att leva med ångest.. – Frureinhold
frureinhold

Frureinhold

Annons

att leva med ångest..

..det är väl dags nu, att berätta lite mer personliga saker än mode, yta och rosa moln. Jag försöker inte lägga upp en fasad här på bloggen, men jag har helt enkelt valt att inte publicera vissa saker som jag känt varit alldeles för personliga och rent av jobbiga. Jag vet egentligen inte i vilken ände jag skall börja och för er som inte tycker om långa inlägg kan sluta att läsa nu. För om ni skall hänga med, måste ni läsa allt..

När jag var 16 år, det kan ha varit 17 år, eller det var nog i samband med att jag sålde min häst Livia, min trygghet, samt flytten till göteborg började det hända saker i min kropp, eller i min hjärna. Jag är en person som alltid går på högvarv, vissa kallar det damp, adhd eller någon form av bokstavskombination. Oavsett så tillhör jag den kategorin som har väldigt mkt energi, jag har svårt att vara tyst, jag har svårt att sitta still och när jag blir glad, arg eller några andra känslor blir jag väldigt mkt av just den känslan. Det är svårt att förklara, men Livia, som var min ögonsten gjorde mig alltid lugn. Djur har alltid haft den inverkan på mig, min frizon och på något sätt får jag för mig att djuren i vissa fall förstår mig bättre än människor. Många människor har svårt för personer som mig, en person som är väldigt positiv, väldigt energisk och full av energi. Anyway, vi sålde livia 2004 runt jul, just då var det en befrielse, jag pendlade från lödöse till göteborg varje dag och ridning på elitnivå på det. Jag var slut, min och livias karriär var slut och hon flyttade till jönköping. Som sagt, till en början var det väldigt skönt att inte ha en massa måsten. Men allt eftersom att tiden gick började jag känna mig otroligr ensam. Det gick såklart i perioder, men någonstans mellan 2:an och 3:an så hände något, jag började skapa ett väldigt knepigt beteende. jag var väldigt ledsen, jag var otroligt trött, jag började se på mig själv som tjock, ful, äcklig, icke älskvärld. Jag blev allt mer sluten, absolut inte utåt, där sken jag som en sol, men min vardag såg ut så att jag gick upp, gick till skolan, glänste, gick hem, låste in mig, grät tills jag somnade och samma visa dagen efter. Jag började även skapa olika ätstörningar, jag tappade i vikt och det typiska med ätstörningar är att man själv inte ser hur smal man faktiskt är.

Jag började mer och mer inse att jag inte ville leva mer, jag ville inte gråta mer, men jag ville inte dö, men jag ville skada mig själv så att jag slapp känna den brännande känsla som ekade inuti kroppen. jag kunde på två dygn leva på en halv panpizza, det jag minns som mest smärtsamt var ensamheten och alla tårar. Jag pratade inte med någon om hur jag mådde, vad tjänade det till? Jag tror det var en dag i juli som mamma fick reda på allt, det var otroligt känslosamt och jag minns att det på något sätt var en befrielse att äntligen få berätta hur jag mådde, men samtidigt kunde jag inte förstå hur det skulle hjälpa. Mamma tog mig till vårdcentralen, där fick jag antideprissiva utskrivet och kö till BUP. detta var i juli, i maj året efter fick jag ett samtal från BUP ?! jag tackade nej till den tiden. Jag mådde just då ”bra”.. Tips till er som aldrig tagit itu med era psykiska problem, får ni chansen, ta den..

Jag lämnar den tiden här och försöker landa i 2014. Åren från 2007 till nu har ändå varit helt okej, lite dippar, lite psykologhjälp, men ändå helt okej. Det var oktober 2013 som det började hända saker i min hjärna. För er som följt mig vet att min morfar gick bort i oktober förra året. året innan det gick min mormor bort, det var turer in och ut från sjukhuset och även om det var värst för min mamma, så tog det hårt på oss alla. Det var även otroligt tufft i skolan och sakta men säkert började jag ramla djupare och djupare ner i ett väldigt mörkt hål. Att jag klarat av alla uppgifter och alla kurser är helt otroligt. Ni skall veta det med att jag har en väldigt stark prestationsångest, den har legat i lä i flera år, men i nov-dec när allt var så värst kom den tillbaka och då starkare än någonsin.

