ibland kommer känslan. Känslan som jag knappt kan beskriva själv men det liksom ”kliar” i själen. Jag får panik och blir orolig och ledsen utan anledning. Tiden! När tiden påminns och jag inser att till exempel Eira kommer bli gammal. Mina föräldrar kommer bli gamla. Rädd att bli ensam kvar. Lyssnade på P3 dokumentär ”tsunamin” och tror det är därför känslan kommit. Hur snabbt man kan bli ensam.
Undrar om det bara är jag som tänker så mycket. Tänker så jag måste vila i tjugo min för hjärnan känns varm. Alla andra bara gör saker. går till jobbet, kör. Föder barn. Två barn. Skaffar hus. Lever. Så lätt! För mig, jag analyserar allt och kan inte sätta fingret på vad det är som kliar så djävulskt i själen. Är det här allt?
Drar i mig ett glas vin och kollar GOT. Hoppas min dödsångest (om det nu är det) försvinner tills imorgon. Jag vill inte bli gammal. Ibland önskar jag att jag bara var tio år och sov i pappas famn i en taxi på väg hem. Att Eira ska sova i Jakobs famn och vi ska vara eiras trygghet är en konstig känsla. Alltså att återuppleva sin barndom genom sitt barn. Hänger ni med? Okej ska sluta nu.
Happy friday
