På bussen på vägen hem lyssnade jag på P3 podden verkligheten. I det avsnittet berättade en tjej som fått tredje gradens cellförändringar och som fått genomgå många plågsamma undersökningar för att sedan opereras. För att sen visa sig ha lätta cellförändringar istället.
Hennes historia påminner EXAKT om min.
Jag fick kallelse som 23 – åring att ta mitt cellprov. Fick tillbaka att jag hade medelmåttiga och skulle hållas under uppsikt. Blev såklart orolig…. vid varje besök grät jag, och hade ångest. Till slut fick de börja ge mig muskelavslappnande och lugnande för att ens kunna undersöka mig. Ja jag tycker det är fruktansvärt och gör så ont.
Sen kom brevet. Jag hade nu HÖGgradiga cellförändringar- men var gravid så jag skulle vänta med operation till efter förlossningen. Under denna perioden hade jag bara cancer i huvudet.
Och sen kom dagen när jag skulle bränna bort en bit av min livmodertapp. Jakob fick hålla mig i handen, jag grät. Hade proppat i mig medicin för att kunna slappna av i benen.
Lukten. Lukten av bränt kött var det värsta. Och efter en förlossning- bringa back memories. Och inte så trevliga….
i anteckningarna står det ”operation gick bra. Vid nästa operation behöver patienten vara nedsövd.”
De hade sett en bit som var tydligen värre och behövde ytterligare en operation. Direkt efter den jag precis genomgått fick jag skriva i en ny operation så fort som möjligt.
Men, jag hann aldrig. En vecka efter fick jag hem ett brev ”operationen är inställd. Vid förra proverna var det lätta cellförändringar”.
Men va? Hur kan det gått från operation till inga förändringar?
Jag har försökt tyda läkarspråket på minasidor. Omöjligt! Försökt ringa – men ingen kan eller har tid att förklara.
Hur kan det bli så? På nätet står det att jag har en förhöjd risk att föda för tidigt. Stämmer det? Kan jag ha svårare att bli med barn?….
så trött på att vården förminskar och skiter i kvinnovården.
Någon som varit med om liknande? Att bli opererad i onödan?