I januari iår, på väg hem från skolan dök tanken upp att om jag körde av vägen nu och skadade mig riktigt illa kommer jag inte att kunna göra c-uppsatsen vilket då såg ut som en lysande ide. För jag ville ju inte sluta själv, men om ngt hände som gjorde att jag var tvungen att sluta hade allt varit så mkt lättare.. detta är ingen sund tanke och det var väl där och då jag insåg att jag behövde hjälp. Jag vet inte hur många kvällar jag låg i fosterställning på golvet och grät, grät av sorg, grät av ångest och grät för att jag grät.. Jag gick till min vårdcentral som jag vill hylla över allt annat. Jag fick först träffa en överläkare, första 10 min hörde han nog inte vad jag sa.. jag snörvlade som aldrig förr. jag ville inte äta sertralin igen, så jag fick med mig atarax hem, han ringde upp 3 dagar senare och det funkade inte.. jag hade inget val än att börja med sertralin, detta var en fredag.. dag 3 var katastrof, min läkare ringde mig och jag fick då stesolid utrskrivet. Älskade stesolid. Det tog ca 3-4 veckor innan jag började känna mig som människa igen och varje gång jag skulle till skolan var jag tvungen att ta en stesolid, ibland två. Min ångest var stark och min panikångest attacker  var vidriga. Jag fick ett samtal ganska så snart efter 3-4 veckor av psykologen på vårdcentralen och hon har varit en klippa. Hon har hört mig skratta, gråta, hon har hört mitt liv, allt ifrån första klass när jag inte kunde sitta still och idag 26 år gammal mamma. Hon vet mer om mig än vad väldigt väldigt många andra vet.

Vad vill jag då komma med detta otroligt långa inlägg? Jag har länge velat dela med mig av allt som jag gått igenom, för många är detta så otroligt löjligt, vad gnäller jag för, hur kan jag med att må dåligt när så många andra har det så otroligt mycket värre. Men om det är något som jag lärt mig av tiden med psykologen är att alla har olika bakgrunder, alla har vi olika förutsättningar och det sista man skall göra är att jämföra.

Jag står nu med en nästan helt klar c-uppsats, den kommer att bli klar, antingen nu eller i aug. Tanken är att få den klar nu, men det får ta den tid det tar. jag har under den här c-uppsatsen gjort 3 olika inlämningar som alla tre blivit godkända, bara det är en bragd för mig. Jag äter sertralin (antidepressiva) idag och kommer att fortsätta med det till allafall aug. Jag har stesolid som behovs medicin, jag har kvar min ångest, den försvinner nog inte förän vår c-uppsats är klar, kanske inte ens då. Men med hjälp av psykologen skall vi nog få ordning på det med. Imorgon har jag möte med psykologen och då skall vi göra en adhd screening, vi har pratat om adhd och mycket tyder på att jag som barn hade adhd men att jag i vuxen ålder lärt mig att hantera det eller leva med det. Dock kan jag behöva ännu mer hjälp för att hantera vissa situationer.

Jag kommer att publicera detta inlägg nu och jag hoppas att ni alla underbara läsare inte dömmer mig, utan kanske till och med kan känna igen sig i vissa delar. Vi går alla igenom olika delar i livet och om det är något som jag vill tipsa om är att våga ta hjälp, eller våga hjälpa. Jag bad aldrig om hjälp som ung, det gjorde att jag skapade ett självskadebeteende, nu 26 år gammal visste jag bättre och vågade ta hjälp.. men alla vågar inte och till alla er som inte vågar, jag lovar det bli bättre ! Ni får gärna lämna en kommentar eller länka till er blogg om ni har en berättelse som ni vill dela med er av <3

kram från mig !

