jag tänker. Ibland känns det som att min hjärna aldrig vilar. Den snurrar tankar hela tiden. Det skiftar från vardagliga praktiska saker till djupa jobbiga saker. Ibland känns det som att alla andra bara lever. Inte tänker så mycket. Att man liksom bara gör. Jobbar blir kära, gravida får barn. Får mer barn. Anpassar sig. Men för mig, efter barn har tankarna blivit mer och jag funderar på livet nästan hela tiden.
Det kan vara när jag sitter och fikar- då bara kommer tankarna. Eller när jag lagar mat, pratar med J eller gosar med E. Och det känns som det bara är jag som tänker såhär. Bara min hjärna som inte vilar. Vad gör man? Gör man något eller är det bara så att vissa människor tänker och grunnar mer än andra?
En till som känner precis så(!!)
Jag är EXAKT likadan! Jag tänker massor, grubblar, dagdrömmer…men kommer nästan aldrig fram till något, tankarna bara snutar fram o tillbaka. Jag tänker att det måste betyda något, är jag inte nöjd, behöver jag förändring? Har pratat med min psykolog och hon säger att det inte måste betyda något, ibland är det bara att acceptera och observera tankarna och släppa det där, men det är svårt!