heeeerregud. Jobbat sent måndag och idag. Knappt träffat Eira.. idag har det varit MYCKET. Både på jobbet och privat. Höll på att missa tåget, vilket hade gjort att Eira hade somnat innan jag kom hem- så sprang. Sprang tills lungorna brände och jag typ svimmade när jag kom fram. Kom hem. Jakob hade löst middag och städat det stökiga badrummet. Hinner slänga i mig mat- sen jobb igen….. och lilla Eira. Som ville vara med mig. Jag försökte få undan allt jobb men det dök upp akuta saker. Och imorgon måste jag åka tidigt till jobbet- vilket betyder att jag måste rucka på Eiras tider och lämna henne redan 6.30.
Gulp. Det dåliga samvetet. Eira ville jag skulle lägga henne. Det ville jag också. Men min ton var stressad och kall mot henne. Dåligt samvete igen. Men vi gick in till sovrummet och jag började läsa Pippi. Kom till sidan 1 rad 2 ”Pippi saknade sin pappa”. Huuuuuhuhu. Brytet. Mellan snyftningar försökte jag läsa Pippi och låtsas som att jag inte grät.
– mamma ledsen? Frågade Eira.
Först tänkte jag ljuga och säga nej mamma är glad. Men nej, man ska inte ljuga. Man får vara ledsen.
– ja mamma är lite ledsen, men det går över nu när jag får läsa för dig.
Då säger Eira ”såååja mamma” och torkar mina tårar.
Fattar ni? Där ligger jag. Som ska vara en stark mamma och lipar. Och försöker läsa Pippi och min två åriga dotter tröstar mig.
I helgen ska jag gottgöra henne. Leka vad hon vill. Glass. Lekparker! Vad som. Fina Eira. Hur gör man? För att inte få under av sitt dåliga samvete.
SÅ klokt av dig att inte ljuga om att du var ledsen framför Eira. Jag har många gånger fått höra från olika personer ”Men du kan ju inte vara ledsen framför ditt barn!”. Ehm, nehe? Och varför inte det? Är det bättre att gå in i ett annat rum och stänga dörren om sig och vara ledsen där inne istället? Så att det är vad mitt barn lär sig att man ska göra. Gå undan, och inte visa för någon att man är ledsen. Huuuaa, nej!