Förlossningsberättelse, del 3. – Angelica Lagergren
Angelica Lagergren

Angelica Lagergren

Förlossningsberättelse, del 3.

Nu är det dags för tredje och sista delen i min förlossningsberättelse. Del 1 hittar ni här, och del 2 här. 

När jag vid kl 18:00 var öppen 9 cm trodde jag som sagt att det skulle gå fort, jag var övertygad om att Alice skulle födas innan nattpersonalen skulle gå på vid 21:00. Så blev det ju inte. Vår barnmorska, Elin, var tvungen att ta emot en kvinna som kom in och skulle föda på en gång. Så vi var utan barnmorska ett tag. Vi kunde självklart ringa på vår klocka när vi ville, så det var verkligen inget problem. Jag testade att byta ställning och stod och hängde över sängkanten, det var så himla skönt. Stefan baddade min panna med en kall handduk och matade mig med saft med sugrör.

bild 4 (1) kopia 3En annan barnmorska kom in och fyllde på epidural och undersökte mig. Stefan antecknade i mobilen varje gång jag fick eda, så att jag skulle ha koll på det sen när jag skulle skriva min förlossningsberättelse. Himla praktiskt! Och enligt hans anteckningar fick jag eda kl 18:10, 19:25. Vid 20:50 undersöktes jag igen och var då öppen 10 cm, med ”en liten läpp kvar”. Jag vet inte exakt vad det innebär…

bild 3 (1) kopia 3

Här mådde jag väldigt bra. Jag kände av sammandragningarna men de var mer tryckande och inte alls så smärtsamma. Men mitt i allt började jag känna hur det brände bakom ögonlocken.  Jag kände mig frusen och liksom inte frisk. ”Åh nej, jag kan inte bli sjuk nu. Jag ska ju föda barn”, tänkte jag flera, flera gånger. Och så sa jag till vår sjuksköterska att jag inte mådde bra och när hon tog tempen på mig (de har en supersmart grej som de liksom bara rullar över pannan för att kolla tempen) hade jag 38,6 graders feber. De ville kolla om det ”bara var en arbetstemp” eller om jag skulle få alvedon, så de avvaktade en timme och kollade igen. Då hade jag fortfarande lika hög feber, lite högre till och med. Så de satte alvedon i intravenöst. Jag minns inte ens när de satte nålen i handen, eller de satte infarten i handleden. Stefan säger att de satte den typ en timme efter att vi blev inskrivna, jag litar på honom där.

bild 1 (3) kopia

Så febrig blivande mamma! 

Vid 21:20 kom den nya personalen. En barnmorska som heter Elisabeth och en sjuksköterska som heter Gustav. Jag trodde att jag skulle känna mig besvärad av ett en kille (förutom Stefan) skulle vara med under förlossningen, men det var jag absolut inte. Han var så himla duktig och proffsig. Han och Elisabeth kändes som ett riktigt bra team.  När klockan var 22:25 fick jag Eda för absolut sista gången och även ett värkstimulerande dropp. Eftersom jag fått rätt mycket epidural under dagen hade värkarna stannat av lite, vilket är väldigt vanligt. Barnmorskan kom in var 20:e minut och ökade på droppet med värkstimulerande och jag fick ligga på sidan med benet i ett benställ. När jag la mig på sidan fick ctg-apparaten ingen bra kontakt med bebisen så de fick sätta en skalpelektrod på Alice huvud istället. Det kändes ingenting när hon satte in den, men sen när Alice huvud vred sig kände jag hur den där långa sladden liksom kittlade mig på benet. Det var en annorlunda känsla!

bild 3 (1)

Vid den här tiden (23:05) var det lugnt och tyst i rummet. Det var helt nedsläckt och jag låg och andades mig igenom krystvärkarna. Stefan baddade min fortfarande varma panna med en kall handduk och hela tiden spelades min avslappningsmusik jag hade med mig. Ljud av vatten och delfiner, om och om och om igen. Barnmorskan kom in och sa till Stefan ”Du kommer märka när det är dags att börja krysta, då kommer Angelica inte kunna andas sig igenom värkarna på samma sätt längre”. Det gjorde mig så sjukt peppad! Barnmorskan höjde dosen av värkstimulerande ytterligare och lämnade rummet. Vid 23:30 kände jag bara hur det pressade och tryckte nedåt. Alltså en sån annorlunda känsla! Jag kände bara ”Ja!!! Nu är det äntligen dags!”. Men fick bara fram ”Tryyyyck på knappen” med den mörkaste röst jag någonsin haft. Barnmorskan och sjuksköterskan kom in och båda var helt lugna. Jag kände mig också ganska lugn men mitt hjärta pickade snabbt i bröstkorgen. Jag var så pirrig inför själva krystningen. Hur skulle jag göra? Hur ont skulle det göra?

