En pappas förlossningsberättelse, del 2 – Angelica Lagergren
Angelica Lagergren

Angelica Lagergren

En pappas förlossningsberättelse, del 2

Här kommer del två av min version av förlossningsberättelse, del ett kan ni läsa här.

När Angelica fick epiduralen var första gången på hela dagen sen vi lämnade BB första gången som det fanns tid att andas, och gå på toa. Mycket viktigt! Och att äta. Ännu viktigare! Jag gick ut på lunch/middagsjakt och hittade en fantastisk maskin tillsammans med två andra pappor framför som dystert konstaterade att det här var personalens lunchmaskin. Vi hade en hel väska fylld med sötsaker och andra energiförhöjande (socker) innehåll men ingen riktig mat. Vi hade hört att det finns att köpa på plats, men så var inte fallet. Det är möjligt att det hängde kvar från när vi skulle föda på BB Stockholm, men vi hade ju bytt till BB Danderyd. Eller jo, det fanns panpizza och lite annat som vi inte var sugna på. Singoalla Päronsplitt alltså. MUMS! På riktigt!

bild 1 (2) kopia 3

Det var väl här jag kände att jag behöver summera dagen för att vi skulle komma ihåg någonting. Så jag började skriva en anteckning i mobilen med diverse klockslag och händelser. Så sent som i måndags satt jag på bussen och läste den anteckningen och blev alldeles varm i kroppen.

Tiden gick och timmarna blev långsammare och långsammare kändes det som. Eda fylldes på, eda gick ur.

När krystningsfasen påbörjades så kändes det som att jag fick vara delaktig igen, vilket var väldigt skönt för mig. Vi ska ju vara helt ärliga med varandra att det är ju ni tjejer som gör allt jobb, och det vi gör är att stötta er, men jag tycker inte att det ska förminskas på något sätt för jag tror att en bra stöttning från oss gör det lite, lite lättare för er.

Jag höll upp Angelicas huvud, peppade henne. Jag tror jag aldrig har sett henne så fokuserade som under öppningsfasen hemma i soffan och som nu under krystningsfasen. Och jag har nog aldrig varit så stolt över henne som jag var då. Jag visste ju att Angelica ville ha mig i axelhöjd så när barnmorskan sa att jag skulle komma och titta hur mycket hår Alice hade så blev jag riktigt kluven, jag ville se, men samtidigt ville jag respektera Angelicas önskan. Angelica gav mig ju tillåtelse att kolla och det var bland det häftigaste jag varit med om. Jag fick liksom se Alice innan Angelica fick.bild-1-2-e1407515922470

Alice föddes 00:03 torsdagen den 17e juli. Jag var helt säker på att jag skulle storgrina när hon lades upp på Angelicas bröst, men inget hände. Jag tror att jag var lite i chock såhär i efterhand.

Att klippa navelsträngen var också en sådan sak som jag trodde att jag skulle stortjuta över att jag gjorde. Men jag tror att jag var lite för fokuserat på att inte göra fel. Hur man nu kan göra fel när man klipper av något på utvisat ställe? För er som inte fått tillfälle att klippa navelsträngen så är det inte så lätt som det ser ut på tv. Det är som att klippa av en tjock gummislang som har snurrat sig.

Jag tror det tog en timme innan det sjönk in och glädjetårarna kom. Jag minns att jag mådde lite dåligt över att jag inte grät, det var ju liksom den sociala koden att göra det. Jag kommer fortfarande ihåg första gången hon öppnade ögonen och när hon greppade (visserligen reflexmässigt) mitt pekfinger.

bild (5)

När vi skulle förflyttas till patienthotellet så fick Angelica, tillsammans med Alice åka rullstol genom kulvertarna. Jag blev tillsagt att ta väskorna och köra runt bilen från förlossningsparkeringen till hotellparkeringen. Det är ingen lång sträcka men så konstigt. Jag hade varit pappa i knappt två timmar, inte sovit på 21 timmar, under den tiden ätit två mackor, en sushibit och 8 Singoallakex, och nu skulle jag lämna min fru och mitt barn för att parkera om bilen. Hade jag inte kunnat göra det på morgonen efter? Något som också kändes konstigt var att vi inte fick klä på Alice hennes första plagg. Det gjorde barnmorskan. Då tänkte vi inte på det, men såhär i efterhand känns det väldigt konstigt. Prins Daniel, ni får tycka vad ni vill om vårt kungahus men, en sak har han rätt i och det är att känslorna är, verkligen, ”all over the place” när allting väl sjunker in. När du har tänkt ”Jag är pappa”, ”Det här är min dotter/son”, ”Vi är en familj nu”. Då kommer tårarna. Det är en sak som är säker.

bild 2 (1) kopiaDen ensamma rosa knappnålen på den 17e juli är Alice.

/ Stefan

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
Angelica Lagergren

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Amanda

    Men vadå? :O Födds det så många barn bara på Danderyd under typ 2 veckor? Sjuukt mycket. Betyder rosa = flicka och svart =pojke? Men varför är några gröna? Haha, sorry. 1000 frågor!

    1. Angelica Lagergren
      Herr och Fru Lagergren

      Hej Amanda,
      Jag räknade till 78 barn sju dagar innan Alice föddes.

      Översta raden under siffrorna är januari-månad och sen är varje rad en månad. Tavlan fortsätter nedåt utanför bilden. Rosa är tjej, blå /det som ser ut som svart) = kille, övriga färger är för de som inte ville använda den klassiska könsfördelningen utan enbart ville markera att man fött barn. Papperslapparna med två (eller fler) nålar i är tvillingar eller fler.

      =D

      / Stefan

  2. Linda

    Va roligt att få läsa din version. Blir så glad och lycklig och tänker tillbaka på min förlossning. Du har helt rätt i att männens/den andra partnerns “jobb” inte ska förminskas. Vår dotter föddes den 12juli på södra bb, och jag hade aldrig klarat det utan min man vid min sida. Eller ja, ut hade hon kommit oavsett, men det underlättar så himla mycket när man har någon som peppar en och tar hand om.