Angelica Lagergren

Jag har börjat läsa boken ”Tid” av Alex Schulman och Sigge Eklund, som jag fick i julklapp av Angelicas lillasyster för ett år sedan. Eller jag läser den inte. Jag lyssnar på den, för jag har inte tid att läsa en bok som heter ”Tid”. Ironiskt nog. Jag har undvikit boken för att jag aldrig har riktigt förstått, efter tappra försök, varför närmare en halv miljon människor varje vecka lyssnar på deras podd. Jag har försökt men inte sett storheten förrän nu. Första kapitlet träffar mig som en knytnäve i magen och jag sitter helt stilla och känner hur en ångest växer fram i hela kroppen.

Samtidigt får jag tårar i ögonen av lycka när hur Alex beskriver sin papparoll som ”arkitekten av glada minnen”. För någon sätter för första gången ord på det jag har försökt koka ner hela min inställning till mitt eget liv som pappa. Han lyckas summera det i fyra ord, som inte ens bildar en hel mening; ”arkitekten av glada minnen”.

I samma stund som jag finner glädje i att kunna sätta någon annans ord på mina tankar slår det mig hur jag redan nu har misslyckas. Alex berättar om ett tillfälle där han halkar på is utanför porten och tappar sin dotter Charlie, precis efter att de haft ett bråk hemma. Charlie berättar senare för Alex om den där gången han kastade henne utanför porten. Jag tänker hur olika vi kan uppfatta situationer. Alice är liten och jag är stor. Jag tänker på saker som Alice har sagt som helt plötsligt får mig att se saker från hennes sida.

Det är nattningarna där jag lagt henne ner då hon åtskilliga gånger satt sig upp, kombinerat med orden ”Ligg ner nu och försök sova”, som för henne skapat en helt annan verklighet än den jag menat och uppfattat.

”Pappa puttas, och man får inte puttas.”

De orden från Alice ekar i mitt huvud. Jag säger förlåt, att det inte är meningen att putta henne. Jag har varit trött, irriterad över att hon inte vill sova. Trots att hon är trött. Frustrationen som stiger, men en sak är klar; Jag puttar henne. Det är så hon uppfattar det när jag lägger henne ner. Jag lägger henne ner i sängen när hon satt sig upp. Vi pratar om saken, jag förklarar att jag inte puttas utan att jag lägger henne ner för om man ska sova måste man ligga ner. Och vill man inte sova, går det bra att vila. Alice nickar som att hon förstår mitt resonemang innan hon reser sig upp igen. Jag lägger henne ner igen. Vi börjar om. ”Nej, pappa inte puttas”.

Till slut ligger hon kvar. Vi ligger där bredvid varandra i sängen. Jag frågar om vi ska hålla varandra i handen eftersom det brukar få henne att slappna av. Nu vill hon det. En stund senare vill hon kramas och innan kramen har tagit slut hör jag hur hennes andning blir tyngre och tyngre. Hon somnade mitt i vår kram. Ett lyckligt slut, till slut. Det är en liten vinst i det stora misslyckandet i rollen som arkitekt av glada minnen. För i hennes värld har jag puttat henne när hon ville sitta upp. Vi vill alla vara superhjältar i våra barns liv, men är inte mer än människor.

Jag lovar mig själv att ha mer tålamod. Att tid med barnen, oavsett hur försenade vi än är, aldrig är tid förlorad. Att nattningar får ta hela natten om det behövs. Förr eller senare somnar man. Förr eller senare säger man förlåt och hoppas att det inte är för sent.

Jag ska inte ”putta” dig igen, det lovar jag.

/ Stefan