-”Ta bort allt som är ömtåligt när ni får barn” fick vi höra innan Elise kom. Och det gjorde vi. Som antika glas och ärvda porslinshundar. Sen då?
Sen fick vi höra att man inte ska låta barn äta i andra rum än köket och tillsammans med resten av familjen, de får inte hoppa i sängarna, måste få mat med 3 timmars mellanrum, får inte röra sladdarna, inte ta saker som inte är deras, inte klättra på borden, inte slänga saker i toaletten, inte klappa för hårt och absolut inte öppna lådor och plocka ur saker. De fick helt enkelt inte göra sånt som innebär fara för sig själva eller merarbete för föräldrarna. Och det förstår jag. Det med fara alltså.
Men att försöka lära en ettåring att inte göra si eller så och lära dem niga är inte riktigt min melodi, och helt omöjligt också för den delen. Elise är i upptäckaråldern och har precis lärt sig att klättra upp för borden, sofforna och att dra ner all den rena tvätten som jag precis hängt upp. Det är helt okej för mig. Jag har ett val när jag hänger upp tvätten och kan hänga den någon annanstans och det innebär att det är jag som får anpassa mig mer efter henne än tvärtom.
Jag tycker vi ska låta dem göra lite som de vill, utan att de riskerar livet – SÅKLART! Men låt dem leva och leka lite. Låt dem använda dina dyra kuddar att bygga murar med, låt dem kladda på borden med sina feta fingrar, låt dem byta kanal på tvn om kontrollen ligger framme – låt dem vara barn!
Det är liksom inte hela världen.
Ps. Jag menar småbarn nu. Sen är det klart det finns gränser när de blir större, men ta det då.
