Tuffa pojkar slår sig oftare än söta flickor – Angelica Lagergren
Angelica Lagergren

Angelica Lagergren

Tuffa pojkar slår sig oftare än söta flickor

När mina och Angelicas föräldrar har kommenterat att Philip kommer att slå sig oftare är för att han är mycket vildare och mindre riskmedveten, för att han är kille. Då har jag mest, lite nervöst skrattar bort det som en äldre generations fördomar. Vi har resonerat så att Alice och Philip är olika personer och kommer därför att vara med om och göra olika saker, allt annat vore konstigt. Det var min utgångspunkt när jag skulle börja skriva den här krönikan. Men för att ha lite mer på fötterna än bara min egen åsikt började jag googla upp olycksstatistik på barn i förskoleålder. Det visade sig att statistiken tyvärr höll med våra föräldrar. 11 av 20 (56 %) olyckor drabbade pojkar. Finns det alltså inbyggt i oss att vi är mer oförsiktiga än våra systrar?

Men jag tror ändå att det kanske ligger något i hur vi beter oss kring våra barn. Jag kan komma på mig själv, och Angelica påpekar det också rätt ofta, med att Alice är söt och Philip är tuff. Jag vet det är galet, men det kommer utan att jag tänker på det, vilket jag försöker göra mera nu. Tänka på vilka ord jag väljer att beskriva mina barn med. De kan ha exakt likadana kläder på sig, som på julafton t.ex. Alice och Philip skulle båda ha mörkblåa chinos, ljusblåa skjortor och mörkblåa kavajer. Men ändå sa jag att Philip var tuff och Alice var söt.philip_efter_att_snubblat_pa_grus

Och det är här jag tror att det blir fel. För i ordet tuff ligger det, i min mening, mer risktagande. Det är ett mer aktivt ord än just ordet söt. Söt är stillsamt och försiktigt. Söt är eftertänksamt och planerande. Eller är det här mina egna tolkningar för att få det att passa in i min tankebana? Är det så att vi projicerar ut hur våra barn ska bete sig? Vi försöker ändå uppfostra våra barn exakt likadant. Konsekvent, man hoppar inte i soffan och man sitter ner när man pysslar, man slåss inte och man tar inte sitt syskons leksaker, det spelar ingen roll om du är kille eller tjej.

Men samtidigt går det inte att komma ifrån att tjejer och killar är kroppsligt olika. Inte bara till utseende men också prestationsmässigt. I idrottens värld är världsrekorden snabbare, längre och högre bland killar än bland tjejer. Är det då så att det finns i generna redan från början. Är det därför Philip har avverkat ett fall från skötbordet, ramlat i rutschkanan på förskolan och slagit en tand på sniskan, jagat en boll ramlat och skrapat upp nästan inom loppet av tre månader medan Alice har fått ett skrapsår i handflatan under samma tid? Är det därför 11 av 20 olyckor drabbar pojkar?

[1] https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/23274.pdf

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer
Angelica Lagergren

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Karin

    Jag tror som Jill att det i grunden handlar om individuella skillnader men att vilda flickor tystas och lugnas i större utsträckning än pojkar eftersom flickor “ska” vara tysta och lugna (galet!). Jag har bara ett barn men har svårt att förstå hur man kan behandla sina egna barn så olika för att de har olika kön. Varför premierar ni Alice för att hon är söt och Philip för att han är tuff? Det måste ju komma någonstans ifrån. Eller menar ni inte vad ni säger?

  2. Jannie

    Fint med boktips alla medläsare! Som vanligt har Stefan skrivit en snygg krönika, tackar för det med 🙂 Ville ännu inflika att jag tycker mig skönja det klassiska “barnaordningens relation till personligheten”.

    http://www.huffingtonpost.com/2015/05/13/birth-order-personality_n_7206252.html

    http://www.parents.com/baby/development/social/birth-order-and-personality/

    Myycket vanligt att äldsta barnet -flicka eller pojke- är den duktiga, välpresterande typen, både som barn och upp i vuxen ålder. Medan yngsta är rebellisk och risktagande och älskar att få uppmärksamhet. Mellanbarnet brukar rätt och slätt kallas för diplomaten, eftersom detta barnet alltid fått medla mellan de olika parterna i familjen.

    Det stämmer ju inte in på alla människor men jag har till och med sett mönstret hos hundar!! Människan är ett flockdjur och alla strävar efter att hitta sin plats. Ifall ni är medvetna om genustankar och -principer tror jag ni gör ett bra jobb på den fronten och det inte är den enda orsaken till beteendet.

    Ha det bra!

  3. Sofie

    Jag tror alla barn är olika, vissa mer risk tagande än andra, spelar ingen roll om det är pojke eller flicka. Tror samhället formar mycket. Här i USA är det mycket flickor är prinsessor och pojkar är tuffa och olydiga. Kommer aldrig glömma när min Viktor skulle gå på matlagnings kurs efter skolan. Han älskar att laga mat och gör det jämt. Han var så glad och förväntans full. Jag såg direkt att något var fel när jag hämtade honom. Som Viktor sa ” jag kan ta elva tjejer, rosa skålar och skedar, men jag tar inte på mig spets förkläden”. Varför gör man så? Jag frågade läraren och kommentaren var “vi tycker inte pojkar ska laga mat”. Fattar inte hur man tänker då, ska killar inte kunna laga mat och fixa i köket. Tycker det är synd att man inte ser till vad individen tycker om.