Barnmorskan undersökte mig och sa ”Bebisen ligger inte nere i bäckenbotten än, men om du vill kan du testa att krysta en gång så får vi se vad som händer. Sätt hakan mot brösten, ta ett djupt andetag, stäng munnen och tryck!”. Först fick jag lägga mig på rygg med fötterna mot några kalla stöd och sen började jag helt plötsligt skaka. Alltså verkligen superskaka. Stefan sa åt mig att slappna av, för han trodde att jag skakade för att jag spände mig. Jag var helt avslappnad, men det kan tydligen bli så, att man börjar skaka. Jag tror att jag låg och skakade i någon minut innan jag testade att krysta. Och som jag krystade! Haha. Barnmorskan var helt förvånad när hon undersökte mig igen och sa ”Angelica, du föder barn som en omföderska. Du tryckte ner bebisen i bäckenbotten med en krystning. Det är inte så vanligt som förstföderska”. De orden gjorde såklart mig ännu mer peppad. Nu ville jag ha ut Alice. Klockan var 23:35 när jag fick börja krysta på riktigt. Jag kände några värkar, men några gånger tryckte jag faktiskt bara på.

Hela tiden hörde jag Stefan säga ”Du är så duktig älskling, du är så duktig!” och barnmorskan peppade mig vid varje krystning och sa ”Lite till kan du, kom igen, lite till kan du. Du är så duktig!”. Deras ord gav mig massor med kraft. Efter en stund sa barnmorskan ”Stefan, kom. Det här måste du se”. Stefan tittade på mig och sa ”Nej….”. Vi hade kommit överrens om innan att han skulle hålla sig uppe vid mitt huvud och inte stirra in i min slidium. Men barnmorskan (som var ganska bestämd, på ett bra sätt) sa igen ”Stefan, det är SÅ mycket mörkt hår. Och inget blod, kom nu!”. Och jag nickade till Stefan som lydde barnmorskans order. Och hans reaktion (tårar i ögonen) gav mig ännu mer kraft. Och jag blev så glad över att höra att hon hade massa mörkt, långt hår.

I mitt förlossningsbrev (som i efterhand kändes lite väl detaljerat och långt) hade jag skrivit att jag ville ha varma handdukar och olja, för att minimera risken att spricka. Så olja och varma handdukar användes under hela krystningsskedet. Klockan började närma sig midnatt och barnmorskan sa ”Ja, jag vet faktiskt inte om bebisen kommer att födas den 16:e eller den 17:e”. Sen sa hon till mig: ”Nu kommer jag säga åt dig att inte krysta och då är det viktigt för dig att lyssna på mig. Då får du inte trycka på.” Jag visste ju att det är då huvudet står som störst och för att minimera risken att spricka är det megaviktigt att inte bara pressa på då.

Så jag gjorde som hon sa… men skrek ”Det GÖR ONT!”. Det var enda gången under hela förlossningen som jag skrek. Innan hade jag skrikit till kanske två, tre gånger i lustgasmasken, men det här var ett annat typ av skrik. Med mörk och bestämd röst. Och barnmorskan svarade bara lugnt ”Jag vet, men tryck inte på. Snart är hon ute. Vid nästa krystvärk kommer huvudet att komma ut”. Jag blundade och andades och stod faktiskt ut med den där brännande känslan. Sen sa barnmorskan ”Angelica, titta nu. Öppna ögonen, du måste titta nu när du föder ditt barn. Du också Stefan, titta.” Och jag svarade ”Jag ser ingenting, jag ser ingenting”, för magen var liksom i vägen. Vid nästa krystvärk kom Alice huvud ut, precis som barnmorskan sagt och Alice började skrika på en gång. Och sen pressade jag på och så kom kroppen, och japp, jag tittade. Det var det häftigaste jag någonsin sett. Ljudet när hon kom ut (och en del annat också…) var väldigt speciellt. Lukterna minns jag inte (men det gör Stefan, hehe) och sen fick jag upp Alice på mitt bröst. Alice Alexandra Caroline Mary Lagergren, 49 cm och 3350 gram föddes den 17 juli klockan 00.03. Det första jag sa var ”Vad liten hon är! Alice!”. Då sa barnmorskan ”Nähä, hon är inte liten”. Och jag svarade ”Är hon stor?”. Och barnmorskan svarade snabbt ”Nej då, hon är fullt normal”.

bild 1 (2)

En liten tjej full med fosterfett! 

