Okej nu öppnar jag upp mig lite privat här. Av lite olika anledningar kommer vi få vänta med syskon till Eira.
Från början har jag känt att jag absolut INTE vill ha tätt. Men nu, nu längtar jag så in i efter en liten bebis och syskon till Eira.
Men no baby nu.
Det är olika faktorer som gör att vi väntar med syskon. Dels ett val. Dels rädsla. Så rädd för att må dåligt igen efter bebistiden. Rädd för att bli sådär behandlar av barnmorskorna igen. Att inte bli tagen på allvar när man försöker få hjälp och känner att något är fel efter förlossning. Ett litet trauma för mig, och vet inte hur man kommer över det?
Kan ni snälla ge lite pepp och typ ” fördelar” med att ha lite längre ifrån med syskon? Typ 4 – 4,5 år emellan.
Jag ser ju massa fördelar, men just nu vill jag bara ha en bebis!!!!
Konstigt hur det kan komma och gå sådär. Måste vara typ kroppen som bara glömmer hur jobbigt det är med att vara preggo osv.
Känner exakt samma nu år min son bara 14 mån men inland vill jag ha direkt och ibland vänta en evighet. Hade också en väldigt traumatisk förlossning men har blivit erbjuden aurorasamtal när jag blir gravid nästa gång, men kommer man någonsin över de tänker jag? Mådde också sjukt dåligt första tiden denna gången har jag bestämt mig för att inte ens försöka amma utan lyssna på mig själv och ”bebisen”! Och skita i vad alla andra tycker är bäst!
I min syskonskara med tre barn är det 4 år mellan varje barn. Jag är yngst (min bror är således 4 år äldre än mig och min syster 8 år äldre). Jag vet att mamma och pappa tyckte det var skönt att det var ”såpass många år” mellan barnen. Äldre barnet/barnen hade kommit in i glädjen/tryggheten att leka själva, vilket frigjorde tid för dem att ta hand bebisen. Dessutom var det lättare för dem att be en annan släkting att avlasta dem genom ta ett syskon en natt eller två om det var stökigt hemma pga. tex. sjukdom (lättare att natta storasyster 7 år, jmf med storasyster 1,5 år). Och jag som var barn nr 3 fick mycket inspiration/kunskap från mina syskon – jag ville kunna göra det som dom gjorde osv – och därför tror jag att det fortfarande är mkt naturligt för mig att vända mig direkt till min bror/syster (istället för mamma/pappa) när jag har frågor om saker som dom kan bättre än mig. Å bara en sån sak att jag fortfarande kommer ihåg när mina syskon sade till mig på skarpen, men kommer inte ihåg när mamma/pappa sa till mig (”för dem tjatade ju alltid hål i huvudet på mig”. Antagligen tog syskonens ”uppfostran” bättre på mig för att jag upp till dem så mkt.
Från ett syskonperspetiv så har jag tyckt att det har varit nice att ”min” uppväxt var skild från mina syskon. Med 4-års intervallen så var t.ex. vår skolgång separerade (t.ex. samma år som jag började på högstadiet börjat min bror gymnasiet) så våra ”utforskande tonårsjag” var lite skilda från varandra. Jag behövde liksom inte oroa mig för att brorsan skulle skvallra för våra föräldrar att jag gjorde ”olämpliga saker 1,2,3” utan jag fick utforska sånt på egen hand (och då kanske själv inse att ”olämpliga saker 1,2,3” var just olämpliga.
Hoppas det hjälper lite i dina tankar. Syskon är det bästa som finns, oavsett om det är på 1, 3, 8 eller 15 års mellanrum. Tänk på din yngsta lillasyster, jag vet inte hur stor åldersskillnad det är på er, men tänk på kärleken som ser ut att finnas mellan er – oberoende av ålder. Var trygg i det och kom ihåg att kärlek inte räknas i år.
kontakta auroramottagningen på ryhov! 🙂
Hej!
Har 5 år mellan barna. Avskyr bebistiden. Mår urk då. Stora barnet va så GLAD över syskon! Aldrig bråk, bara fin kärlek. De leker, är sams och jag slapp ha två minibarn samtidigt. Hade aldrig klarat tätt, är djupt impad av de som har det så. Älskar att vi hann njuta av storungen så länge, skämma bort na. Nu är det lite annat fast bättre. Lycka till!