Gästbloggare nr 1 – Fruwallen

Fruwallen

Annons

Gästbloggare nr 1

En mental resa

Jag är Emma och driver bloggen Viktkamp, 30 år ung och jobbar med
onkologpatienter. Så jag vet hur tufft livet kan vara, i mitt yrke träffar
jag många tuffa och plågsamma människoöden. Ibland kan man tänka att man
inte får ”klaga” för det finns alltid folk som har det värre. Vi har en hel
del handledning i jobbet och där har jag fått lära mig att man inte kan
jämföra problem och problem. Det som är jobbigt för mig behöver inte
förminskas bara för att det finns människor som har det värre. Mitt problem
är fortfarande mitt problem.

Mitt problem det senaste året har varit att jag trasslat in mig i massa
negativa tankar som mina demoner fått mig att tro på. När jag för några år
sedan gick ner mycket i vikt så tänkte jag mycket positiva tankar och
trodde på mig själv. Men när jag började tänka elaka tankar och
självdestruktiva tankar så gick det snabbt tills att jag trodde på mina
tankar och blev dem. Jag blev därmed misslyckad, värdelös, ful, dålig och
tråkig. När jag för några månader vågade skicka ett mail till min psykolog
att jag inte orkade mer så satte min mentala resa igång. Här började en ny
resa..

En resa i det mentala.

Att jobba med det mentala är en resa som inte är lätt, den går upp och den
går ner. Denna gång handlar det inte om min viktresa trots att mitt
bloggnamn är Viktkamp, denna gång handlar det om att hitta sitt innersta
jag. Vem är jag? Vad är jag? Vem vill jag vara? Alla dessa frågor är tunga
och de är tunga att våga svara på.

Det är samtidigt en väldigt spännande resa. Jag har tidigare gått i KBT och
lärt mig mycket men när jag var som djupast nere så kunde jag veta vad jag
skulle göra men kunde inte förmå mig att använda verktygen. Vilket gjorde
att jag fick alla de där destruktiva tankarna och så var karusellen igång.
När jag kom till min psykolog så fick jag erbjudandet att påbörja en
gruppKBT.

Detta har varit det bästa jag gjort, rekommenderar alla som får chansen att
testa detta. Vilken utbildning i sig själv, jag har hittat insikter och
sidor hos mig själv som jag knappt visste fanns. Det är verkligen inte bara
guld och gröna skogar utan emellanåt har ångesten mig i sitt grepp för att
jag inte vill känna de känslor som jag tvingas bearbeta, men det är
nödvändigt och en viktig lärdom.

Har kommit till en viktig lärdom som jag vill dela med mig, min resa mot
målet är inte spikrak men är inte misslyckad bara för att jag råkat gå upp
i vikt eller inte hittar tillbaka till mina positiva tankar. Det är en
omväg mot målet, den är till för att lära mig saker om mig själv. Jag
behövde på sätt och vis viktuppgången för att inse att det var det mentala
jag behövde jobba med.

Ibland ser jag mig själv som att jag gått vilse i en skog och försöker ta
mig förbi träden ut på stigen igen. Långt fram ser jag hoppet genom
ljusstrimmor, där kanske den rätta stigen finns.

Med små små steg kliver jag fram mot mitt mål, ibland ramlar jag i diket
men förhoppningsvis lär jag mig något. Ganska nyligen fick jag ett
ordentligt uppvaknande där jag kände i magen att jag faktiskt är glad på
riktigt, en känsla som varit borta länge. Jag har varit glad men inte på
riktigt. Men känslan av att vara glad på riktigt, både i magen och själen
är underbart! Vilken boost man får, det är den känslan och de tankarna som
det medför som jag ska ta med mig in i nästa dipp. För den kommer, det vet
jag. Ingen är skonad från dippar eller dalar som jag kallar det.

Denna resa tar mer energi än en viktresa för man ska hela sin vakna tid
försöka identifiera negativa och saboterande tankar och jobba med dem. Har
fått bestämma mig för om jag ska orka utvecklas mentalt måste jag just nu
åsidosätta något annat och för mig blev detta träningen med hjälp av min
psykolog. Ibland behöver man bara en knuff i rätt riktning för att våga
acceptera att man måste åsidosätta grejer i sin omgivning eller på andra
hållet.

När jag började må dåligt så isolerade jag mig och ville inte umgås med
folk för jag trodde att dem dömde mig för att jag gått upp i vikt. Jag
vågade helt enkelt inte umgås med vänner. Detta var inget någon sagt utan
bara känslor i mig som jag trodde på. Sakta utmanar jag mig själv och
berättar detta för människor i min omgivning och än så länge har jag bara
mött positivitet och öppna hjärtan.

Mitt mål var att i april våga åka på ett bloggevent i april, vilket jag
klarade ganska bra. Stannade kvar fast jag fick ångest och mådde dåligt.
Var så stolt över mig själv och nöjd med vad jag lyckades med. Fick där
tillbaka tron på mig själv!!

Mitt nästa stora sociala mål är ett hälsocamp som jag till slut vågade
anmäla mig till i september. Det känns läskigt, skrämmande och galet men
samtidigt sjukt roligt och spännande. Jag vet att jag kommer klara det men
vägen dit kommer kantas av träd, stigar, vägskäl och diken.

Så, med detta inlägg vill jag att ni funderar över vem ni vill vara, vem ni
är idag och vad ni vill göra med era liv?

Är ni nyfikna på min väg mot bättre mående mentalt eller min viktresa så
titta gärna in hos mig. Hoppas ni förstår mitt röriga och stundvis röriga
inlägg =) Det är så mina inlägg ser ut som oftast, jag får en tanka och sen
skriver fingrarna bara.

Tack för att ni läst!

Massa välmående och glada kramar

Emma aka Viktkamp
www.viktkamp.se

(null)

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons