär är fokus etc så kom vi faktiskt fram till att det inte gick ihop. Hjärtskärande och sorligt, men vi båda visste att åsikterna och framtidsplanerna såg så olika ut – att de inte passade ihop alls. Och det skulle sluta med en alltför stor kompromiss för en eller båda, som i framtiden inte skulle göra oss lyckliga ihop. Vi bröt faktiskt, och jag tror verkligen att det var det bästa. Skulle självklart aldrig ha ångrat barn vi kanske hade fått ihop, men jag visste innerst inne att det skulle bli ett problem som vi omöjligt skulle ta oss igenom utan för stora och orimliga uppoffringar för nån av oss. Vi bröt innan vi hamnade där. Tror att det är så himla viktigt att prata om dessa saker tidigt i en relation, så att man inte står i en situation där en eller båda är olyckliga och inte får sina drömmar uppfyllda. Alternativ nästan värre – känner att man nekar någon annan i deras dröm. Hoppas det löser sig! kram