Sen låg den kladdigaste lilla bebisen jag någonsin sett på mitt bröst. Skrikandes. Med ett gurglande, pipande skrik och mörka små, små ögon som tittade på mig. Ingen av mig och Stefan grät. Vi var liksom i chock. Vi tittade på henne, tittade på varandra och sen tittade vi på henne igen. Hon låg under massa handdukar och jag frågade ”Är det en tjej?” och sen kikade jag under handduken, och ja, det var en liten tjej. Det var ju det beskedet vi fått på ultraljudet men det var så många som sa till mig att det lika gärna kunde vara en kille, så jag ville ju veta. Sen sa jag ”Stefan, har hon tio fingrar och tio tår?” och han kontrollerade att hon hade det.

Sen började jag gråta och då kom det tårar från Stefans ögon också. Hon var liksom här. Den lilla, lilla människan vi väntat så länge på. Med små, små händer och djupt sittande ögon. Hennes hand höll krampaktigt om mitt finger och hon var så vit och kladdig av allt fosterfett (som jag helt ärligt tyckte luktade äckligt). Jag pussade henne på pannan och sen sjöng jag och Stefan ”Tänk om jag hade en liten, liten apa” för Alice för första gången på utsidan av magen. Och hon slutade faktiskt gråta då. Det var så overkligt att möta hennes blick, att det liksom var hon som legat där inne i magen hela tiden. Magiskt. Overkligt. Fantastiskt.

bild 2 (1) kopia 2

Glad och chockad nybliven mami. 

Jag tänkte skriva ett separat inlägg om hur det var att krysta ut moderkakan, undersökningen efter och eftervården i ett separat inlägg. Det kommer i helgen! Och har ni frågor är det bara att kommentera såklart.

/Angelica

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
Angelica Lagergren

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. J

    Åhhh!! Jag blir lika gråtmild varje gång jag får höra nåt sånt här vackert. Föda barn tyckte jag var den absolut häftigaste upplevelsen man kan vara med om! Så mkt känslor, kärlek, styrka och kämpande på en gång. Härligt att du delar med dig av allt det fina Angelica!

  2. Janna

    Hur upplevde du smärtan under förlossningen? Kändes den hanterar eller var det någon gång som du kände att “detta fixar jag inte”? Har du några tips till en nervös försföderska hur man ska våga lita på sig själv och inte vara så rädd för smärtan?

  3. Camilla

    Vi har bestämt oss för att föda vår lilla kille på danderyd i november. Det är första barnet för oss också. Vore intressant att höra vad ni tyckte om dandreyd sjukhus, personal och bb-hotellet? 🙂

  4. -Jenny-

    Tack för att du har delat med dig av din förlossningsberättelse (även om det är en del kvar), ligger här i soffan med tårar i ögonen. Tycker att det är lite gulligt att du skrivit sammandragningar genomgående i alla delarna. Det låter så mycket snällare än värkar.

    Olja och varma handdukar ska jag be om när det är dags. “The ring of fire” som det kallas när det bränner tyckte jag var helt fruktansvärt, får fortfarande rysningar bara jag tänker på det. Och att inte krysa när hela kroppen inte vill göra något annat – det kändes som om jag sprack hela vägen, men det gjorde jag inte. Brrrr….

    Hehe, jag bad faktiskt om att de skulle torka av bebisen innan jag fick upp honom på bröstet och det ångrar jag inte en enda sekund.

  5. Emmy

    Alltså gud vad bra du fick ihop den här berättelsen. Fick lite tårar i ögonen mot slutet! Grattis igen till er lilla skatt, och bra jobbat. Ser fram emot att läsa om resten, inte ofta man får höra om moderkakan etc. Väldigt nyfiken! Kram