  4. Nathalie

    Själv tänker jag tvärtom. Mina barn kommer att få /får höra från både de flesta runt om dem och hela samhället i stort likt du beskriver kring tuff/söt. Jag överröser därför med olika sorters adjektiv och gärna tvärtemot de könsrollsbundna, för att kompensera den skeva verklighet de växer upp i. Rekommenderar också boken 100 möjligheter istället för 2 som nedan och även gruppen genusmedvetet föräldraskap på Facebook för inspiration och tankevurpor. Vi har underbara barn & bebisar, inte tjejer och killar – tycker jag! 🙂

  5. Lea

    Statistik är ju statistik, så vi kanske är ett undantag då. Vår son 2,5 år har nästan aldrig slagit sig. Han klättrar på stolar osv, men han är väldigt försiktig och fokuserad. Dock inte rädd av sig, bara försiktig 😊

  6. Johanna

    Tycker det här är så himla intressant. Även om vi försöker behandla barnen lika så finns det forskning (ingen koll på vilken) som visat att vi behandlar dem olika direkt på BB.

  7. Cecilia

    Vill rekommendera boken “ge ditt barn 100 möjligheter istället för två”. Verkligen läsvärd vad gäller genus och iaf jag fick mig en och annan tankeställare. Mycket är redan så inprentat i en sen sin egen uppväxt att vissa saker bara går på rutin (tex söt/tuff/flicka/pojke). Sen går det ju inte att frångå att vi är två kön där gener säkerligen spelar stor roll i vissa sammanhang. Väldigt intressant ämne hur som helst som nog går att diskutera i en oändlighet.

  8. Helena

    Intressant ämne! Min son på 1,5 är ett lugnt och försiktigt barn men har ändå lyckats ramla och skada otroligt många gånger. Vi påtalar att han är både tuff och söt (och andra adjektiv) om vartannat och min förhoppning är att han får med sig att alla kan vara allting, oavsett kön.

  9. Hanna

    Det föds ju något fler pojkar än flickor. Under 2015 var skillnaden ovanligt hög, då var 52 av 100 födda barn pojkar. Nu visade ju olycksstatistiken på att 55% är pojkar så det håller inte hela vägen.

    Jag kämpar hela tiden för att min son ska ta det lugnt och inte falla in i våldsamma lekar han lärt sig av äldre barn på förskolan. Han får inte kolla på våldsamma program, här är det helst typ Bing som gäller. Eller Dora. Usch, jag tycker att pojkkulturen är så tråkig, allt helt grått och svart och det ska vara svärd och krigande. Blä.

  10. Jill

    Jag tänker att det sitter i personligheten vare sig man är pojke eller flicka, däremot så vill vi gärna ta udden av det på flickorna medan det är mer okej för pojkarna att få utforska detta.
    Jag kan bara relatera till min egen barndom, mellanbarn med systrar. Jag var konstant sjövild medan systrarna var lugna. Våra föräldrar lät mig vara sådan. Det är min personlighet, vild, noll impulskontroll och nyfiken, detta har medfört vissa skademoment både på mig och materiella ting i vardagen. Det är tur att man blir äldre och klokare. ☺☺☺
    Med det i bakhuvudet uppfostrar jag min egen flicka hyfsat könsneutralt, för jag vill att hon ska få samma möjlighet att få välja själv vem hon vill vara, vilken färg hon ska tycka om, vilka leksaker hon ska leka med, hur hon ska bete sig, oavsett kön. 💚

  11. Madde / ★ Livet som mamma, lärare och doula i Dalarna ★

    Visst säger vi och gör saker som påverkar, där har vi ju det sociokulturella perspektivet, men vi glömmer också bort att det finns ett biologiskt perspektiv också. Sedan andra världskriget har vi inte fått prata om biologins betydelse av olikheter (källa för detta, föreläsning från högskolan angående biologiskt och sociokulturella perspektiv). Just nu har pendeln svingat mot sociokulturella sidan sedan 40-talet, och runt 40-talet och tidigare var det det biologiska som stod i fokus.
    Någonstans tror jag att det skulle vara bra om pendeln fick svinga fritt utan att helt stanna upp. Att man inte helt förnekar olikheter och heller inte likheter. Har så många vänner som tror sig vara ojämställda så fort deras barn leker med dockor om det är en flicka och bilar om man har en pojke. Istället för att tänka att “aha, det är vad mitt barn vill leka med”. Alla barn är ju olika och gör olika, även om en snoppbärare leker med bilar gör det ju inte mapan mer eller mindre jämställd. Lika lite som en pojke som ramlar på förskolan är uppfostrad med att höra sig vara tuff mer än en flicka. Det har väl helt enkelt att göra med att barn är olika.

  12. Lin

    Japp, det är vi som gör det! Men det är ju så svårt att komma ur gamla hjulspår. Hjulspår som nötts in under generationer, några utav vilka vi bevittnat och “lärt” oss under vår livstid.

    Jag försöker att inte forma min pojke till “tuff” och allt det innebär. Men inte lyckas jag något vidare… man halkar tillbaka till det gamla, bekväma och bekanta. Mao jag har blivit min mamma.

    Men att man vet om det borde väl bidra med något? Hope so…