Att döma ut en förälder – hejhejvardag
hejhejvardag

hejhejvardag

Annons

Att döma ut en förälder

Läste, precis som många andra, denna artikel häromdagen. Ni vet, den artikeln där skribenten förfasas över alla som vill göra sina barn könlösa och poängterar hur tjejer ska få vara tjejer och killar ska får vara killar… Typ.

Sedan dess har jag sett många kritiska röster höjas, tack och lov. Jag behöver inte skriva ytterligare en sådan text, känns som att många redan satt ord på mina tankar och mer därtill (här till exempel). Kloka människor. Sköööönt.

Det har ju gått lång tid sedan denna artikel uppmärksammades (mätt i vår tids mått på vad som är aktuellt och vad som är passé) men en sak som slog mig när jag läste den kan jag inte släppa. Det handlar om hur snabb denna person är på att döma en annan förälder. Och så totalt.

Han ser alltså den här personen under en kortare stund, i en relativt pressad situation – på resa och barnet är inte så nöjd. Han framställer den här mamman som någon först ignorerar sitt barn och är nonchalant och sedan som någon som så gärna vill visa upp sina egna värderingar att hon struntar i barnets känslor. Det viktigaste är att hon verkar vara open minded för omvärlden. Det får kosta barnets bekvämlighet och vilja. Det är det värt!

Inget trevligt betyg att ge någon man ser en stund på pendeln.
Tänk om han hade mött mig, den där dagen jag kom från förskolan med ena barnet under armen och andra skrikande i vagnen och sett mig luta huvudet bakåt och liksom MORR-SKRIKA högt? 

Eller om han kanske hade sett mig i butiken där jag klart och tydligt nekar mina barn glass och väl vid kassan sitter de där med varsin.

Eller om han hade suttit på bänken vi passerade den där dagen då Märta kom på att hon inte ville ha annat än lång ärm på sina tröjor men just då hade en kortärmad. Maja var såklart lika upprörd över att ingen förälder hade kunnat förutspå den nya smaken hos syrran och stämde in i det växande illvrålet…

Ja tänk om skribenten hade passerat mig någon av de där hundra olika tillfällena där jag verkligen inte framstår som mom of the year. Vilka uppslag han hade fått! Och vilka stämplar jag hade fått.
När jag möter folk i de där situationerna, då jag kvalar in på topplistan för Sämsta tålamodet i Norden eller Mest ickekonstruktiva föräldrareplikerna senaste halvåret, då brukar jag åtminstone i efterhand tänka att folk nog fattar att jag inte alltid är så där hemsk. Eller hur? Visst gör de det?? Visst visst visst!?? 

Nästa gång kanske det är skribenten som sitter där med någon av sina flickor som klätt sig till prinsessa men insett, precis i samma stund de klev på pendeltåget, att hon just precis nu börjat avsky just precis den klänningen. Kanske skulle han känna irritation över det alltmer tilltagande gnället från dottern. Kanske skulle folket runt omkring dem på pendeln tycka att det var förfärligt hur han tvingat på sin dotter en prinsessklänning när hon uppenbarligen inte vill ha den på sig!! Kanske. Eller så är folk smartare än så.  

 “Den där mamman verkar ju inte bry sig om sina barn alls.”

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
hejhejvardag

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. johanna

    skön blogg! Klokt skrivet! Snygga teckningar. Det här kan nog alla ta till sig och fundera över. Jag själv också. Live and let live. <3

  2. linnea

    Word! Kunde inte hålla med mer. Du skriver så bra! ….och illustrerar fantastiskt också, såklart 🙂

  3. Ina

    Det här är varför din blogg blev en av mina nya favoriter. Det är inte bara klockrena och roliga illustrationer utan du har så jäkla kloka & bra åsikter och tankar att dela med dig av också, tack!

  4. annatotti

    Eftersom jag lever i någon form av bubbla där jag inte pallar ta till mig omvärlden så hade jag missat den krönikan (som egentligen var ganska skönt) men shit vad bra du är på svar på tal. Huvudet på spiken!

    1. hejhejvardag
      hejhejvardag

      Den bubblan är rätt skön ibland 🙂 Jag lever i den rätt ofta också!
      Och tack för fin kommentar!

      ps: när är det bebisdags? <3 kram!

  5. bakingbabies.wordpress.com

    Sedan jag läste dettahttp://www.askyourdadblog.com/2015/07/dear-crappy-parent.html?m=1
    som är precis på samma tema som det du skriver nu har jag verkligen försökt sluta döma andra jag ser ute. Asså verkligen, vem vill bli dömd i sitt föräldraskap utifrån sina lågvattenmärken på offentlig plats?

  6. Anna

    Nu har jag läst artikeln och blogginlägget som svarade så himla insiktsfullt på det! 🙂 Upplyftande att läsa den där repliken!

    Jag har burit min tvååring nästan helt naken ut i en snöstorm, tvärsöver förskolans gård och in i bilen – hon skrek hysteriskt hela vägen, första halvan för att hon fortfarande var förbannad på mig och INTE ville gå hem och andra halvan för att hon faktiskt blev chockad av kylan som rådde utanför.

    Jag kunde ju bara hoppas att föräldrarna jag mötte hade förståelse för vad jag hanterade just då…

    Så du har helt rätt, kan inte tänka mig att speciellt många föräldrar undgått det ödet – att ha tagit en fight och gett sig och sen fått en helt annan fight på halsen för att barnet ångrat sig…

    1. hejhejvardag
      hejhejvardag

      Ja visst är repliken så hiiiimla bra! Så coolt när folk sätter huvudet på spiken så.

      Oh den där situationen i snöstormen känner nog måååånga igen sig i! Phu så jobbigt… Styrka till dig! <3

  7. Anna

    Gud. Jag har inte läst artikeln eller kommentarerna kring den, men kan lätt föreställa mig.
    Just nu är jag och mina barnes far i ett läge där vi fått lov att inse att vi måste låta omvärlden få lov att anse oss som världens VÄRLDENS sämsta föräldrar…
    Vi, eller åtminstone jag, har passat på mina barn rätt hårt i publika sammanhang – haft god pli på dem så att säga, har alltid ansett att “mina barn kan man ha med var som helst” typ. Jättestolt och glad för detta.

    Säg den sanning som är konstant med barn?

    Nu slåss våra pojkar så HYSTERISKT mycket att vi bestämde oss för att göra ett omtag på 5x mer kärleksmetoden (ABC), och faktiskt välja att INTE kontrollera/styra upp/säga till barnen för varje tokighet de gör – för just nu gör de bara tokigheter. Det är ett eskalerande tillstånd där ungarna gör vad de kan för att få uppmärksamhet och ALDRIG får de så mycket uppmärksamhet som när de slår brorsan i ögat/på käften/i huvudet/i magen med full styrka när vi är ute bland folk… (skulle möjligtvis vara när de GRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅTER ATT DE HÅLLER PÅ ATT DÖÖÖÖÖÖÖÖÖ för att brorsan just slagit/boxat/nypt då).

    Suck.

    Så en eller flera sneda blickar har det hunnit bli och jag skäms och inser att alla andra föräldrar och vuxna runtomkring måste tro att “den där mamman skiter fullständigt i vad hennes barn gör”… :-/ men vad fasen skall man göra? Låsa in sig hemma och stänga in barnen i varsitt rum?

    1. hejhejvardag
      hejhejvardag

      Men eller hur!? Jag har tänkt likadant med min äldsta, “åh vilken grym morsa jag är som lyckats så bra med detta” och sedan kom Maja och ba’ : DU? Tror du att DU hade nåt med detta att göra? Muuhahaha, låt mig bevisa motsatsen.

      Och nu är de tvåååå! Kärlek x5 ? Heter den så? Måste nog läsas snart…

      Heja er!!
      Kram!

      1. Anna

        Kram! 🙂 Tack för snälla ord! 🙂

        Jup, boken heter “Fem gånger mer kärlek” av Martin Forster.
        Min kommun har regelbundet så kallade “ABC-kurser” (Alla Barn i Centrum) som man kan gå på helt gratis och som har gett mig OTROLIGT bra respit/utveckling/stöd/fortbildning som förälder! 🙂 Ungarna märkte att något hände med mig, exet märkte att jag förändrades och jag fick massor med bra hjälpmedel. 🙂 Det mesta funkar bättre efter kursen. Men nu har det gått ett par år så jag måste nog gå en omgång till för att få lite mer åldersspecifika tips! 🙂

Annons