20140420-003330.jpg

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
frureinhold

Kommentera

  1. Kajsa

    Vill också lägga till att de här med att “hålla upp en fasad” inte alltid behöver vara något dåligt. Självklart är de olika för alla men jag tror för min del att de många ggr hjälpt att faktiskt hålla upp fasade utåt mot både vänner och på jobbet. Annars kanske jag hade brutit ihop totalt och aldrig varit glad eller pratat om roliga saker, att man bara jämt är ledsen liksom. Sen självklart ska man kunna berätta för sina vänner om hur man mår. Men också lätt att de blir ältande tror jag, om man går in i de för mycket liksom och bara pratar om de dåliga.
    Men detta är ju bara vad jag tycker:)

  2. Kajsa

    Vill också lägga till att de här med att “hålla upp en fasad” inte alltid behöver vara något dåligt. Självklart är de olika för alla men jag tror för min del att de många ggr hjälpt att faktiskt hålla upp fasade utåt mot både vänner och på jobbet. Annars kanske jag hade brutit ihop totalt och aldrig varit glad eller pratat om roliga saker, att man bara jämt är ledsen liksom. Sen självklart ska man kunna berätta för sina vänner om hur man mår. Men också lätt att de blir ältande tror jag, om man går in i de för mycket liksom och bara pratar om de dåliga.
    Men detta är ju bara vad jag tycker:)

  3. Kajsa

    Väldigt starkt av dig att våga berätta om de här i din blogg!
    Jag känner igen mig jättemycket i de du skriver.
    Jag hade problem med ätstörningar i 7 års tid innan jag hittade en behandling som hjälpte mig:) Jag är lyckligt lottad som haft föräldrar som orkar kämpa för att jag ska få hjälp när jag inte själv orkat “slåss” för de.
    Har också haft problem med depressioner under många år, mycket i samband med ätstörningen men även efter.
    Förlorade min pappa i cancer nu i mars, efter 3.5 års kämpande:'( .
    När pappa blev sämre i augusti och läkarna sa att de inte kunde göra något mer så bröt jag ihop. Jag fick söka hjälp igen, börja med sertralin och atarax, även insomningstabletter. De kändes som ett stort steg bakåt för mig att behöva börja med mediciner igen. Jag var så glad att jag hade kunnat sluta med det några månader tidigare.
    Men nu när jag ser tillbaka så vet jag inte om jag hade klarat mig utan tabletterna och min psykolog. Men jag hoppas kunna sluta med sertralinet snart!
    Jag tror att de är väldigt bra att man tar upp sånt här och pratar öppet om de. De finns mer sjuka människor än man tror. Konstigt nog ett ämne som är skamligt att prata om.
    Jag försöker själv att prata ganska “öppet” om att jag får hjälp för depression osv, men inte alltid de känns rätt att prata om heller. Och som du skrev så vill man inte heller bli dömd av andra människor.
    Nu kan vi bara hoppas på att psykiska vården i Sverige ska bli bättre!
    Hoppas att du får den hjälp du behöver och lycka till! Många Kramar

  4. Kajsa

    Väldigt starkt av dig att våga berätta om de här i din blogg!
    Jag känner igen mig jättemycket i de du skriver.
    Jag hade problem med ätstörningar i 7 års tid innan jag hittade en behandling som hjälpte mig:) Jag är lyckligt lottad som haft föräldrar som orkar kämpa för att jag ska få hjälp när jag inte själv orkat “slåss” för de.
    Har också haft problem med depressioner under många år, mycket i samband med ätstörningen men även efter.
    Förlorade min pappa i cancer nu i mars, efter 3.5 års kämpande:'( .
    När pappa blev sämre i augusti och läkarna sa att de inte kunde göra något mer så bröt jag ihop. Jag fick söka hjälp igen, börja med sertralin och atarax, även insomningstabletter. De kändes som ett stort steg bakåt för mig att behöva börja med mediciner igen. Jag var så glad att jag hade kunnat sluta med det några månader tidigare.
    Men nu när jag ser tillbaka så vet jag inte om jag hade klarat mig utan tabletterna och min psykolog. Men jag hoppas kunna sluta med sertralinet snart!
    Jag tror att de är väldigt bra att man tar upp sånt här och pratar öppet om de. De finns mer sjuka människor än man tror. Konstigt nog ett ämne som är skamligt att prata om.
    Jag försöker själv att prata ganska “öppet” om att jag får hjälp för depression osv, men inte alltid de känns rätt att prata om heller. Och som du skrev så vill man inte heller bli dömd av andra människor.
    Nu kan vi bara hoppas på att psykiska vården i Sverige ska bli bättre!
    Hoppas att du får den hjälp du behöver och lycka till! Många Kramar

