Min kropp sa tydligen i från när väckarklockan ringde och jag vaknade av mig själv 45 minuter senare. Låg kvar och njöt lite av att det var helt tyst hemma. Förutom att Angelica låg på min ena sida och drog djupa andetag i sömnen. På andra sidan låg Philip och drog lika djupa andetag i sömnen fast något fortare. Jag satte fart när jag insåg att jag var försenad och faktiskt behövde åka till jobbet idag. Tänkte dock inte på att jag borde ha lagt morgonens tempo efter vilken buss jag skulle med. Bussarna går ju ofta tänkte jag, till dess att jag kom på att det är jultidtabell och det går 3 bussar inom loppet av 8 minuter och sen får man vänta i 22 minuter.
Första bussen skulle jag inte hinna, inte andra heller men tredje kunde jag hinna om jag skyndade mig. Skyndade mig gjorde jag men tydligen inte tillräckligt. Jag fick springa. Och då menar jag inte en lättare morgonjogg utan springa den drygt halva kilometern till bussen. Alltså Usain Bolt-springa. Det knyter sig i bröstkorgen men jag fortsätter springa, jag tänker inte stå ute i kylan i 22 minuter. Jag hann med bussen men till vilket pris? Morgonen som började så mysigt har nu utbytts mot blodsmak i munnen, ett tryck över bröstet, andan i halsen och en helt slutkörd kropp. Jag måste verkligen börja träna upp min kondition.
När jag nu satt och letade bilder som kunde passa inlägget ovan hittade jag den här bilden som jag inte sett förut. Jag bläddrade fram och tillbaka bland kringliggande bilder och trots att det ser ut som motsatsen på bilden hade Philip renen som han håller i först. Jag tycker hans ansiktsuttryck ser ut som att han lyckats sno den från Alice utan att hon gör några större ansträngningar för att göra motstånd.
Nu ska jag försöka komma ner i vilopuls och njuta av den tysta resan till jobbet.
/ Stefan
Såna där mornar, det enda som är bra med sånt är väl att man ofta efteråt fått en energikick som gör att man arbetar mer effektivt under dagen.