Igår åkte Alice och Philip till sin farmor och farfar eftersom Stefan och jag verkligen behövde tid för varandra. Och för att jag ska bort idag (både jobba men även på födelsedagsmiddag och sen ut) och så även Stefan. Men redan nu, när ett dygn har gått gör det satans ont i bröstet. Jag saknar båda så mycket att jag vill gråta. Jag brukar inte göra det. Det låter kanske hemskt, men jag brukar kunna njuta av egentid eller tid tillsammans med Stefan. Jag brukar tycka att det är skönt med sovmorgon och inte hinna tänka så mycket på barnen.
Men igår när vi kom hem efter bion och det var helt mörkt hemma gick jag in i Alices rum och kramade hennes nalle. Jag tog till och med den in till vår säng och somnade nära den. I morse när jag vaknade var det inga små knubbiga fötter som tassade på golvet och ingen varm liten kropp som kröp ner i sängen. Ingen som sa ”mamma mamma mamma”…
Ingen som behövde få frukost fixad. Kanske lite skönt att bara få bry sig om sig själv, men också ensamt. Jag älskar verkligen mina små minimunchkins. De har gjort mitt liv så mycket roligare och jag tycker själv att jag är en mer harmonisk människa nu än förut.
Älskade unge <3
Jag hittade den här gamla bilden på Alice, lilla skrutten. Så liten!
Och den här på Philip, han har verkligen vuxit snabbt! Flipp flopp!
Puss från min kärlek!
/Angelica
Jag förstår exakt hur du känner dig. Även fast man behöver egentiden till tider så kan det vara tufft att vara borta från barnen när man väl får den.. <3
Det är alltid tomt så där :). Samtidigt som det också finns något mysigt i det också.
Känner igen mig. Tjejen har sovit en gång på natten hos farmor och farfar (som bor grannar) och ikväll är det andra gången och jag tycker det är mycket jobbigare denhär gången eftersom jag vet att i april ska hon sova där 4 nätter då vi ska på resa och jag kommer att sakna ihäl mig!!!