Jag vaknade till och från under hela natten, men vid 05 satte det igång ’på riktigt’. Jag låg och surfade en stund och bestämde mig för att gå upp runt 06 när magen kurrade lite väl mycket. Fredrick fortsatte sova.
Det var som en kraftig mensvärk, men absolut absolut hanterbar. Det var ingen fara alls. Vi hade fått tid 10:30 på östra igen för att göra en CTG vilket de gör för att se att allt står rätt till och om man inte fött under natten 🙂
Vi åt frukost vid 09 och sen packade vi allt som behövdes och satte oss i bilen. Vi visste ju inte när vi skulle vara tillbaka.
Vi blev väl omhändertagna och kom in till ett litet rum som hade skylten ’CTG 4’ på dörren. Det var delade rum och vi fick platsen längst in med ett skynke emellan. När vi suttit där ett tag hör vi att ett annat par kommer in. Fredrick tittar på mig och mimar ”hör du vilka det är?”. Nej älskade du, jag sitter med värkar här och är så koncentrerad på att trycka när jag känner vår bebis att jag omöjligt kan hinna tänka på vem som skulle komma in bredvid oss. Sköterskan frågar hur de känner sig och innan någon av dem hinner svara så utbrister Fredrick:
-”Känns det bättre om ni vet att Malin och Fredrick sitter bredvid?” Vi skrattar. Det är ett par från vår föräldragrupp – underbart att få dela något så häftigt med någon man känner! Hennes vatten hade också gått och vi satt i samma båt.
När vi var klara gick jag ut för att fråga efter ännu en binda att byta med (yes, det fortsatte komma vatten. ni kan aldrig ana hur mycket som får plats..). Det var väl inga glada miner och de ”delade normalt inte ut dem” – men det kunde jag inte bry mig mindre om. Precis när vi skulle gå så kommer vår sköterska fram och säger att hon inte kan läsa av CTG-svaren pga printern och vi får en tid 1 h senare. Mitt i allt detta passade vi på att åka och kolla en lackskada på bilen.
Att åka över 50 gupp när man har värkar är inget jag rekommenderar, men det gick ändå. Vi kom in i lobbyn på bilfirman och sätter oss i fåtöljerna. Fredricks telefon ringer och han säger något i stil med ”nä, vi sitter på bilverkstaden – tjejen ska föda men vi ska tillbaka om en timma.” Lobbyn var helt knäpptyst och killen bakom disken – som hört allting – tittar upp och sneglar bort mot mig. Jag ler och antar att det lät lite roligt. När vi skulle gå och Fredrick gått för att hämta bilen så springer samma kille fram och hjälper mig med dörren – jag kände mig nästan bortskämd eftersom jag ändå mådde såpass bra. Fredrick möter mig med bilen utanför och jag får vänta ut en värk innan jag hoppar in.
Vi kommer tillbaka till sjukhuset och jag viskar till Fredrick:
-”Älskling, jag har verkligen inte så ont – vi kommer få åka hem igen”.
-”Då säger du att du har jävligt ont, för jag orkar inte åka hem igen”.
Haha, alla som känner Fredrick vet att det är typiskt honom. Vi hade liksom 12 min till sjukhuset.
Ett nytt CTG görs och sköterskan frågar hur ont jag har. Jag spär på och säger att det verkligen gör mycket ondare sen sist vi var där och hon erbjuder sig att kolla plats. Östra själva hade ingen plats, så hon bokade in oss på Mölndal – 10 minuter därifrån.
Vi kommer till Mölndal och parkerar, sen åker vi upp och skriver in oss. De säger att alla rummen är upptagna, men att de har ett litet rum att vänta i. Det är precis varit skiftbyte och vi får träffa vår barnmorska inom bara ett par minuter. Hon är trevlig, lugn och härlig att lyssna på. Jag fortsätter att fejka lite smärta (förlåt till alla er som verkligen tyckte att det gjorde svinont!!) och hon säger att hon ska försöka boka in oss i ett rum med badkar – för det ville jag tydligen ha – men att det kan ta ett par timmar.
När vi väntat i 45 minuter frågar jag Fredrick hur länge vi ska vänta.
-”Hon sa ju ett par timmar. Så förhoppningsvis inte mer än 2.”
-”Va? Varför?”
-”För att du ska få badkar.”
-”… jag vill inte ens bada?”
-”Men varför sa du inte det då?”
Haha. Typiskt mig. Jag ville inte bada och där sitter vi och väntar i onödan. Vi säger till Linda (barnmorskan) och hon tar in oss i ett ledigt rum – utan badkar.
Jag får testa lustgas och tycker den funkar bra. Linda kommer tillbaka efter en stund och ska undersöka mig. Här svär jag på att vi kommer få åka hem. Bara för att vi fejkat och låtsas att jag hade mer ont än vad jag hade. Jag viskar detta till Fredrick, men han tror att vi får stanna ändå. Jag hade läst för mycket Familjeliv och visste att ’gränsen’ gick vid 3-4 cm ..
-”Då ska vi se.” Linda trär på en vit handske och kletar ut lite glidmedel. -”Jag kan räkna det till… 7 cm ungefär”.
Ursäkta, VA!? 7 cm? Barnmorskan hemma sa att toppen av smärtskalan gick vid 8 cm – och jag var nästan där? Det var en galen känsla, och jag var oerhört stolt över vad jag klarat av.
Vi testar olika ställningar och jag andas lustgas inför varje värk. När Linda ber mig testa gåstolen börjar jag må så illa att Fredrick frågar efter en spypåse, men jag lägger mig och det försvinner lika fort. Efter detta håller jag mig liggandes på rygg. Även att stå mot ryggstödet i sängen får det att bränna alldeles för mycket där nere att jag drar mig tillbaka.
Jag öppnar mig snabbt och snart är jag helt öppen och tappen är helt utplånad. Men här stannar det av ..
Nästa del imorgon 🙂