  5. Linda

    Så himla starkt att du vågar skriva detta! Du ska vara stolt över dig själv! Jag kan bara säga att jag känner igen mig. Ätstörningar på gymnasiet, första mötet med psykvården då jag var 20, sedan har det gått upp och ner. Förra året tog det stopp. Då sa jag upp mig från jobbet, blev sjukskriven och började äta Sertralin jag med. Gudars vad den medicinen har underlättat för mig. Nästan direkt försvann min panikångest, men det andra jobbar jag fortfarande med. Har haft turen att få komma med i ett samverkansteam här i Majorna där jag har både en coach och en psykolog. Två människor som finns där för att hjälpa bara mig.
    Vet du vad, vi fortsätter kämpa och prata om det som känns jobbigt, och vi måste också påminna andra om att det inte är fel att må dåligt.
    En jättestor kram till dig! <3

  6. Linda

    Så himla starkt att du vågar skriva detta! Du ska vara stolt över dig själv! Jag kan bara säga att jag känner igen mig. Ätstörningar på gymnasiet, första mötet med psykvården då jag var 20, sedan har det gått upp och ner. Förra året tog det stopp. Då sa jag upp mig från jobbet, blev sjukskriven och började äta Sertralin jag med. Gudars vad den medicinen har underlättat för mig. Nästan direkt försvann min panikångest, men det andra jobbar jag fortfarande med. Har haft turen att få komma med i ett samverkansteam här i Majorna där jag har både en coach och en psykolog. Två människor som finns där för att hjälpa bara mig.
    Vet du vad, vi fortsätter kämpa och prata om det som känns jobbigt, och vi måste också påminna andra om att det inte är fel att må dåligt.
    En jättestor kram till dig! <3

  7. Stina

    Modigt av dig att våga berätta! Tror de allra flesta kan identifiera sig med vad du skriver mer eller mindre. Samtidigt måste livet ha sina dippar, annars hade man aldrig märkt av när det är på topp. Så får man bara hoppas på att dipparna inte blir så djupa… Något som hjälpt mig mycket är att stanna upp och se tillbaka på livet. Tänk, du har klarat av att din mormor och morfar gått bort. Du har klarat av skolan när den varit tuff. Du är snart klar med din c-uppsats och du har gjort tre bra inlämningar. Våga vara stolt över det du klarat av hittills. Och om du har fixat allt det, då finns det ingenting du inte klarar av! Stor kram ♥

  8. Stina

    Modigt av dig att våga berätta! Tror de allra flesta kan identifiera sig med vad du skriver mer eller mindre. Samtidigt måste livet ha sina dippar, annars hade man aldrig märkt av när det är på topp. Så får man bara hoppas på att dipparna inte blir så djupa… Något som hjälpt mig mycket är att stanna upp och se tillbaka på livet. Tänk, du har klarat av att din mormor och morfar gått bort. Du har klarat av skolan när den varit tuff. Du är snart klar med din c-uppsats och du har gjort tre bra inlämningar. Våga vara stolt över det du klarat av hittills. Och om du har fixat allt det, då finns det ingenting du inte klarar av! Stor kram ♥

  9. Emelie

    Starkt av dig att gå ut med detta! Och oj vad jag känner igen mig! Jag har också skadat mig själv som tonåring har ätit cipramil från 14 års ålder och lever fortfarande med ångest men det är mer hanterbart idag. Har vart på bup som barn men fick ingen hjälp. Det va när jag fyllde 18 år som jag träffade en fantastisk psykolog, faktiskt manlig, som jag fick riktig insikt i livet. Men jag är fortfarande ångestfylld och får mina dippar.. Stor kram till dig och du har helt rätt vi kan aldrig jämföra oss med varandra ❤️

  10. Emelie

    Starkt av dig att gå ut med detta! Och oj vad jag känner igen mig! Jag har också skadat mig själv som tonåring har ätit cipramil från 14 års ålder och lever fortfarande med ångest men det är mer hanterbart idag. Har vart på bup som barn men fick ingen hjälp. Det va när jag fyllde 18 år som jag träffade en fantastisk psykolog, faktiskt manlig, som jag fick riktig insikt i livet. Men jag är fortfarande ångestfylld och får mina dippar.. Stor kram till dig och du har helt rätt vi kan aldrig jämföra oss med varandra ❤️

Annons