Det här är nog den minst finkänsliga förlossningsberättelsen ni någonsin kommer läsa, men jag tänkte inte utelämna något. Däremot tror jag att ni som är lite förlossningsrädda kommer gilla den här, för allt var ganska smärtfritt (höhö) och flöt nästan på hela vägen fram. Och till er som ska föda kan jag bara säga att smärtan går över innan du gifter dig, som mamma sa när jag var liten. Den går över precis när ungen är ute och du kommer vilja föda 100 barn till för att du känner dig så grym på alla sätt!
Då kör vi.
Jag var beräknad den 19/9. De sista dagarna gick nog varken fort eller långsamt, utan mer i en behaglig semestertakt. Jag hade gått hem från jobbet redan den 7 juli och på semester, och tanken var att jag skulle komma tillbaka 5 veckor senare. Så blev det inte kan tilläggas. Vi hade bilat ner till Italien under semestern och min rygg gjorde mer ont än någonsin så fort jag låg/satt still. Så istället blev jag sjukskriven och stannade hemma fram tills förlossningen.
Hursomhelst. Den 19/9 var jag beräknade. Det var en fredag. Jag hade läst att 4% av bebisarna kommer då – Elise kom inte. Dagarna gick och jag tränade på. Konstigt nog gick det galant och jag kunde både springa och lyfta vikter. Det var skönt för kroppen. Jag brukade springa på i ordentlig fart (för att ändå vara gravid) ca 30 minuter innan jag körde lite styrka. En riktig powermorsa kände jag mig som när jag ökade farten och tyngden (denna gången har jag knappt tränat alls – dels för att jag har Elise på dagarna, dels för tröttheten och dels för att det gjorde lite ont när jag sprang sist.)
Det blev söndag, två dagar över tiden, och jag fördrev tiden med ännu ett gymbesök. Dagen blev till kväll och vid 18:30 åt vi lunch. Falukorv och makaroner om jag inte minns fel. Eller köttbullar och mos. Något husmanskostigt blev det iallafall. Direkt efter maten gick jag raka vägen från bordet till badrummet för att kissa. När jag känner mig klar och ska sträcka mig efter pappersrullen så märker jag att det inte fortsätter att rinna. -”Nu har knipmusklerna gett upp också!” tänker jag, innan jag förstår att det är ju vattnet som gått!
-”Fredrick? Kan du hämta ett par kalsonger? Kanske en binda också?”
-”Javisst..” svarar han och jag hör hur han puttar ut köksstolen och går fram till garderoben. -”Är det något som hänt?” frågar han.
-”Jag är rätt säker på vattnet precis gick.”
En märklig känsla av nervositet, förväntan och tankar om att nu fanns det minsann ingen återvändo. Samtidigt hann jag tänkte ”jag är väl inte för ung för att klara av en förlossning?” – då är man bra störd.
Jag försöker torka upp det vatten som fortsätter att komma innan jag lägger tillrätta en binda och drar upp kalsongerna. Efteråt letar jag upp numret till förlossningskoordinatorn i mobilen och trycker på grön lur. Klockan var 19.
-”Välkommen bla bla bla bla kan jag hjälpa dig?” är det enda jag hör.
-”Jag är rätt säker på att mitt vatten precis gick”.
-”Åh, vad roligt! Då ska vi se vart du ska in på kontroll någonstans.” Det hade jag ingen aning om. Att man skulle in på kontroll alltså – bara att jag skulle föda om max 72 timmar.
Vi skulle till östra sjukhuset här i Göteborg och gå till andra våningen. Jag ringde mamma – som blev helt till sig och började gråta i andra sidan luren – och jag bad henne komma och hämta hunden eftersom vi inte visste när vi skulle vara hemma igen.
Vi kom till östra vid 20:00 och lyckades efter mycket efterfrågan att hitta rätt. Det blev en kort väntan i väntrummet och sen fick jag hoppa upp i en gynstol. Allt såg bra ut och jag fick med två gigantiska bindor hem. Var det så det kändes att bli gammal? Här kan jag tipsa er om att be om många fler bindor. Det behövs! Ta 5 typ.
Vi kom hem 21, slökollade på tv och la oss för att sova ..
Nästa del kommer imorgon 🙂
